Måste man ha kilt för att synas?

November i Odensala

En torsdag i slutet av november varje år samlas de femtioen ledamöterna i Sigtuna kommunfullmäktige för att ta ställning till budgeten och bostadsbyggnadsprogrammet. Mötet börjar denna dag redan klockan nio på morgonen och håller på till sent på kvällen. Förra året slutade inte mötet förrän klockan halv ett på natten, så det var med viss bävan jag styrde mina steg mot Kulturum. Visserligen är det intressant med kommunalpolitik, men riktigt så stor är inte min entusiasm att den räcker från nio på morgonen till halv ett på natten. 

Men med tanke på att jag dagen innan lagat fyra hål hos tandläkaren så kunde det ju bara bli bättre. Att det dessutom var det sista budgetmötet med Anders Johansson kändes ju också lite speciellt. För även om man kan reta sig på hans arrogans ibland, så går det inte att förneka att han är intelligent och bidrar till att få fart på debatten. Och han kan också vara rolig, som när Karolina Windefalk (MP) slant på orden och sa att hon blev djupröd, något som Olov Holst (M) hakade på och sa att när man sätter något i halsen blir man först djupröd, sedan djupblå, vilket han såg fram emot. Men då ropade Anders Johansson: 
- Och sen dör man!

Håsta, Odensala

Att Michael Harvey (KD) hade kilt på sig blev huvudnyheten från fullmäktige i år, och kanske var Anders Johansson lite bitter över att inte bli kvällens mest uppmärksammade person. Men visst är det en aning märkligt att vårt parti som hade ett eget budgetförslag fick betydligt mindre uppmärksamhet än kilten.

Lite provokativt konstaterade jag i alla fall en bra bit in på förmiddagen att om inte kilten varit där hade ingen med kjol visat sig i talarstolen, innan Karolina Windefalk från Miljöpartiet till sist var första kvinna där. 

Vad som inte fick så mycket uppmärksamhet var alltså det faktum att det inte bara fanns två budgetalternativ. Sossarna hade givetvis ett tillsammans med Centern och Miljöpartiet, och Moderaterna hade ett som också Kd och Samling för Sigtuna ställt sig bakom. Men så fanns det ett tredje förslag, nämligen Folkpartiet Liberalernas. 

Vår nye gruppledare, Dan Rosenholm, hade lagt ner ett väldigt stort arbete på detta, och vi andra hade hjälpt till efter bästa förmåga. Men det är svårt att nå ut när de andra partierna gör sitt bästa för att inte låtsas om vårt förslag. 

Några av våra huvudpunkter var vårt gamla men fortfarande aktuella förslag om att ge lärarna i kommunen en procent extra lönepåslag jämfört med centrala avtal. Det skulle vara en viktig signal om att vi tycker att lärarna är viktiga. Det är ju vanligt att man pratar om hur viktiga de är, men det måste också omsättas i handling. Vi tycker också att det är viktigt att skolan både erbjuder stöd för de elever som behöver det, genom att anställa utbildade speciallärare, och även ger utmaningar för dem som har lätt för sig. Därför vill vi ha profilklasser med speciella antagningsprov, i första hand i matematik och naturvetenskapliga ämnen. 
Vi vill också se en speciell satsning på läsning och litteratur med stipendier för lärare som arbetar nyskapande med detta. Det är också väldigt viktigt att alla skolor har skolbibliotek med utbildad personal. 

November är en vacker och underskattad månad.

Och just biblioteken ligger oss varmt om hjärtat. Det är naturligtvis glädjande att det byggs ett nytt huvudbibliotek i Märsta, ett bibliotek som dessutom kombineras med en konsthall och som blir granne med den nya Kulturskolan. Men biblioteket måste också vara öppet när människor har tid att gå dit. Förr i tiden när affärerna var stängda på söndagar var det naturligt att biblioteket också var det, men nu känns det märkligt att man kan välja att tillbringa hela söndagen i något stort köpcentrum (nåja, i vår kommun finns det ju inget centrum värt namnet, men i grannkommuner) men inte på biblioteket. Därför vill vi satsa på söndagsöppet på huvudbiblioteket. 

Vi vill också satsa på El Sistema, ett arbetssätt för att utveckla barns sociala förmåga och självförtroende med hjälp av klassisk musik. Tanken är att i första hand låta barn från miljöer där man inte så ofta kommer i kontakt med klassisk musik få möta denna, och också engagera hela familjerna. Dan Rosenholm har också skrivit en motion i ämnet, och vi hoppas givetvis att den skall få ett lika positivt mottagande som vår motion om att kommunen skulle bli fristad för en förföljd författare. 

Den tunga lerjorden som bör förbli jordbruksmark.

Men det är inte bara skolan som engagerar oss, vi vill bland annat satsa extra på att införa tillagningskök vid alla äldreboenden, och vill också att en värdighetsgaranti skall införas i äldreomsorgen. 

Sverigedemokraterna ägnade sig i vanlig ordning åt att skylla alla problem på de ensamkommande flyktingbarnen, men fick en hel del mothugg från många talare. Själv tyckte jag att Sverigedemokraternas inställning, och det faktum att deras riksdagsmän vandrar omkring med järnrör på Stockholms gator var ett bra argument för vårt att införa en minnesdag i kommunens skolor för Raoul Wallenberg. Att så många lockas av denna politik visar att det är viktigt att sprida kunskap om en man som gjorde stora uppoffringar för humanitet och medmänsklighet.

Vad gäller bostadsbyggnadsprogrammet hade vi inget eget förslag, utan anslöt oss till Moderaternas. Vi tycker precis som dem att det kan vara klokt att begränsa takten i bostadsbyggandet. Det är viktigare att åstadkomma bra boendemiljöer än att bygga nya miljonprogram. Vi anser också att man så långt möjligt skall undvika att bygga på jordbruksmark. 

I år höll mötet inte på lika länge som förra året, och redan klockan 23.oo var det slut. Då hade både undertecknad, Dan Rosenholm och Rolf Brunnberg varit uppe i talarstolen flera gånger. Trötta, men nöjda med våra insatser for vi hemåt i natten.

Andersson och Pettersson och Lundström och jag.

En regnig julidag i hörnet Centralgatan / Skolgatan. Kärleken blommar!

Det har varit fullmäktigemöte igen. Låt mig sammanfatta mina intryck:

Jag börjar med Andersson. Trogna sitt partis Bondeförbundsrötter har Centerpartister ofta bondenamn som Andersson. Faktum är att de två översta på partiets lista heter Bosse Andersson och Lasse Andersson. Eftersom Bosse Andersson var på älgjakt var det Lasse Andersson som satt på partiets enda stol denna kväll. Men varför skriver jag om detta enmandatsparti som aldrig visar någon kritik mot sina samarbetspartier utan troget röstar igenom Anders Johanssons betongpolitik? 

Centern i Sigtuna - sakta på väg mot vänster?

Jo, denna kväll skulle det senaste steget av denna betongpolitik antas, nämligen planen för området Märsta port, en plan som går ut på att bygga ett förlegat miljonprogramsinspirerat bostadsområde på ett av Märstas mest synliga lägen. Och för en gångs skulle ryktades det om att Centern vågat säga emot! Så förväntningarna var höga, men sedan Anders Johansson kommit med ett nytt förslag där man plötsligt plockade bort delar av planen (fullständigt obegripligt och mycket märkligt att göra på sittande möte!) så var kvällens Andersson lika trogen som vanligt. 

Pettersson är också ett typiskt bondenamn, och mycket riktigt bärs det av lantbrukaren Kurt Pettersson från Sursta. Han är dock inte centerpartist utan kristdemokrat, och brukar inte ge sitt stöd till kommunledningen. Men när Folkpartiets gruppledare Dan Rosenholm tog en diskussion med Anders Johansson om trädfällning, något vi var kritiska mot och tyckte att man ägnade sig åt för mycket vaknade Pettersson. Till saken hör att Pettersson bor på Sursta gård, omgiven av stora skogar. Där kan man fälla hur mycket träd som helst utan att det blir så mycket skillnad. Men för människor som bor i tätorten kan fällandet av ett träd innebära att grannarna i huset mittemot plötsligt kan se om du diskat middagsdisken. 

Kurt Pettersson är uppvuxen med motorsågen i högsta hugg, och tycker att det fälls alldeles för lite i vår kommun. Huvudorsaken är att det går omkring en massa gangsters, och dessa gangsters enligt Pettersson tydligen gömmer sig bakom de kvarvarande träden i tätorten. Men om Kurt Pettersson får råda blir det andra bullar. Anders Johansson blev givetvis positivt överraskad över detta stöd, van som han är vid att Petterssons partikamrat Michael Harvey alltid har motsatt åsikt mot Johansson. "Ta med dig motorsågen och kom, så kör vi!" var hans budskap till Pettersson. 

Kan det vara en smal gangster bakom trädet?

Och sen var det Lundström. Lundström heter Per i förnamn, är sosse, och är inte heller någon större vän av träd. Men han har lite andra orsaker för sitt stöd för motorsågarna. Han är nämligen orolig för att kommunens barn och gamla inte skall kunna ge sig ut utan att riskera att få så kallade riskträd i huvudet. "Vem vill ha sina nära och kära gående runt i kommunen, och att de när som helst skall riskera att få ett träd i huvudet?" frågade han, och det är givetvis ett skrämmande perspektiv. För säkerhets skull är det väl bäst att de skogar som Johansson inte hunnit sälja som industritomter också inhägnas i väntan på att arboristerna hinner granska alla träd för att hitta riskträden. Eller kanske kan man dela ut hjälmar?

Detta om Andersson, Pettersson och Lundström. Men jag då, vilken roll hade jag? Tämligen passiv, måste jag medge. Nu när jag inte längre är gruppledare känner jag inte längre samma press att ge mig upp i talarstolen. Och ärligt talat, det känns inte precis som om andelen män i medelåldern och däröver som figurerar i talarstolen är för lågt. I vanlig ordning var det inte många talare som inte platsade i den kategorin. 

Bäst att stanna i tunneln, annars kan man få ett riskträd i huvudet!

Men jag tyckte att det var ett ovanligt givande fullmäktigemöte, och diskussionerna om såväl Märsta port som den något lättviktigare trädfällningsfrågan var givande, och det var lite spännande att se om Centern och Miljöpartiet skulle visa kommunens väljare varför det skulle finnas någon anledning att rösta på dem. För om man alltid tycker som sossarna, varför inte rösta på dem i stället? Vill man i stället lägga sin röst på ett parti som står fritt, och inte går i någons ledband så finns ju alltid Folkpartiet Liberalerna. 

Träffa politiker, trivas i Valsta och trängas i ishallen.

Steningehöjden

Så var det dags att träffa alla sommarutvilade fullmäktigeledamöter igen. Eftersom jag inte längre är gruppledare kunde jag bara luta mig tillbaka och överlåta ansvaret åt min kompetente efterträdare Dan Rosenholm. Vår grupp bestod denna kväll av oss två samt ersättaren Rolf Brunnberg som tjänstgjorde i stället för Ragnhild Asp Ekström. 

Som vanligt trodde jag att det skulle bli ett ganska kort möte. Som vanligt hade jag fel. Som vanligt var det Folkpartiet Liberalerna som dominerade på motionssidan. Det började med en ny motion som lämnades in om en satsning på våra bibliotek. Sedan var det dags för behandling av tre tidigare inlämnade motioner. Den första handlade om tider i ishallen, och var skriven av Dan Rosenholm. Den ansågs tyvärr besvarad utan att leda till så mycket förändring, vilket är synd eftersom den pekade på ett problem, nämligen att det är väldigt svårt att få plats i ishallen om man inte är ett hockeylag. Om man arbetar på normala tider är det bara en futtig lördagstimme som hallen är tillgänglig, och då måste barnfamiljerna trängas med herrar som väger ett deciton, som Dan skrev. 

Ripvägen

Vår andra motion fick en betydligt välvilligare behandling. Den handlade om att Sigtuna skall bli en fristad för en förföljd författare. Jag återkommer till den en annan dag.

Den tredje motionen handlade om att införa en utmärkelse till anställda inom äldreomsorgen.   Det finns ju motsvarande utmärkelser inom skolans värld, vilket är väldigt positivt eftersom det innebär en uppmuntran till personal som utmärkt sig på ett bra sätt. Skolan, liksom äldreomsorgen får ju ofta uppmärksamhet när det handlar om negativa händelser, och därför är det viktigt att även se det som är bra. I svaret framhölls att det redan finns ett stipendium för dem som verkar i Äldre- och omsorgsnämndens verksamheter. Men det har mera sällan hamnat hos den viktiga personalkategori som arbetar med de äldre. Nu har man dock i svaret angivit att inriktningen bör ändras enligt motionens intentioner.

Så långt allt väl, god stämning och sämja mellan partierna (utom Sverigedemokraterna vad gällde fristadsförfattarna, men mer om det en annan dag som sagt var). Men sämjan tog slut när vi kom fram till frågan om de nya ägardirektiven för AB Sigtunahem. Jag är ingen expert på dessa frågor, men det var tydligt att kommunledningens förslag till ägardirektiv är alltför omfattande och det är dessutom tveksamt om de är i enlighet med lagar och förordningar. Bland annat vill sossarna inte att Sigtunahem skall dela ut sin vinst till ägarna, dvs kommuninvånarna, något som verkar mycket märkligt. Och varför litar man inte på VD i bolaget, utan vill reglera allt i ägardirektiven? 


Ulf Berndtsson (S) inbjöd (för vilken gång i ordningen?) alla ledamöter till sina kvarter i Norrbacka (som han envisas med att kalla Märstas Beverly Hills!) för att prata med hans grannar. Inte heller denna gång tycks han ha fått napp. 

Sossar som pratar med positiva (?) Valstabor.

Det andra ärendet som ledde till en längre debatt gällde förslaget till nya Valsta centrum. Här vill man bygga på ett sätt som hör det förflutna till, och som för tankarna till miljonprogrammets tid. Lola Svensson (S) framförde det något märkliga argumentet att hon eftersom hon bott i Valsta sedan tidernas begynnelse och varje dag talar med Valstabor skulle ha mer rätt att tycka i denna fråga än andra. Den gamle betongsossen Göran Hammarsjö ställde sig också i talarstolen med ett klassiskt anförande om hur miljonprogrammet räddat oss undan smuts och trångboddhet. Budskapet var klart, Valsta (och miljonprogrammet) får inte kritiseras, och framför allt inte av andra än Valstabor. Fast de Valstabor som är kritiska mot Valsta finns tyvärr inte i fullmäktige, och orkar förmodligen inte prata med Lola Svensson heller eftersom hon knappast är mottaglig för deras argument. 

Dan Rosenholm var mycket flitig i talarstolen och framhöll bland annat att modernismen knappast var den byggstil som uppskattades av flest människor. Detta innebär dock inte att man inte kan trivas i ett sådant område, Dan själv trivs till exempel bra i sin mexitegelvilla fast han egentligen ogillar detta byggmaterial. Men vi bör försöka göra så att trivseln i Valsta blir ännu större genom att bygga på ett sätt som inte är detsamma som på sextio- och sjuttiotalet. 

Och visst är det så att om man jämför Valsta med många miljonprogramsområden i andra delar av landet så är det både grönt, småskaligt och trivsamt. Men ändå finns det problem där, och många väljer att flytta därifrån. Visst beror en del av missnöjet på avsaknaden av ett bra centrum, men det finns fler orsaker. Eftersom det råder bostadsbrist i länet lär man nog hitta boende hur man än bygger, men om man vill uppnå stabilitet och minska genomflyttningen så är det viktigt att bygga på ett sätt som gör att även andra än Lola Svensson vill bo kvar år efter år. 

Och det hela slutade förstås som vanligt med att majoriteten inte lyssnade på några motargument, utan beslöt sig för att fortsätta som planerat. 

Så även detta möte tog slut efter det magiska elvaslaget, och ett ärende fick lämnas till nästa gång. 

Sista inlägget som gruppledare!

Skymning över Barrvägen

Som den uppmärksamme läsaren av den oumbärliga sajten Märsta.nu har noterat så är jag under det närmaste året bosatt i Ukrainas huvudstad Kiev som medföljande till min hustru som arbetar på svenska ambassaden. Därför har jag lämnat mitt uppdrag som kommunstyrelseledamot och gruppledare. Men jag har inte lämnat kommunfullmäktige, och eftersom jag ändå kommer att besöka Märsta med jämna mellanrum räknar jag med att kunna pricka in de flesta fullmäktigesammanträden. Mitt intresse för ett bättre Sigtuna kommun har jag inte heller lämnat. Och visst är det bra med lite intryck utifrån. Då förstår man dels hur mycket som är bra i Sverige, och att alla partier i Sverige har en gemensam syn på demokrati som skiljer sig väldigt mycket från den som finns i länder som drabbats av kommunismen och arvet efter denna motbjudande ideologi. 


Den fjortonde juni var det dags för vårens sista (fast kanske snarare sommarens första och sista) fullmäktigesammanträde. I vanlig ordning ett ganska långt möte, men med trevligare stämning än vi är vana vid. Mötets huvudfråga var de så kallade Anvisningarna för verksamhetsplanen inför budgeten i höst. Det handlar om en slags viljeinriktning för hur man skall tänka inför höstens budgetarbete. 

Ovanligt fordon vid Valsta centrum

Anders Johansson och hans trogna vänner hade lagt fram ett förslag, och Moderaterna ett annat. KD och SfS hade anslutit sig till det moderata förslaget redan när det lades fram i kommunstyrelsen, men vi hade valt att avvakta eftersom vi inte hunnit sätta oss in i förslaget i förväg. Men nu hade vi granskat det närmare och hade inte svårt att se att det naturliga för oss var att stödja moderaternas förslag. I grunden har vi en gemensam syn på hur kommunens ekonomi skall skötas så att den blir långvarigt hållbar. 

Försommarutsikt över Hasselvägen, Bokvägen och Lindvägen

Ett annat inslag på mötet var ett svar på min interpellation om vad som skall hända med församlingshemmet Munken i Sigtuna stad som måste rivas pga mögelproblem. Jag hade gjort en jämförelse med det mycket täta samarbete som kommunen hade med den syrisk-ortodoxa församlingen när S:t Johannes kyrka i Valsta byggdes. Då subventionerade ju kommunen kyrkobygget genom att sälja tomten för en krona. Eftersom den församlingen gynnades så starkt så hade det ju varit naturligt med en lika positiv behandling av Sigtuna församling, kan man tycka som kommuninvånare. Anders Johansson fick det till att vi folkpartister varit emot att kommunen samarbetade med syrianska kyrkan, något som ju inte alls var sant. Självklart är det bra att man samarbetade, men vad vi vände oss emot var att man gynnade dem så starkt ekonomiskt. 


Annars präglas det politiska livet i kommunen just nu av den stora mängden planer för nya och ombyggda skolor. Och visst är det bra att man satsar på skolan, men sossarna tror som vanligt att det är nya hus som är lösningen på alla problem. Men visst kan det vara ett lyft med nya lokaler, men man måste också känna ansvar för kommunens ekonomi. Det är inte vädret som får mig att tänka på Grekland alltför ofta när jag är i Märsta. 


Läs även gärna min debattartikel om byggplanerna vid Arhem på Dn Stockholmsdebatt som ni hittar här. 

Vilka är de enda som säger nej till punkthus på blåsiga kullar långt från service?

Snart är det dags för fullmäktige igen, närmare bestämt på torsdag. Tiden går fortare och fortare känns det som. På förra fullmäktige hände det två gånger att det var vi i Folkpartiet Liberalerna som stod ensamma mot alla andra partier.

Först handlade det om byggandet av nya hus vid Arhem. Arhem är ett äldreboende som ligger i utkanten av Märsta, på en kulle, långt från alla affärer och annan service. Nu behöver ju inte det vara en nackdel, tvärtom är det nog många som uppskattar lugn och ro, och att man lätt kan gå ut i naturen. Och visst finns det plats att bygga några hus till på kullen, kanske några radhus eller något annat småskaligt. Men majoriteten vill fylla kullen med punkthus! Puntkhus på blåsiga kullar långt från all service var vad man brukade bygga på sextiotalet. I princip skall hela krönet på kullen fyllas med hus, och de stora parkeringsplatser som kommer att krävas när man bygger punkthus på en plats långt från affärer och service. Nu är det förvisso sant att kullens sluttningar fortfarande kommer att vara gröna, men dit kommer knappast de äldre att kunna ta sig. Dels måste de då ta sig över alla parkeringsplatser och förbi höghusen, dels är sluttningarna väl branta för att den som har lite svårt att gå skall kunna ta sig fram.

Att sossarna och deras trogna kompisar C och MP bara ser till att få in så mycket bostäder och industrier i kommunen som möjligt (eller "vill vi att de skall flytta till Albanien?" som Anders Johansson sa i en diskussion om industrimark) har vi ju vant oss vid, men för mig är det obegripligt att alla andra allianspartier ställer upp på detta eko av miljonprogrammet. Den enda förklaring jag kan hitta är att de är mer intresserade av Sigtuna stad än av Märsta. Att Samling för Sigtuna är ett parti för en kommundel är ju allmänt känt, men tyvärr tycks de inte vara det enda.

Den andra frågan gällde Dan Rosenholms motion om att införa restriktioner för när man får använde fyrverkerier utan tillstånd. Det kan ju verka allt annat än liberalt att vilja införa ytterligare förbud, och visst är vi för frihet, men ibland drabbas andra av att vissa har frihet. Det handlar ju inte heller om att införa ett totalförbud, bara om att man enligt vårt förslag skulle behöva polistillstånd för att skjuta iväg fyrverkerier annat än på nyårsafton och Valborg. Det handlar om liknande restriktioner som finns i många andra kommuner, och vårt förslag var också utformat enligt en modell från Haninge. Tyvärr påstod sossarna att sådana regler inte skulle bli godkända av länsstyrelsen, något som inte är sant.

Annars var det inte så mycket av större intresse på fullmäktigemötet. Noteras kan att Vänsterpartiet inte lyckades infinna sig med någon ledamot (man har en ordinarie och två ersättare). Därför sköts behandlingen av deras motion om kommunal sömnskola (!) på framtiden (kanske hade de försovit sig?).

Det andra extrema partiet, Sverigedemokraterna, hade lämnat in en märklig motion om svenska språkets ställning i kommunen. SD var visserligen på mötet, men lämnade det innan deras motion skulle behandlas. Nu har jag i och för sig en viss förståelse för att dessa båda partier inser det hopplösa i att försvara dessa märkliga motioner, och hellre håller sig undan, men det kanske man borde tänkt på tidigare.

Vindkraftsutflykter, tistelräkning och firande av konungen.



I väntan på att min motion skall behandlas.

 Mars månad gick mot sitt slut och ånyo hade kommunens politiska elit samlats kring maktens grytor i den byggnad som går under det pretentiösa namnet Kunskapens hus (ett namn som får mig att tänka på Östtyskland). På dagordningen denna gång stod bland annat kommunens årsredovisning. Detta ledde till en lång och tämligen förutsägbar debatt om huruvida det var acceptabelt att så många av målen på styrkorten, som skall styra kommunens verksamhet, inte var uppfyllda.

Ett annat ärende gällde omfördelning av medel från ett år till ett tidigare år så att man skulle kunna köpa ännu ett vindkraftverk i Skåne. Vi på allianssidan var tveksamma till om det är rätt att spekulera med skattebetalarnas pengar på detta sätt.
Till kvällens höjdpunkter hörde Sverigedemokraten Sören Sundhs anförande i frågan. Av någon anledning tyckte han att det var ett problem att det låg i Skåne (kanske trodde han att Skåne inte var en del av Sverige?) och han ville gärna att kommunens skolbarn skulle ha möjlighet att åka buss och titta på sitt vindkraftverk. Som lärare måste jag dock ifrågasätta värdet av någon timmes bussresa för att se ett vindkraftverk. Vindkraftverk bjuder sällan på några överraskningar. Ibland snurrar de snabbt, ibland långsamt, och ibland inte alls. Så mycket annat brukar inte hända. Till råga på eländet lyckades han röra till det så att han till sist yrkade på att kommunen skulle köpa ett kärnkraftverk vid Upplandskusten! (Kanske var det här Märsta.nu hämtade inspirationen till sitt aprilskämt.)


En annan lång debatt gällde en interpellation av moderaten Sven-Ingvar Holmgren som ställde frågor om äldrevården. Det har nämligen visat sig i undersökningar att missnöjet med äldrevården i vår kommun var mycket större än i nästan alla andra kommuner. Enligt sossarna har man fått helt andra signaler (till exempel hade man fått veckans ros i Sigtunabygden tretton gånger, och aldrig fått veckans tistel!!), och tänker därför genomföra en egen undersökning. Frågan är ju om det inte vore bättre att satsa de pengar en sådan undersökning skulle kosta på att förbättra förhållandena för de äldre, och i stället för att räkna rosor och tistlar ta till sig de jämförelser som redan gjorts.

En diskussion kom också att handla om införandet av Lagen om Valfrihet i äldreomsorgen, LOV. Sossarna menade att det var en stor majoritet av kommunerna som valt att inte införa LOV så här långt. Men Holmgren visade att en stor majoritet av alla kommuner bestämt sig för att de skall ha LOV, alternativt redan infört det. Men i vår kommun kämpar majoriteten mot valfrihet och målar upp Caremaspöken på väggen.

Själv hade jag lämnat in en motion om att kommunen skall starta en kampanj för att locka besökare som skulle kunna utnyttja möjligheten att ta med sin cykel på pendeltåget. Detta skulle ge dem möjlighet att se mer av vår kommun, få frisk luft och motion, och minska belastningen av bilar kring våra sevärda platser. Jag hoppas att motionen kommer att behandlas snart!

En motion som skulle ha behandlats på detta sammanträde var min partikamrat Dan Rosenholms motion om att införa begränsningar för hur fyrverkerier får användas. Tyvärr drog nu sammanträdet ut på tiden så att den inte hanns med. Så det är fritt fram att panga på ett tag till! Och får kommunledningen som den vill kommer inget förbud att komma in i den lokala ordningsstadgan. Den som vill fira det nya året eller hans majestät konungens födelsedag kan dock vara lugn! I motionen föreslås undantag för nyårsafton och Valborg!

Vintrigt fullmäktige med kommunalrådsvrede.

Nu hukar stationen under byggkranen, snart under "skyskrapan".

En kväll i februari när ingen riktigt visste om det var vår eller vinter var det dags för årets andra fullmäktigemöte. I förväg konstaterade vi att det inte verkade vara några tyngre punkter på dagordningen, men eftersom Elias Saouk skrivit en interpellation som skulle besvaras skulle det säkert bli en hel del debatt. Interpellationen handlade om otryggheten i kommunen, ett nog så angeläget ämne.

För den som inte känner till Elias Saouk kan jag nämna att han tidigare varit aktiv socialdemokrat, men numera gått över till moderaterna. Bara detta är nog för att reta upp sossarna, men dessutom har Elias Saouk milt uttryckt en ganska aggressiv debattstil. Denna gång inledde Saouk väldigt strukturerat med en riktigt bra presentation, men i vanlig ordning undvek sossarna att gå i öppen debatt med Saouk, något som det nya oppositionsrådet Olov Holst påpekade. 

Debatten kom sedan mycket att handla om hur stort problemet egentligen var. Enligt statistiken har Sigtuna den fjärde högsta brottsligheten efter storstäderna, medan Anders Johansson och Karolina Windefalk (MP) hävdade att Arlanda snedvrider statistiken. Men Moderaterna visade dock att även om man räknar bort Arlandas andel av brottsligheten så ligger vår kommun mycket illa till.

Ända från Långhundra i Knivsta kommun kan man ta sig med buss till Märsta centrum. Frågan är bara varför.

Själv var jag uppe i debatten och efterlyste mer fokus på skolans betydelse för att motverka brottslighet. Jag menar att det är just under uppväxtåren som värderingar om rätt och fel grundläggs. De flesta får detta med sig hemifrån, men för dem som inte får det är skolans betyldelse väldigt stor. Har man då inte ett skolklimat som präglas av lugn och respekt mot varandra är det väldigt svårt att diskutera värderingar och åsikter. Skolan måste också skarpt markera mot alla brottsliga och andra olämpliga handlingar. Att sedan den som inte får godkända betyg mycket lättare hamnar snett i livet är också en viktig faktor.

Elias Saouk lyckades till slut reta upp Anders Johansson rejält, bland annat genom att antyda att Johansson tillbringat för mycket tid i det socialdemokratiska partihögkvarteret i stället för att ta hand om kommunen. Till sist skrek Johansson "Va fan?" ett par gånger,  och började klaga på presidiet för att de inte avbrutit Saouk. Presidiet ajournerade mötet i tio minuter och uppmanade sedan alla att hålla sig till en bättre ton.

Udda vägskylt på Skogsvägen

Det är lite trist när det spårar ut på detta sätt, och i det här fallet var det nog framför allt Anders Johansson som gjorde sig skyldig till ett övertramp, speciellt när han skällde på fullmäktiges presidium.

Så småningom fortsatte debatten och Dan Rosenholm (FP) tog också till orda och påpekade att sossarna är väldigt pigga på att skylla ifrån sig på andra i stället för att ta sitt ansvar. Även vår tredje ledamot, Crister Mattson var uppe i talarstolen, så vi var riktigt aktiva.

Dan Rosenholm hade också lyckats lämna in tre motioner till mötet, en om fyrverkerier, en om att inrätta två tjänster som stadsarkitekt och en om tider för allmänhetens åkning i ishallen. Annars var det inte mycket av intresse som hände. En motion från Anders Haag (SfS) (som numera lämnat fullmäktige (och som en gång i tiden var gruppledare för FP!)) om att begränsa biltrafiken på Stora gatan hade ovanligt nog bifallits av majoriteten, vilket ju är positivt. En annan motionär var Petri Perälä (V) som envist kämpar för avfallskvarnarna i våra kök, fast kommunens experter säger att kompostering av matavfall är att föredra. Men det är ju bättre att vänsterpartisterna kämpar för avfallskvarnar än för andra vänsteridéer. (Tillägg: Som framgår av kommentarerna nedan var jag lite slarvig, det är rötning och inte kompostering som gäller)

För en gångs skulle tog mötet inte så mycket tid, och klockan hade inte ens slagit tio när mötet var över.

Har börjat hämta mig efter femton timmar i kommunfullmäktige!

Utsikt från Kanonkullen mot Södergatan

Ibland undrar man ju vad man håller på med. Hur vettigt är det att tillbringa en hel dag, och en hel kväll därtill på ett kommunfullmäktigemöte? Förra torsdagen var det nämligen dags för årets höjdpunkt för kommunpolitikerna (en grupp som jag av någon underlig anledning har väldigt svårt att se mig själv som medlem av, fast jag ju faktiskt är det). Det handlade om årets budgetmöte, ett möte som började klockan 9.00 på morgonen och slutade vid 00.30.

På detta möte antas verksamhetsplanen och budgeten som styr arbetet i kommunen under de kommande tre åren. Dessutom antas en plan för bostadsbyggandet under de kommande åren. Det handlar alltså om viktiga frågor, men den intressanta frågan är om det långa mötet bidrar till klokare beslut.

Vårt parti är litet och har inte resurser att parallellt med våra arbeten utarbeta ett heltäckande förslag, så därför hade vi koncentrerat oss på vissa områden som vi ansåg vara viktigare än andra, och som vi hade mer specialkunskaper om. Vi har till exempel ingen ledamot i Kultur- och fritidsnämnden, och då är det svårt att vara insatt i dessa frågor.
Vi bestämde oss för att koncentrera oss på Barn- och ungdomsnämnden, Bygg- och trafiknämnden, Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden samt Äldre- och omsorgsnämnden (är det bara jag som tycker att våra nämnder har otympliga namn?)

De två viktigaste frågorna för oss är dels att få en skola som gör att våra barn och ungdomar går ut i livet med ordentliga kunskaper. Den andra frågan gäller hur de som har ett långt liv bakom sig skall få en värdig ålderdom. Vi menar att kommunen måste koncentrera sig på dessa grupper i stället för att kasta ut pengar på att bygga ytterligare sporthallar och simhallar. Vi anser också att det just nu är angelägnare att tillföra mer pengar till skola och äldrevård än att sänka kommunalskatten som de andra borgerliga partierna (förutom Centern som ju i vår kommun hamnat i det andra lägret) tycker. Visst är vår kommunalskatt hög, och visst är det vår önskan att den skall sänkas på längre sikt, men just nu är det inte lämpligt. Vi får ju också komma ihåg att alla löntagare fått sänkt skatt tack vare regeringens politik.

Jag vet inte hur denna skylt och dess placering skall tolkas, men den gör mig orolig.

Vi i Folkpartiet valde att lägga fram en egen budget, där vi liksom majoriteten föreslog oförändrad skatt, men framförde egna förslag kring hur pengarna skulle användas. Ett av våra förslag gällde lärarlöner. Jag återkommer inom kort med mer om vad vi föreslog och hur mötet avlöpte.

Också ett sätt att tillbringa en vacker sommarkväll

Hälsosam skulptur i Kunskapens hus

I måndags var det dags för terminens sista fullmäktigemöte. Ett möte som kom att dra ut på tiden rätt rejält. Det hela började med att jag fick svar på min interpellation om att kommunen borde ha en ny översiktsplan. Den gamla antogs år 2002 och som alla vet har det hänt en hel del i vår kommun sedan dess. På den tiden kämpade man för att locka företag till det ödsliga industriområdet i Rosersberg, och invånarantalet var betydligt lägre. Kommunledningen tycker dock att det räcker med att revidera den gamla planen. Anledningen är förmodligen att man då har större frihet att bestämma mer utan att behöva styras av en aktuell plan.

Pilgatan

Efter en timme var det dags för ett avbrott som ägnades åt att dela ut årets pris till kommunens bästa lärare. Ett mycket bra initiativ som kan bidra till att stimulera en yrkesgrupp som inte alltid får så mycket stimulans. Folkpartiets Pernilla Holmberg hade ingått i den grupp som enats om fyra av de många lärare som föreslagits. De fyra som utsågs var Andreas Eriksson och Mattias Nilsson från Arlandagymnasiet, Åsa Surander från Sankta Gertruds skola och Johanna Olsson från Norrbackaskolan.

Efter pausen var det snart dags för det ärende som tog mest tid, nämligen frågan om huruvida man skall bygga ett jättedagis i Til. Det är tänkt att bli en enorm anläggning som kommer att generera en massa trafik. Det skulle vara mycket bättre om man i stället valde att bygga två mindre anläggningar, förslagsvis en i det nya Björkbackaområdet, där det bor väldigt många barnfamiljer. Då skulle många slippa ta bilen för att lämna sina barn. Av någon anledning har inte majoriteten förstått problemet. Inte ens Miljöpartiet som ju brukar vilja undvika onödig bilkörning. Så gick miljöpartisten Gunilla Lundquist upp i talarstolen och påstod att det inte spelade någon roll om man hade ett stort dagis eller två små, eftersom det skulle bli lika långt till dem i alla fall. En annan representant för majoriteten sa att ett dagis i Björkbacka skulle leda till att många blev tvungna att korsa stora vägen. (hur tänkte man då; det är ju nog så många som bor på den sidan vägen!)

Men även oppositionen hade en del konstiga inlägg, bland annat ett där man jämförde med hönshållning och hackkycklingar. Debatten var dock rätt saklig, i alla fall tills Elias Saouk (M) kom upp i varv, vilket dock bidrog till underhållningsvärdet. Lola Svenssson (S) gjorde lite försök att axla Anders Johanssons mantel som "bad guy" med att berätta hur hon tänker berätta för föräldrar och personal att om moderaterna fått bestämma skulle det inte funnits något dagis där (ett skrämmande perspektiv med politiker som smyger omkring och propagerar bland barnen!)

Trots att debatten i och för sig var saklig var den alldeles för lång, och nog tycker jag att en och annan kunde haft den goda smaken att fråga sig om man verkligen hade något nytt att tillföra debatten. Nu tog det hur lång tid som helst, och utgången var ju ändå given.

Tingvalla

Ett annat ärende som tog mycket tid var de så kallade anvisningarna för verksamhetsplanen. Det handlar om ett dokument som är en slags anvisning inför höstens budgetarbete. Oppositionen valde här att bifalla majoritetens förslag, med en rad tillägg. Majoriteten blev dock irriterade och valde att avstyrka alla dessa tillägg, utan att ta någon hänsyn till om de var bra eller dåliga. Själv hade jag ett förslag om att förvaltningen skulle ges i uppgift att se över hur vi skall kunna betala sådana lärarlöner att vi kan hävda oss i konkurrensen om de bästa lärarna, en nog så viktig uppgift om vi skall ha en skola i toppklass. Men detta förslag avvisades naturligtvis också.

Eftersom Moderaterna har 14 ledamöter och var och en la fram ett förslag till tillägg så tog det lite tid. Samtidigt är det ju en viss poäng med att alla får komma upp i talarstolen. På majoritetssidan är de flesta ledamöterna bara där för att rösta, vilket ju är lite märkligt.

Det var vi folkpartister och moderaterna som stod för oppositionen här, medan Samling för Sigtuna och Kristdemokraterna låg lågt. Det blev lyckligtvis inte votering i alla ärenden, men innan mötet var över hade vi lagt midnatt bakom oss. Framåt halv ett vandrade jag hem genom ett sömnigt Märsta.

Tingvalla

Blågul högtidsstund

T

Tiden flyger iväg som alltid i slutet av terminen. För inte så länge sedan firades den svenska nationaldagen, en dag som jag skrev om förra året (vilket ledde till att jag blev intervjuad av Radio Västmanland!).

Detta år var jag som fullmäktigeledamot inbjuden till den ceremoni då de som blivit svenska medborgare under år 2010 fick ett diplom och varsin bordsflagga av trä.

Bollbacken på nationaldagen

Det var inte så många fullmäktigeledamöter som hittat dit, kanske beroende på det synnerligen vackra vädret i kombination med långhelgen då många var ute på landet. De partier som var mest välrepresenterade var Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det sistnämnda partiet är ju visserligen förtjust i svenska nationalsymboler, men brukar kanske inte vara det första att välkomna nya medborgare. Nu var en av de nya medborgarna Witold Blaszczuk som är ersättare i fullmäktige för just Sverigedemokraterna, så det var kanske en bidragande orsak till intresset.

Nåväl, det var en trevlig ceremoni som åtföljdes av en god lunch. Gun Eriksson höll ett tal där hon jämförde den tid då Sverige var ett utvandrarland med våra dagar, och Kulturskolans etnoband spelade (och de var riktigt bra!). Eftersom det för många var en högtidlig stund då man fick ta emot diplomet och flaggan var det lite synd att några barn fick springa helt fritt, även på scenen, utan att deras föräldrar sa till dem. De allra, allra flesta barn skötte sig dock bra!

Etnobandet

Jag tror att det är bra med ceremonier som dessa, som kan bidra till en känsla för det land vi lever i. Även om jag ju är tveksam till nationaldagen som sådan, så tycker jag att det är bra med tillfällen att visa att vi är stolta över vårt land, och att vi också är stolta över att vi har ett land som öppnar sina gränser för människor som vill bidra till vårt samhälle.

Kungar, politiker och andra syndare.



Aftonsol utanför kommunhuset

 Plötsligt har frågan om kungens framtid blivit högaktuell. Diverse republikaner vädrar morgonluft nu när kungen visat sig ha ägnat sig åt annat än att klippa band, skaka hand med folk och träffa diverse excellenser. I Folkpartiet finns det en hel del republikaner, och givetvis kan man förstå att man kan ifrågasätta monarkins vara av principiella liberala skäl. Jag tycker dock att monarkins goda sidor överväger, inte minst för att ett samhälle bör hålla kvar en del traditioner. Att sedan kungen inte alltid är en ängel tycker jag bara är sympatiskt. Jag har alltid haft svårt för inställningen att offentliga personer bör vara någon slags perfekta varelser som aldrig varit på snusen, aldrig varit på strippklubb, aldrig anlitat svartjobbare eller slarvat med tevelicensen.



Nya och gamla hus vid Södergatan

Missförstå mig inte, jag tycker självklart inte att man bör anlita svart arbetskraft. Tyvärr var det ju enda sättet för oss som inte är höginkomsttagare att kunna ha en städhjälp innan Rut-avdraget infördes. Vi är trots allt inte mer än människor, och människor är inte alltid perfekta. Ibland gör man överväganden som slutar med att man fattar felaktiga beslut. Jag tycker inte att detta skall diskvalificera en från att ha offentliga uppdrag. Snarare tror jag att det är bra att politiker inte blir en speciellt sorts människor som är annorlunda än dem de representerar.

Jag har just kommit hem från att ha sett en film som handlar om en kung som inte heller motsvarade kraven på en sådan. Det var den mycket bra engelska filmen The King's Speech som var terminens sista film på Biokällan i Märsta. Det var faktiskt första gången jag besökte vår lokala biograf efter renoveringen, och det var en trevlig upplevelse. Filmen var förvånansvärt välbesökt, runt 40 personer hade hittat dit, och visst är det trevligt att komma ut i försommar-Märsta och kunna cykla hem från bion på fem minuter i stället för att åka pendeltåg som brukligt efter biobesök.

Filmen handlar om kung George VI som hade stora svårigheter med att tala offentligt, och om den hjälp han fick av den allt annat än konventionelle australiensaren Lionel Logue. Och visst handlar det ju också om det absurda i att inte kunna välja sin framtid, att vara tvungen att bli kung trots att man egentligen inte passar till detta ämbete. Jag kan givetvis se det bisarra i detta, men det finns ju också en väg ut. I filmen är det den väg som den äldre brodern väljer, den kortvarige kungen Edward som ju abdikerade på grund av sin olämpliga romans med Wallis Simpson. En märklig värld, men jag tror ändå att ett land behöver en del traditioner att enas kring.


Stationsgatan, vid Tallstigen


Betydligt mindre minnesvärt än filmen var förra veckans fullmäktigemöte. För en gångs skull var längden helt acceptabel, bara femtio minuter. Efter den senaste tidens turbulens kring frågan om huruvida det är majoriteten, och då främst Anders Johansson, eller oppositionen som är mest skyldiga till det dåliga klimatet i fullmäktige hade vi kommit överens om att hålla oss till ämnet och undvika personangrepp. Presidiet (som inte bör ifrågasättas) avbröt både den alltid ganska ettrige Elias Saouk (M) när han försökte få svar av Ibrahim Khalifa (S), och tillrättavisade Folkpartiets Dan Rosenholm som ville utvidga diskussionen kring missbrukarboende.

Det var annars inga större konflikter kring de ärenden som togs upp på detta möte. Ett viktigt ärende handlade om att man skall bygga ut kommunalt vatten och avlopp till Skoby och Åshusby, något som alla var överens om och som innebär betydande vinster för miljön. Vi lämnade en interpellation om en ny översiktsplan och ser fram emot svaret som kommer nästa gång. Förhoppningsvis har diskussionen om tonen lett till att svaret inte innehåller några invektiv om vår politik.

En annan reflektion jag gjorde på senaste fullmäktige var kring det märkliga faktum att representanter för en del partier gör sig besväret att gå upp i talarstolen trots att de inte har något mer att säga än att de håller med föregående talare. Lyckligtvis tycker inte alla nio partierna det, annars skulle mötena bli än segare.

Brännboll och andra brännande frågor

Sätunavägen

I morgon lördag skulle vi ha spelat brännboll mot majoriteten. Därav blir nu inget, eftersom alliansens lag dragit sig ur. Först skulle kristdemokraterna och Samling för Sigtuna bojkotta matchen, men vi och Moderaterna skulle spela. Men så beslöt sig även Moderaterna för att inte spela, och plötsligt stod vi ensamma. Kanske skulle vi, med lite längre varsel, ha fått ihop ett liberalt lag, men nu var det bara ett par dagar kvar.
Visst är det synd om arrangörerna av tävlingen, men de hade ju 14 lag kvar. Fast när inte majoriteten fick spela mot alliansen så hoppade även de av, i stället för att ställa upp och spela mot de andra deltagande lagen.

Jag tycker att det är väldigt synd att man inte kan lägga de politiska motsättningarna på hyllan, och visa att vi i första hand är människor, i andra hand politiker. Och även om jag gärna kritiserar såväl Anders Johansson som andra företrädare för majoriteten så tycker jag faktiskt att vi alla har kommunens bästa för ögonen. Sedan finns det olika uppfattningar om vad som är kommunens bästa, men jag tycker att det är ett större problem att det finns så många som inte vill engagera sig för sin kommun, än att vissa gör det i "fel" parti.

Men känslorna är starka just nu. Majoritetens företrädare tycker att Anders Johansson oförskyllt utpekas som skurk. Oppositionens företrädare är upprörda över att en del påstår att det inte finns något problem, och framhåller att Anders Johansson alltid lyssnar på sina samarbetspartners.

Och visst kan man förstå argumenten. För den som är på Anders Johanssons sida är han en duktig, energisk och framgångsrik politiker. Han har knutit till sig sina stödpartier och visar givetvis välvilja mot dessa. Att också företrädare för oppositionen har gjort övertramp i debatten är ju också ett faktum. Det var också väldigt tråkigt att tre av partierna i fullmäktige (SD, SFS och KD) inte lyckades hitta någon företrädare att skicka till det viktiga gruppledarmöte vi hade igår för att diskutera situationen. Inte precis ett tecken på vilja att lösa problemen.

De nya husen på Södergatan

Jag tycker att det viktigaste just nu är att se framåt. Låt oss erkänna att fel har begåtts på båda sidor. Den publicitet som det öppna brevet har fått har gjort fler uppmärksamma på att situationen inte är bra. Men vi skall inte ägna oss åt att leta syndabockar, utan skall i stället arbeta för att klimatet i fullmäktige skall bli tillåtande och konstruktivt. Alla skall våga gå upp i talarstolen utan att bli sågade jämsmed fotknölarna för att man inte kan rabbla upp alla detaljer i ett ärende utantill.

Och även om det inte blev någon brännboll nu så hoppas jag att vi i framtiden skall kunna träffas under mer avspända former, alla vi 51 som sitter i fullmäktige. Och då menar jag alla, inte alla utom Sverigedemokraterna, som en del ibland tycker. Jag tycker nämligen att alla förtjänar respekt. Även om Sverigedemokraternas åsikter är oacceptabla, och partiets förflutna minst sagt tvivelaktigt så är det ingen som vinner på att de behandlas respektlöst (jo, kanske de själva som kan få sympatier för sin offerstatus).



Sätunavägen



Men visst måste vi våga föra fram våra politiska åsikter, och ta strid kring dessa. Fast vi bör göra det med respekt för våra motståndare, och inte blanda in personkritik, nedvärderande omdömen och respektlöshet. Då kanske vi kan få ett fullmäktige där inte bara män med mycket lång politisk erfarenhet ger sig in i debatten.

Herrarnas diskussionsklubb har möte!

Jag är alls ingen anhängare av könskvotering, och kan tycka att det kan vara överdrivet när man till varje pris vill att varannan plats skall vikas åt vardera könet, eller när en del tjatar om den så kallade könsmaktsordningen. Visserligen blev jag ganska  irriterad över att man i mina föräldrars hemland, Estland (där jag också är medborgare) nyligen bildade en regering där bara en kvinna ingick.

Men man behöver inte resa över Östersjön för att hitta exempel på märklig obalans mellan könen. Så befann jag mig på Sigtuna kommunfullmäktige häromdagen. Mötet pågick från 18.30 till 23.15. Under denna tid befolkades talarstolarna av en lång rad politiker från olika partier, med olika bakgrund, av olika ålder och med olika mycket erfarenhet. Men en sak hade de alla gemensamt (utom en ledamot som var uppe för att kommentera sin interpellation i två minuter). Alla var nämligen män!

Arenbergavägen

Nu bidrog inte vårt parti på något sätt till att bryta denna dominans då vår enda kvinnliga ledamot, Charlotta Lundberg, inte kunde närvara. Men det fanns en hel del kvinnor närvarande, men med undantag för interpellanten jag nämnde ovan så var det bara fullmäktiges ordförande Gun Eriksson som gjorde sin stämma hörd (med reservation för att jag kan ha missat någon som var uppe som hastigast om jag råkade vara ute några minuter).

Hur kan då det här komma sig? Jag har en liten teori. Stämningen i vårt fullmäktige är nämligen långt ifrån den bästa. Som jag tidigare nämnt  är vårt kommunalråd Anders Johansson känd för sin aggressiva debatteknik. Han är extremt påläst och kunnig, och eftersom han jobbar med politiken på heltid har han ju också tid åt att ägna sig åt att ta reda på alla detaljer. Vi andra som har vanliga jobb vid sidan av politiken har ju sällan så mycket tid att ägna åt detta. Förutom att vara påläst och kunnig är han också ofta ganska arrogant och nedlåtande, speciellt mot den som inte är lika insatt som han själv.


Vy mot Spjutvägen


Man brukar ju ofta tala om manliga härskartekniker, och jag tror att det här rör sig om ett exempel på detta. Genom att ha denna attityd skrämmer han bort dem som inte har samma självförtroende från att ge sig in i debatten. Och ofta är det ju så att män har bättre självförtroende, medan kvinnor oftare är mer självkritiska.

Som redan uppmärksammats i pressen så meddelade Kristdemokraternas gruppledare Michael Harvey vid detta möte att han framdeles skall bojkotta fullmäktige och kommunstyrelsen i protest mot debattklimatet. Just Harvey har ofta utsatts mer än andra för Johanssons attacker, och förhoppningsvis kommer denna markering att göra att fler får upp ögonen för problemet.

Vad handlade då dessa dryga fem timmar om? Ja, först var det en del ärenden som återremitterats och som dök upp igen. En lång debatt handlade om årsredovisningen och det faktum att pengar som erhållits som tillfälligt konjunkturstöd hade periodiserats på tre år i stället för ett år. En lång och tråkig debatt om en ganska ointressant fråga. Jag måste tyvärr medge att den som vann den debatten var den gamla SFS-veteranen Gunnar Fahlgren som gick upp och jämförde debatten med frågan om påvens skägg. Han menade också att om S hade gjort tvärtom hade förmodligen oppositionen krävt det motsatta i alla fall. Och det är inte alltför osannolikt att han hade rätt. Men även detta hänger nog ihop med den låsta situationen mellan blocken.

Odensala

Sedan blev det ännu en debatt om Herresta, där resultatet blev att man bestämde enligt majoritetens önskemål och alltså körde över invånarna i Herresta.

Kvällens höjdpunkt för oss Folkpartister blev debatten om vår interpellation om byggande på åkermark. Herr Johansson hade skrivit ett långt svar som gick ut på att vår politik var absurd, näringslivsfientlig och bakåtsträvande. Anders Johansson undrade också i vilken majoritet vi skulle kunna ingå med tanke på att vi var ensamma att försvara åkermarken. Jag blev nu tvungen att ge mig in i debatten, och naturligtvis har jag ju inte samma rutin som Johansson, men jag framförde i alla fall min oro över att denna exploatering bara utgjorde första steget. Man motiverar nämligen byggandet på denna mark med att den befinner sig mellan industrier, vägar och kraftledningar, samt mellan Märsta och Arlanda. Med denna motivering kommer man med tiden att kunna bygga fullt med industrier hela vägen förbi den vackra kyrkbyn Husby och ända fram till Odensala.

Det finns nämligen ingenting som är heligare för Anders Johansson än att bygga bostäder och industrier. Alla andra intressen måste stå tillbaka. Det faktum att vår värld kommer att behöva all jordbruksmark för att föda vår befolkning i framtiden är inget som majoriteten i vår kommun bryr sig om. Det gäller i alla fall Socialdemokraterna, och Centern som är ivriga att instämma i allt som Johansson säger. Något mindre entusiastiska är dock miljöpartisterna, och det märktes på Bernt Lundqvist att det nog handlade om en kompromiss där man måst vika sig i denna fråga, även om det inte sas rakt ut.

Nu blev det kö till talarstolen även bland de liberala ledamöterna (visserligen ville Anders Johansson ta ifrån oss detta epitet, och Bosse Andersson övertog det till Centern, men då handlade det om en slags extremliberalism där inga begränsningar för expansionen får finnas). Både David Westin, som tyvärr flyttar iväg från kommunen och alltså var med på sitt sista fullmäktige, och Crister Mattsson hjälpte till att försvara vår politik.

Aftonstämning på Skogsvägen

Från den moderata sidan gav sig Peter Kockum upp i talarstolen och uttalade inte helt oväntat sitt stöd för Anders Johanssons ohämmade expansionspolitik. Och jag blev inte förvånad. Hade Moderaterna fått bestämma hade vi ju haft en stor väg från Tullen genom den vackra dalen mellan Norrbacka och Odensala, och över åkrarna nära Husby-Ärlinghundra.

Kvällen sista debatt kom att handla om den handelsplats vid Pilsborondellen i  Sigtuna som majoriteten nu vill knyta till ett bostadsområde med 500 bostäder i ett samråd. Tanken är naturligtvis att tvinga Sigtunaborna som vill ha butiker att rösta ja till ännu ett bostadsområde. Framför allt Samling för Sigtuna hade svårt att svälja detta, och visst är det ett lite fult knep att knyta ihop dessa två frågor.

I vanlig ordning fick en hel del frågor lämnas till nästa möte. Förhoppningsvis blir nästa möte det första steget mot ett fullmäktige där alla arbetar för kommunens bästa, där både kvinnor och män vågar sig upp i talarstolen, och där ingen blir hånad för att han eller hon inte kan ägna hela dygnet åt politiken.