Träffa politiker, trivas i Valsta och trängas i ishallen.

Steningehöjden

Så var det dags att träffa alla sommarutvilade fullmäktigeledamöter igen. Eftersom jag inte längre är gruppledare kunde jag bara luta mig tillbaka och överlåta ansvaret åt min kompetente efterträdare Dan Rosenholm. Vår grupp bestod denna kväll av oss två samt ersättaren Rolf Brunnberg som tjänstgjorde i stället för Ragnhild Asp Ekström. 

Som vanligt trodde jag att det skulle bli ett ganska kort möte. Som vanligt hade jag fel. Som vanligt var det Folkpartiet Liberalerna som dominerade på motionssidan. Det började med en ny motion som lämnades in om en satsning på våra bibliotek. Sedan var det dags för behandling av tre tidigare inlämnade motioner. Den första handlade om tider i ishallen, och var skriven av Dan Rosenholm. Den ansågs tyvärr besvarad utan att leda till så mycket förändring, vilket är synd eftersom den pekade på ett problem, nämligen att det är väldigt svårt att få plats i ishallen om man inte är ett hockeylag. Om man arbetar på normala tider är det bara en futtig lördagstimme som hallen är tillgänglig, och då måste barnfamiljerna trängas med herrar som väger ett deciton, som Dan skrev. 

Ripvägen

Vår andra motion fick en betydligt välvilligare behandling. Den handlade om att Sigtuna skall bli en fristad för en förföljd författare. Jag återkommer till den en annan dag.

Den tredje motionen handlade om att införa en utmärkelse till anställda inom äldreomsorgen.   Det finns ju motsvarande utmärkelser inom skolans värld, vilket är väldigt positivt eftersom det innebär en uppmuntran till personal som utmärkt sig på ett bra sätt. Skolan, liksom äldreomsorgen får ju ofta uppmärksamhet när det handlar om negativa händelser, och därför är det viktigt att även se det som är bra. I svaret framhölls att det redan finns ett stipendium för dem som verkar i Äldre- och omsorgsnämndens verksamheter. Men det har mera sällan hamnat hos den viktiga personalkategori som arbetar med de äldre. Nu har man dock i svaret angivit att inriktningen bör ändras enligt motionens intentioner.

Så långt allt väl, god stämning och sämja mellan partierna (utom Sverigedemokraterna vad gällde fristadsförfattarna, men mer om det en annan dag som sagt var). Men sämjan tog slut när vi kom fram till frågan om de nya ägardirektiven för AB Sigtunahem. Jag är ingen expert på dessa frågor, men det var tydligt att kommunledningens förslag till ägardirektiv är alltför omfattande och det är dessutom tveksamt om de är i enlighet med lagar och förordningar. Bland annat vill sossarna inte att Sigtunahem skall dela ut sin vinst till ägarna, dvs kommuninvånarna, något som verkar mycket märkligt. Och varför litar man inte på VD i bolaget, utan vill reglera allt i ägardirektiven? 


Ulf Berndtsson (S) inbjöd (för vilken gång i ordningen?) alla ledamöter till sina kvarter i Norrbacka (som han envisas med att kalla Märstas Beverly Hills!) för att prata med hans grannar. Inte heller denna gång tycks han ha fått napp. 

Sossar som pratar med positiva (?) Valstabor.

Det andra ärendet som ledde till en längre debatt gällde förslaget till nya Valsta centrum. Här vill man bygga på ett sätt som hör det förflutna till, och som för tankarna till miljonprogrammets tid. Lola Svensson (S) framförde det något märkliga argumentet att hon eftersom hon bott i Valsta sedan tidernas begynnelse och varje dag talar med Valstabor skulle ha mer rätt att tycka i denna fråga än andra. Den gamle betongsossen Göran Hammarsjö ställde sig också i talarstolen med ett klassiskt anförande om hur miljonprogrammet räddat oss undan smuts och trångboddhet. Budskapet var klart, Valsta (och miljonprogrammet) får inte kritiseras, och framför allt inte av andra än Valstabor. Fast de Valstabor som är kritiska mot Valsta finns tyvärr inte i fullmäktige, och orkar förmodligen inte prata med Lola Svensson heller eftersom hon knappast är mottaglig för deras argument. 

Dan Rosenholm var mycket flitig i talarstolen och framhöll bland annat att modernismen knappast var den byggstil som uppskattades av flest människor. Detta innebär dock inte att man inte kan trivas i ett sådant område, Dan själv trivs till exempel bra i sin mexitegelvilla fast han egentligen ogillar detta byggmaterial. Men vi bör försöka göra så att trivseln i Valsta blir ännu större genom att bygga på ett sätt som inte är detsamma som på sextio- och sjuttiotalet. 

Och visst är det så att om man jämför Valsta med många miljonprogramsområden i andra delar av landet så är det både grönt, småskaligt och trivsamt. Men ändå finns det problem där, och många väljer att flytta därifrån. Visst beror en del av missnöjet på avsaknaden av ett bra centrum, men det finns fler orsaker. Eftersom det råder bostadsbrist i länet lär man nog hitta boende hur man än bygger, men om man vill uppnå stabilitet och minska genomflyttningen så är det viktigt att bygga på ett sätt som gör att även andra än Lola Svensson vill bo kvar år efter år. 

Och det hela slutade förstås som vanligt med att majoriteten inte lyssnade på några motargument, utan beslöt sig för att fortsätta som planerat. 

Så även detta möte tog slut efter det magiska elvaslaget, och ett ärende fick lämnas till nästa gång. 

Årets första fullmäktige, och andra begivenheter.

Förra veckan var en intensiv vecka. Förutom arbetet på skolan, och en dags busskörande så var jag i Sigtuna och deltog i en miljödag för kommunstyrelsen och chefer och en del andra anställda i kommunen. Det var en givande dag, även om jag blev lite avskräckt när jag kom dit och möttes av en superhurtig kvinna vid namn Jessica Cederberg Wodmar som ledde det hela under käcka tillrop som "Härligt!". Det påminde lite för mycket om Ulf Ekman, och var lite svårsmält speciellt en tidig vintermorgon. När man dessutom var tvungen att resa sig upp och göra vågen var det nära att jag gick hem.

Utsikt från Arlandavägen mot Husby idag.

Men det var tur att jag höll mig kvar. Resten av dagen var betydligt mer givande, och upplägget var riktigt bra. Vi delades in i varierande små grupper som fick gå runt till olika datorer där man fick komma med förslag om hur miljömedvetandet skulle kunna ökas, hur man skulle kunna spara energi i de kommunala lokalerna, hur kommunens transporter skulle kunna bli mer miljövänliga, hur man kan få fler att åka kollektivt etc. Kort sagt, bra frågor som blev extra intressant att diskutera i dessa grupper som ändrades flera gånger. Dessutom var arbetssättet bra, där man fick skriva in sina synpunkter på datorerna efter att ha tagit ställning till vad de andra grupperna tyckt.

Att Stora Brännbo dessutom är ett väldigt trevligt ställe med utsökt mat gjorde inte saken sämre. Så det var en bra dag, även om det var svårt att låta bli att äta för mycket. Och det är ju inte speciellt bra för miljön om maten måste kastas bort heller.

Även torsdagskvällens kommunfullmäktige inleddes i miljöns tecken. Två herrar från "Tankesmedjan i uthållighetsfrågor i Sigtuna kommun" hade fått 30 minuter till sitt förfogande för att presentera vad man kommit fram till. Dessvärre tycktes de ha glömt sina klockor hemma, men det fanns en hel del tänkvärt i det de sa, även om mycket var sådant som man hört förut. Jag är nog av uppfattningen att man bör hålla sig till den tid man blivit tilldelad, men lyckligtvis var nu detta fullmäktigemöte inte av det längre slaget.

Utsikten i framtiden? Redan nu ser det ut så från "fel" vinkel.

Jag lämnade in en motion som initierats av Pernilla Bergqvist och som handlade om att införa lektorstjänster i kommunen. Det är en angelägen fråga och eftersom regeringen nu skapat möjligheter för lärare att vidareutbilda sig till lektorer är det viktigt att vi i vår kommun stödjer detta. Det handlar dels om att enskilda lärare skall få möjligheter att utvecklas i sitt yrke, men även om att hela skolan skall få glädje av kompetenshöjningen.

Annars handlade kvällen viktigaste ärenden om ett medborgarförslag om väg 263 norr om Sigtuna. Förslaget innehöll olika åtgärder, men det som framför allt kom upp till diskussion gällde byggandet av cykelbanor. Vi i Folkpartiet menade att man borde invänta den stråkstudie som genomförs, och yrkade på bordläggning, medan Anders Johansson lovade att lägga upp 50% av kostnaden, men menade att det var alliansens sak att utverka resterande 50% från staten, eftersom alliansen innehar regeringsmakten. Det är nu inte helt enkelt att få fram dessa pengar från staten då detta knappast är den enda väg där det finns stora behov av att bygga gång- och cykelvägar.

Kvällens andra större ärende gällde det så kallade Valsta backe, en del av det bostadsområde som kallas Märsta port. Märsta port har blivit känt även utanför vår kommun eftersom planen så uppenbart är en produkt av en annan tid, det formligen osar miljonprogramsbetongtristess över den. För närvarande är den uppskjuten eftersom Länsstyrelsen inte accepterar trafiklösningen med utfart på 263:an. Men Valsta backe ligger på andra sidan Valstavägen och har en annan utfart. Nu är planen på ett stadium där man inte direkt tar ställning till vilken utformning husen skall ha, och det får väl ses som ett positivt tecken att majoriteten efter kritik gått med på att sänka hushöjden från 30 till 24 meter.

Något anmärkningsvärt var att enmandatspartiet Centern, som hittills aldrig anmält avvikande åsikt från resten av majoriteten, nu deklarerade att man hade föredragit hushöjden 30 meter. Men det är roligt att Centern visar lite självständighet, även om jag hellre hade sett det i fråga om byggandet på åkermarken mellan Arlandavägen och Husby kyrka.

Och apropå Centern, ni har väl läst debatten om Folkpartiets oberoende som initierats av Centern i Märsta.nu? Om inte så finns länken här.

Låt oss inte falla i miljonprogramsfällan!

Det var på sextiotalet som Märsta växte som snabbast. Nya områden fyllde fälten, allting ordnat i raka rader med likadana hus på de leriga åkrarna. Med tiden har dessa områden vuxit upp och många av dem har blivit trivsamma. På Tingvallavägen som syns på detta vykort från den tid då färgen knappt hunnit torka har man numera klätt in husen i tegel. Eftersom området har skog och villaområde som grannar ser det ganska trivsamt ut, men det känns ändå som ett område med en ganska stor genomflyttning. Alla lägenheter på Tingvallavägen är hyresrätter, vilket ju bidrar till att området inte blir lika stabilt som ett mer blandat område.

Numera har man en lite annorlunda syn på hur ett trivsamt område skall se ut. Det är sällan så mycket räta vinklar, man försöker variera husens utseende och placering, och man vill gärna blanda olika upplåtelseformer och verksamheter. Vad gäller verksamheter så är Tingvalla ändå ganska lyckligt lottat eftersom här finns en hel del annat än lägenheter. Här ligger till exempel vår förnämliga Kulturskola, här finns några pizzerior, frisörer, solarium, internetcaféet Real Online och en loppmarknad. När jag var ung fanns här två livsmedelsbutiker, Tingvallahallen och Simons livs samt en Pressbyråkiosk med Telegraf där man kunde ringa rikssamtal i slutna bås.

När man nu skall bygga ett nytt område, Märsta port, på andra sidan väg 263, på fältet mellan vägen och gymnasiet hoppas jag att man tar till sig lärdomar från de gamla sextiotalsområdena. Om man vill skapa något mer än ett område där människor bor ett tag tills de får tag på något bättre måste man anstränga sig att bygga på ett sätt så att folk trivs. Då krävs hus som är roligare än sextiotalslådorna. Dessutom ligger detta område vid en stor genomfartsväg. Det ställer givetvis krav på att man bygger så att bullret inte stör för mycket, men också så att de förbipasserande får en positiv bild av Märsta. Märstas rykte är inte det bästa, eftersom de områden förbipasserande ser inte är de vackraste.

Men det är också viktigt att området innehåller annat än bostäder och möjligen kontor. Nej, för att binda ihop Märsta och Valsta skulle det behövas verksamheter som lockar människor. Gärna någon restaurang, någon butik som drar kunder. Därför måste detta område byggas på ett helt annat sätt än planerna som Stadsbyggnadskontoret kommit med. När Folkpartiet är med och bestämmer här i kommunen så kommer vi att undvika att falla i miljonprogramsfällan. Hör gärna av er med synpunkter på vad ni tycker att vi skall tänka på när nya områden byggs.

Gröna tak, ett grönt stationshus och gröna resor.

Snart midnatt. Jag går omkring i den öde väntsalen i Märsta station. För några år sedan var den öppen dygnet runt och blev allt mer populär bland personer utan fast adress. Nu är den tom, men som bussförare kan jag komma in här och stå och titta ut på den öde Stationsgatan en kall vinternatt .

Jag minns, liksom väl alla som bodde i Märsta när det hände, den natt då stationshuset brann. Det var då kriget mellan olika restaurangägare var som intensivast, och någon hade planer på att öppna en pub i stationshuset. Kanske är dagens lösning med Pressbyrån bättre, fast å andra sidan hade den som väntar på ett tåg en kall vinterkväll kunnat ta en öl på puben i stället för att stå ute och stampa. På söndagskvällen stänger Pressbyrån klockan sex så man kan inte ens ströva omkring där inne och bläddra i glassiga magasin för att få tiden att gå.

Men det är i alla fall tur att man lät bygga upp stationshuset igen, det fanns ju tankar på att låta bli. Snart skall ett höghus resa sig på Konsumtomten, och jag tycker ju som vanligt att allt som bryter av från det invanda är nytt och spännande. Jag glömmer aldrig den strid som utkämpades för några år sedan mellan kommunens byråkratsjälar och en driftig entreprenör som byggt ett butikshus som numera inrymmer Rosersbergs golv och en trafikskola. Husets tak var nämligen grönt vilket inte harmonierade med bostadshusen intill. Att det just är olikheter och möten mellan stilar som skapar spännande miljöer är tydligen något som undgått dessa tjänstemän som numera förhoppningsvis lämnat vår kommun. Min vision om Märsta i framtiden är ett samhälle som präglas av större mångfald, och mindre enfald.

Själv befinner jag mig denna söndagsnatt i stationshuset därför att jag väntar på att köra midnattbussen till Steninge. Kvällen har jag ägnat åt att köra passagerare till och från Suckunge, Husby Långhundra, Norrby säteri och andra lika exotiska platser. Detta på den intressanta linjen 574, en linje som har en flexibel trafikform vilket innebär att den (i alla fall delvis) bara körs när någon vill åka. Jag kommer att skriva mer om den en annan dag.

Jag har skrivit tidigare om SL:s resegaranti. Det är glädjande att SL alltmer markerar att den alltid skall gälla och att det skall bli enklare att använda sig av den. Dagens Nyheter skriver om en man som utnyttjar denna garanti så mycket han kan, och det gör han alldeles rätt i . Här i Märsta befinner vi oss ju på kanten till grannlänet, ett län där man också har en resegaranti, men där den har så många begränsningar att den nästan aldrig gäller. Det är viktigt för att möjliggöra ett liv utan bil att man kan lita på att man kan ta sig fram med kollektiva färdmedel. Jag hoppas alltså att det nuvarande styret i landstinget kommer att få mandat att fortsätta att utveckla SL-trafiken även efter valet, och att vi slipper tokiga prissänkarexperiment.