Träffa politiker, trivas i Valsta och trängas i ishallen.

Steningehöjden

Så var det dags att träffa alla sommarutvilade fullmäktigeledamöter igen. Eftersom jag inte längre är gruppledare kunde jag bara luta mig tillbaka och överlåta ansvaret åt min kompetente efterträdare Dan Rosenholm. Vår grupp bestod denna kväll av oss två samt ersättaren Rolf Brunnberg som tjänstgjorde i stället för Ragnhild Asp Ekström. 

Som vanligt trodde jag att det skulle bli ett ganska kort möte. Som vanligt hade jag fel. Som vanligt var det Folkpartiet Liberalerna som dominerade på motionssidan. Det började med en ny motion som lämnades in om en satsning på våra bibliotek. Sedan var det dags för behandling av tre tidigare inlämnade motioner. Den första handlade om tider i ishallen, och var skriven av Dan Rosenholm. Den ansågs tyvärr besvarad utan att leda till så mycket förändring, vilket är synd eftersom den pekade på ett problem, nämligen att det är väldigt svårt att få plats i ishallen om man inte är ett hockeylag. Om man arbetar på normala tider är det bara en futtig lördagstimme som hallen är tillgänglig, och då måste barnfamiljerna trängas med herrar som väger ett deciton, som Dan skrev. 

Ripvägen

Vår andra motion fick en betydligt välvilligare behandling. Den handlade om att Sigtuna skall bli en fristad för en förföljd författare. Jag återkommer till den en annan dag.

Den tredje motionen handlade om att införa en utmärkelse till anställda inom äldreomsorgen.   Det finns ju motsvarande utmärkelser inom skolans värld, vilket är väldigt positivt eftersom det innebär en uppmuntran till personal som utmärkt sig på ett bra sätt. Skolan, liksom äldreomsorgen får ju ofta uppmärksamhet när det handlar om negativa händelser, och därför är det viktigt att även se det som är bra. I svaret framhölls att det redan finns ett stipendium för dem som verkar i Äldre- och omsorgsnämndens verksamheter. Men det har mera sällan hamnat hos den viktiga personalkategori som arbetar med de äldre. Nu har man dock i svaret angivit att inriktningen bör ändras enligt motionens intentioner.

Så långt allt väl, god stämning och sämja mellan partierna (utom Sverigedemokraterna vad gällde fristadsförfattarna, men mer om det en annan dag som sagt var). Men sämjan tog slut när vi kom fram till frågan om de nya ägardirektiven för AB Sigtunahem. Jag är ingen expert på dessa frågor, men det var tydligt att kommunledningens förslag till ägardirektiv är alltför omfattande och det är dessutom tveksamt om de är i enlighet med lagar och förordningar. Bland annat vill sossarna inte att Sigtunahem skall dela ut sin vinst till ägarna, dvs kommuninvånarna, något som verkar mycket märkligt. Och varför litar man inte på VD i bolaget, utan vill reglera allt i ägardirektiven? 


Ulf Berndtsson (S) inbjöd (för vilken gång i ordningen?) alla ledamöter till sina kvarter i Norrbacka (som han envisas med att kalla Märstas Beverly Hills!) för att prata med hans grannar. Inte heller denna gång tycks han ha fått napp. 

Sossar som pratar med positiva (?) Valstabor.

Det andra ärendet som ledde till en längre debatt gällde förslaget till nya Valsta centrum. Här vill man bygga på ett sätt som hör det förflutna till, och som för tankarna till miljonprogrammets tid. Lola Svensson (S) framförde det något märkliga argumentet att hon eftersom hon bott i Valsta sedan tidernas begynnelse och varje dag talar med Valstabor skulle ha mer rätt att tycka i denna fråga än andra. Den gamle betongsossen Göran Hammarsjö ställde sig också i talarstolen med ett klassiskt anförande om hur miljonprogrammet räddat oss undan smuts och trångboddhet. Budskapet var klart, Valsta (och miljonprogrammet) får inte kritiseras, och framför allt inte av andra än Valstabor. Fast de Valstabor som är kritiska mot Valsta finns tyvärr inte i fullmäktige, och orkar förmodligen inte prata med Lola Svensson heller eftersom hon knappast är mottaglig för deras argument. 

Dan Rosenholm var mycket flitig i talarstolen och framhöll bland annat att modernismen knappast var den byggstil som uppskattades av flest människor. Detta innebär dock inte att man inte kan trivas i ett sådant område, Dan själv trivs till exempel bra i sin mexitegelvilla fast han egentligen ogillar detta byggmaterial. Men vi bör försöka göra så att trivseln i Valsta blir ännu större genom att bygga på ett sätt som inte är detsamma som på sextio- och sjuttiotalet. 

Och visst är det så att om man jämför Valsta med många miljonprogramsområden i andra delar av landet så är det både grönt, småskaligt och trivsamt. Men ändå finns det problem där, och många väljer att flytta därifrån. Visst beror en del av missnöjet på avsaknaden av ett bra centrum, men det finns fler orsaker. Eftersom det råder bostadsbrist i länet lär man nog hitta boende hur man än bygger, men om man vill uppnå stabilitet och minska genomflyttningen så är det viktigt att bygga på ett sätt som gör att även andra än Lola Svensson vill bo kvar år efter år. 

Och det hela slutade förstås som vanligt med att majoriteten inte lyssnade på några motargument, utan beslöt sig för att fortsätta som planerat. 

Så även detta möte tog slut efter det magiska elvaslaget, och ett ärende fick lämnas till nästa gång. 

Herrarnas diskussionsklubb har möte!

Jag är alls ingen anhängare av könskvotering, och kan tycka att det kan vara överdrivet när man till varje pris vill att varannan plats skall vikas åt vardera könet, eller när en del tjatar om den så kallade könsmaktsordningen. Visserligen blev jag ganska  irriterad över att man i mina föräldrars hemland, Estland (där jag också är medborgare) nyligen bildade en regering där bara en kvinna ingick.

Men man behöver inte resa över Östersjön för att hitta exempel på märklig obalans mellan könen. Så befann jag mig på Sigtuna kommunfullmäktige häromdagen. Mötet pågick från 18.30 till 23.15. Under denna tid befolkades talarstolarna av en lång rad politiker från olika partier, med olika bakgrund, av olika ålder och med olika mycket erfarenhet. Men en sak hade de alla gemensamt (utom en ledamot som var uppe för att kommentera sin interpellation i två minuter). Alla var nämligen män!

Arenbergavägen

Nu bidrog inte vårt parti på något sätt till att bryta denna dominans då vår enda kvinnliga ledamot, Charlotta Lundberg, inte kunde närvara. Men det fanns en hel del kvinnor närvarande, men med undantag för interpellanten jag nämnde ovan så var det bara fullmäktiges ordförande Gun Eriksson som gjorde sin stämma hörd (med reservation för att jag kan ha missat någon som var uppe som hastigast om jag råkade vara ute några minuter).

Hur kan då det här komma sig? Jag har en liten teori. Stämningen i vårt fullmäktige är nämligen långt ifrån den bästa. Som jag tidigare nämnt  är vårt kommunalråd Anders Johansson känd för sin aggressiva debatteknik. Han är extremt påläst och kunnig, och eftersom han jobbar med politiken på heltid har han ju också tid åt att ägna sig åt att ta reda på alla detaljer. Vi andra som har vanliga jobb vid sidan av politiken har ju sällan så mycket tid att ägna åt detta. Förutom att vara påläst och kunnig är han också ofta ganska arrogant och nedlåtande, speciellt mot den som inte är lika insatt som han själv.


Vy mot Spjutvägen


Man brukar ju ofta tala om manliga härskartekniker, och jag tror att det här rör sig om ett exempel på detta. Genom att ha denna attityd skrämmer han bort dem som inte har samma självförtroende från att ge sig in i debatten. Och ofta är det ju så att män har bättre självförtroende, medan kvinnor oftare är mer självkritiska.

Som redan uppmärksammats i pressen så meddelade Kristdemokraternas gruppledare Michael Harvey vid detta möte att han framdeles skall bojkotta fullmäktige och kommunstyrelsen i protest mot debattklimatet. Just Harvey har ofta utsatts mer än andra för Johanssons attacker, och förhoppningsvis kommer denna markering att göra att fler får upp ögonen för problemet.

Vad handlade då dessa dryga fem timmar om? Ja, först var det en del ärenden som återremitterats och som dök upp igen. En lång debatt handlade om årsredovisningen och det faktum att pengar som erhållits som tillfälligt konjunkturstöd hade periodiserats på tre år i stället för ett år. En lång och tråkig debatt om en ganska ointressant fråga. Jag måste tyvärr medge att den som vann den debatten var den gamla SFS-veteranen Gunnar Fahlgren som gick upp och jämförde debatten med frågan om påvens skägg. Han menade också att om S hade gjort tvärtom hade förmodligen oppositionen krävt det motsatta i alla fall. Och det är inte alltför osannolikt att han hade rätt. Men även detta hänger nog ihop med den låsta situationen mellan blocken.

Odensala

Sedan blev det ännu en debatt om Herresta, där resultatet blev att man bestämde enligt majoritetens önskemål och alltså körde över invånarna i Herresta.

Kvällens höjdpunkt för oss Folkpartister blev debatten om vår interpellation om byggande på åkermark. Herr Johansson hade skrivit ett långt svar som gick ut på att vår politik var absurd, näringslivsfientlig och bakåtsträvande. Anders Johansson undrade också i vilken majoritet vi skulle kunna ingå med tanke på att vi var ensamma att försvara åkermarken. Jag blev nu tvungen att ge mig in i debatten, och naturligtvis har jag ju inte samma rutin som Johansson, men jag framförde i alla fall min oro över att denna exploatering bara utgjorde första steget. Man motiverar nämligen byggandet på denna mark med att den befinner sig mellan industrier, vägar och kraftledningar, samt mellan Märsta och Arlanda. Med denna motivering kommer man med tiden att kunna bygga fullt med industrier hela vägen förbi den vackra kyrkbyn Husby och ända fram till Odensala.

Det finns nämligen ingenting som är heligare för Anders Johansson än att bygga bostäder och industrier. Alla andra intressen måste stå tillbaka. Det faktum att vår värld kommer att behöva all jordbruksmark för att föda vår befolkning i framtiden är inget som majoriteten i vår kommun bryr sig om. Det gäller i alla fall Socialdemokraterna, och Centern som är ivriga att instämma i allt som Johansson säger. Något mindre entusiastiska är dock miljöpartisterna, och det märktes på Bernt Lundqvist att det nog handlade om en kompromiss där man måst vika sig i denna fråga, även om det inte sas rakt ut.

Nu blev det kö till talarstolen även bland de liberala ledamöterna (visserligen ville Anders Johansson ta ifrån oss detta epitet, och Bosse Andersson övertog det till Centern, men då handlade det om en slags extremliberalism där inga begränsningar för expansionen får finnas). Både David Westin, som tyvärr flyttar iväg från kommunen och alltså var med på sitt sista fullmäktige, och Crister Mattsson hjälpte till att försvara vår politik.

Aftonstämning på Skogsvägen

Från den moderata sidan gav sig Peter Kockum upp i talarstolen och uttalade inte helt oväntat sitt stöd för Anders Johanssons ohämmade expansionspolitik. Och jag blev inte förvånad. Hade Moderaterna fått bestämma hade vi ju haft en stor väg från Tullen genom den vackra dalen mellan Norrbacka och Odensala, och över åkrarna nära Husby-Ärlinghundra.

Kvällen sista debatt kom att handla om den handelsplats vid Pilsborondellen i  Sigtuna som majoriteten nu vill knyta till ett bostadsområde med 500 bostäder i ett samråd. Tanken är naturligtvis att tvinga Sigtunaborna som vill ha butiker att rösta ja till ännu ett bostadsområde. Framför allt Samling för Sigtuna hade svårt att svälja detta, och visst är det ett lite fult knep att knyta ihop dessa två frågor.

I vanlig ordning fick en hel del frågor lämnas till nästa möte. Förhoppningsvis blir nästa möte det första steget mot ett fullmäktige där alla arbetar för kommunens bästa, där både kvinnor och män vågar sig upp i talarstolen, och där ingen blir hånad för att han eller hon inte kan ägna hela dygnet åt politiken.

Återremisser och skrytsamma tal tar tid

För inte så länge sedan såg det ut så här vid Norrbacka

Så har vi då genomlevt ännu ett fullmäktigemöte. Trots att det slutade kvart över elva på kvällen hann vi ändå inte med alla ärenden på föredragningslistan. Vid ett tillfälle gick Per Lundström (S) upp i talarstolen och beklagade sig över att man ännu inte hunnit fatta något egentligt beslut, eftersom oppositionen ständigt begärde återremiss av olika ärenden. Hade han då rätt?
Ja, visserligen började sammanträdet mycket riktigt med tre ärenden där den borgerliga oppositionen begärde återremiss. Det första gällde ansvarsfrihet för kommunstyrelse och nämnder. Detta borde ju egentligen beslutas efter det att årsredovisningen godkänts, men så går det av någon anledning inte till. Därför var det ju svårt att bevilja ansvarsfrihet innan man visste om redovisningen skulle godkännas. Själva årsredovisningen innehöll en del tveksamheter så att de samlade revisorerna föreslagit att den inte skulle godkännas.
Och det tredje ärendet gällde byggnationen i Herresta i Odensala, där de boende kommit fram med ett förslag på en bättre placering av den nionde tomten  i området. Sossepartierna ville dock hålla fast vid en plan som så gott som alla boende i Herresta var emot, hellre än att ge efter på prestigen. Vi borgerliga tycker däremot att det är positivt att människor engagerar sig för sin boendemiljö.

Till saken hör nämligen att Bygg- och Trafiknämnden i kommunen leds av Göran Hammarsjö. Om Anders Johansson understundom kan vara elak och arrogant mot politiska motståndare så är det ingenting mot Göran Hammarsjö. Hammarsjö är själva urtypen för en klassisk sossepamp, en man för vilken det skulle vara ett svaghetstecken att lyssna till opinioner som inte kanaliseras via LO och det Socialdemokratiska partiet.

Skidspår vid Aspvägen i februari

Men även Anders Johansson visade upp sina mindre goda sidor detta möte. Värst var när han la upp en gammal motion från en annan KD:are på datorskärmen som visas i bakgrunden, samtidigt som Michael Harvey (KD) höll ett anförande. Naturligtvis var det genomtänkt och klart oförskämt.

Är då alla socialdemokrater i vår kommun okänsliga bufflar? Nej, ingalunda. Fullmäktigemötena leds nu av Gun Eriksson (som tagit över efter den mycket sympatiske David Lundquist) och vice ordförande är Bruno Landstedt. Båda är trevliga, korrekta och öppna för resonemang och synpunkter. Själv har jag haft nöjet att sitta i Miljö- och hälsoskyddsnämnden som leddes av den alltid påläste och kloke Ronnie Lundin. Även den tidigare nämnde Per Lundström är en vettig och klok person. Det finns också nya stjärnor. Så fick vi höra den blott 22-årige Cesar Vargas Iglesias gå upp i talarstolen och hålla ett mycket bra anförande.

Så kanske får vi en vacker dag en socialdemokrati i Sigtuna som inte längre präglas av Anders Johanssons och Göran Hammarsjös konfrontationspolitik. Den som lever får se! Kanske slipper vi då också sitta och höra kommunstyrelsens ordförande hålla ett oändligt anförande om hur förträffligt allt är i kommunen, ett anförande som är så långt att vi sedan tvingas stryka ett antal punkter på föredragningslistan.

På detta möte var det så äntligen dags för min debut i talarstolen. Nu fick jag inte så väldigt mångas uppmärksamhet eftersom det var just då som Anders Johansson lagt upp den gamla motionen på dataskärmen, och Michael Harvey höll på att initiera en protest mot det. Senare fick jag också läsa upp min interpellation om byggande på jordbruksmark.

Vi hade en ny konstellation denna gång, då både Lotta Lundberg och Crister Mattsson var frånvarande. Det var jag tillsammans med ersättarna David Westin, som snart skall flytta ifrån kommunen, och Dan Rosenholm som representerade Folkpartiet. Dan var också uppe i talarstolen och argumenterade på ett mycket förtjänstfullt sätt i Herrestaärendet.



Centralskolans gamla byggnader i vintras



Resegaranti, ordvrängeri, nattmösseprat och äktenskapsfrågan

Den lilla vägbit som fortfarande kallas Fabriksvägen på en del kartor

Så här i vintertider kan man ju tycka ett och annat om kollektivtrafiken. En del dagar brakar det samman totalt, som i torsdags när alla Märstabor helt oväntat under flera timmar tvingades befinna sig i Rosersberg. Dessvärre tycktes SL:s förmåga att skaffa fram ersättningsbussar vara väldigt begränsad. Också taxibolagen tycktes ha svårt att skaffa fram bilar. Så lilla Rosersberg fick under några timmar vänja sig vid betydligt större folkmassor än eljest.

Annars brukar det ju vara SL:s resegaranti som räddar dagen. Det är rätt fantastiskt att kunna ta en taxi och skicka in kvittot till SL och få ersättning! Vid ett tillfälle har jag faktiskt lyckats göra det med 25 elever!

I kväll var det så dags för månadens fullmäktigemöte. Det var ett lite speciellt fullmäktige då vi hade två föredragshållare, professor Kevin Noone och den fascinerande Anders Wijkman, mannen som lyckats med att vara ordförande för Fria Moderata Studentförbundet, europaparlamentariker för KD och en hel del annat. Han lär också ha varit föreslagen som efterträdare till såväl Ulf Adelsohn och Bengt Westerberg som partiledare. Det var i alla fall en hel del tänkvärda kunskaper som förmedlades.

Själva fullmäktigemötet innehöll inga större sensationer. Det mest långvariga ärendet gällde en revisionsrapport om utomhusbadet i Märsta. Oppostionens företrädare Crister Mattsson, Henrik Kelfve och Michael Harvey ville få till en debatt om att kommunen struntat i lagen om offentlig upphandling, medan Anders Johansson envist undvek sakfrågan med en hänvisning till att oppositionen aldrig yrkat avslag för ett förslag i kommunstyrelsen, utan bara skrivit ett yttrande. Det blev en lång debatt om skillnaden mellan yrkande och yttrande, och om vad ordet kritik egentligen innebär. Moderaterna har lagt en interpellation i sakfrågan så nästa fullmäktige ger förhoppningsvis en debatt om sakfrågan.

Vänsterpartiets Petri Peräla hade plötsligt vaknat till, och bland annat skrivit en motion om att föräldrar skulle erbjudas sömnskola för att lära sina barn sova. Det finns ingen hejd på vad Vänsterpartiet anser vara kommunens ansvar. Vad skall följa härnäst? Matskola, toalettskola, krypskola?
Dessutom hade Perälä en till motion som var full av gammalt kommunistsvammel om miljonbonusar och miljardvinster som ställdes mot barnfattigdom. Detta skall bekämpas bl a genom gratis frukostar och mellanmål. Om man nu vill hitta något positivt med sossarnas starka ställning i vår kommun så är det ju att ex-kommunisterna är så få.

Kristdemokraterna som letar efter områden att profilera sig på ville att det bara skall kosta 950 kronor att gifta sig i Sigtuna rådhus, medan alla andra partier ville sätta priset till 1200. Frågan är om det verkligen är en klok idé från ett parti som säger sig vilja slå vakt om äktenskapet att sätta priset så lågt. Den som inte är beredd att satsa 250 kronor till på sitt äktenskap kanske borde överväga att låta bli att gifta sig.

Och nej, jag har fortfarande inte satt min fot i talarstolen. Men den dagen kommer nog.

Och sent på kvällen nås jag om beskedet om Sigtunas placering på listan över de bästa skolkommunerna. Vi slog sex kommuner! Av 289 möjliga! Det blir nog anledning att återkomma till dessa siffror.

Tidningen Nu skriver om Sigtuna!

Ett litet citat från tidningen Nu, det liberala nyhetsmagasinet som jag inte vill undanhålla bloggens läsare:

Sedan Moderaterna och Socialdemokraterna i Sigtuna gjort upp sinsemellan om partistödet, plus att M lagt beslag på alla alliansens gruppledarplatser i styrelser och nämnder, har Folkpartiet beslutat inta en friare roll under mandatperioden.
Först Tunisien, sedan Egypten, nu Sigtuna. Liberalismen har ännu segrar att vinna.


Jag vill också passa på att rekommendera alla att besöka den fina utställningen med grafik av Marjan Gustafsson på Märsta kulturstuga. Den pågår till den 27 februari.

Årets första fullmäktige!





Så har då årets första fullmäktigesammanträde avhållits. Dagordningen var ovanligt kort, och de flesta ärendena rörde medborgarförslag, dvs förslag från vanliga människor, inte sådana som tillhör politikersläktet. Det var många olika förslag, om till exempel att anlägga en rondell på Odensalavägen, sätta upp fler 30-skyltar på Södergatan, eller att dela av strandpromenaden i Sigtuna med ett streck som skiljer cyklister och gående åt. Det sistnämnda beslöt man sig för att göra, de andra förslagen avslogs. Ett annat medborgarförslag som antogs gällde att sätta upp fler bänkar i Sigtuna så att framför allt de äldre som bor i Brännbo skall kunna promenera ner på stan och kunna vila på vägen.

Det är en bra idé att även vanliga människor som inte tillhör något parti skall kunna lägga fram förslag och få dem granskade av kommunens tjänstemän och politiker. Och visst kan en del frågor tyckas futtiga, men det handlar ju om saker som påverkar vardagslivet mer än storpolitiken.

.

Det största ärendet vid sammanträdet gällde dock ett interpellationssvar från Lola Svensson (S), ordförande i Barn- och Ungdomsnämnden. Det var Moderaterna som skrivit en interpellation för att lyfta fram bristerna i kommunens skolor och få veta vad majoriteten gör åt dem. Henrik Kelfve (M) hade laddat upp med mängder av argument för sin sak, och fick en del rätt lama svar från Lola Svensson.

Nu måste väl i rättvisans namn nämnas att majoriteten är väl medveten om skolans brister, och att man tagit en del positiva initiativ. Till exempel har man bjudit in förbundsordförandena i såväl Lärarnas Riksförbund som Lärarförbundet. Förhoppningsvis är det inte bara för att få rubriker och publicitet, utan även för att ta till sig av tankarna hos dem som representerar dem som skall utföra arbetet för en bättre skola. Henrik Kelfve berömde också en del av de förslag som fanns i det program som S la fram inför valet, men påpekade att det mesta var kopierat från alliansen.

Huruvida Lola Svensson verkligen är den mest lämpade personen att leda detta arbete är ju en annan fråga, men det får väl framtiden utvisa. En annan moderat som tog stor plats i talarstolen var Elias Saouk som hade laddat upp med en något annorlunda, och väldigt lång,  Powerpointpresentation som gick tillbaka i tiden och innehöll diverse teser om extremvänsterns (som enligt Saouk föreföll representeras av Anna-Karin Lundström) inflytande i skolpolitiken i kommunen. Majoriteten avstod från att kommentera denna, även om Anders Johansson tycktes något irriterad över att den drog ut på tiden.

Även Sverigedemokraterna har tankar om hur skolan skall förbättras. Lösningen enligt dem heter avskaffande av modersmålsundervisningen, dvs den som tidigare kallades hemspråk. En gång i tiden kallades ju svenskundervisningen i våra skolor för modersmål, men det kan man ju inte göra i vårt mångkulturella samhälle. Det mångkulturella samhället är ju inget som SD värnar om (även om det är lite kul att även deras fullmäktigegrupp innehåller invandrare!). Nu fick SD mothugg från alla möjliga håll, och tyvärr var väl deras motion inte så värst välunderbyggd. T ex hävdade Sören Sundh (SD) först att modersmålet borde ligga utanför skoltid, och när han fick veta att det redan låg utanför det ordinarie schemat fick han ta till nya argument.

Många vittnade om att språk som man kanske inte alls hade trott kunde vara nyttiga sedermera visat sig vara nog så viktiga resurser, och visst är det sant att språkkunskaper alltid är av nytta. Själv har jag talat flytande estniska sedan koltåldern, och innan Estland blev fritt kändes det ju inte som någon större merit. På samma sätt så kan förändringar i omvärlden leda till att olika invandrarspråk visar sig vara viktiga meriter om man vill söka jobb.Men visst har SD en poäng i att man naturligtvis måste kunna svenska för att klara sig i Sverige. Folkpartiet har ju också en gång i tiden fört fram krav på svenskkunskaper för att få medborgarskap och betonat att kvaliteten på svenskundervisningen för invandrare måste höjas.

Bland dem som tog ställning mot SD här var Kurt Pettersson (KD) som i stället hade en annan syndabock, nämligen Genus som ställdes mot familjens betydelse. Anders Johansson låg lågt denna kväll, och noterade själv att det var länge sedan han inte varit uppe i talarstolen förrän halv nio. Och säga vad man vill om Anders Johansson, men det ledde till att debatten inte riktigt lyfte.

Själv tog jag mig inte heller denna gång upp i talarstolen, utan Crister Mattsson, som alltid på ett förtjänstfullt sätt kan tala om det mesta, markerade våra positioner.

Sossarna sviker kommunismens offer!

I dag talade Jan Björklund vid minnesdagen för kommunismens, nazismens och andra totalitära ideologiers offer. För mig vars föräldrar flydde till Sverige undan kommunismen är det givetvis en viktig dag att uppmärksamma. Precis som alla demokratiska krafter uppmärksammar Förintelsens minnesdag den 27 januari borde det vara självklart att uppmärksamma denna dag. Men så uppstår ju problemet med att många vänsterpartister i likhet med Ohly själva en gång i tiden kallat sig kommunister, och säkert gärna skulle göra det än i dag om det inte vore lite känsligt. Ohly sörjde till exempel Berlinmurens fall! Och då kan ju inte heller sossarna, som en gång i tiden höll en klar rågång mot kommunisterna, delta i sådana arrangemang. Nej, genom att göra de före detta VPK-arna rumsrena har sossarna bidragit till att det blivit svårt att ta upp kommunistiska regimers övergrepp. Och många vänsterpartister sympatiserar ju även med den kommunistiska diktaturen på Kuba.

Om det här skriver Svenska Dagbladets ledarsida i dag i en mycket läsvärd artikel. Också Peter Wolodarski i DN tar upp Vänsterpartiets förflutna, och förundras över att Mona Sahlin vek sig i frågan om samarbete med V.

För mig är det märkligt att samtidigt som sossarna (med rätta) kritiserar Sverigedemokraterna för att partiet har ett ursprung i högst tvivelaktiga kretsar så inleder man ett samarbete med Vänsterpartiet, ett parti som har väldigt många lik i sin garderob. Det är fullständigt obegripligt att sossarna sviker kommunismens offer på detta sätt.

Desperata sossar!

Nu är det bara en månad kvar till valet. Från att ha sett ganska illa ut har opinionssiffrorna nu gett ökat hopp om att alliansen skall behålla makten. Socialdemokraterna blir mer och mer desperata och försöker med alla medel vinna röster även i Stockholm, där s-röstarna blivit allt färre. Samtidigt som man vill avskaffa Rut-avdraget som gjort att vanliga människor kan anlita städhjälp utan att betala svart hittar man på vansinniga förslag om butler i tunnelbanan! FP-riksdagsmannen Fredrik Malm har skrivit en bra artikel om detta på DN debatt.

Också i vår kommun tilltar desperationen. På löpande band presenteras förslag på olika projekt, allting framkastat i all hast i stället för att söka samförstånd om så viktiga förändringar som till exempel utvecklingen av Märsta centrum. Jag tror att en av de faktorer som gör att det uppstår ett visst politikerförakt är just att vissa politiker på detta sätt gör utspel som har som främsta syfte att ge poäng inför valet. Om man i stället skulle ge även oppositionen insyn i planeringsarbetet innan förslagen presenteras skulle man kunna uppnå en större enighet i viktiga frågor.

Avskaffa Första maj och Nationaldagen!

I det forna Sovjetunionen marscherade folket taktfast den första maj, annars kunde man få (ännu fler) problem. För mig som barn till flyktingar undan kommunismen är det obegripligt att man ger sig ut denna dag och demonstrerar. Att Ohlys kommunistparti är ute denna dag är ju inte förvånande, men för mig är det obegripligt att Socialdemokraterna inte håller sig för goda för att hedra denna förlegade dag. Men nu när Mona har gjort Ohlykommunisterna rumsrena så vädrar dessa medvind på första maj.

Annars hade givetvis första maj sin poäng en gång i tiden. Men vem är egentligen arbetare i dag? När många "arbetare" tjänar betydligt mer än vi lärare, när den tekniska utvecklingen medfört att de som verkligen utför kroppsarbete blivit allt färre så känns första maj bara som en relik från svunna tider.

En annan misslyckad dag är den svenska nationaldagen. Avundsjukt har man blickat på norrmännen som går man ur huse och firar sin 17 maj, men den sjätte juni har aldrig lyckats bli någon folkfest. Visst blir många glada över att vara lediga och pyssla med båten eller så rädisor, men någon nationaldagskänsla infinner sig knappast.

Nej, låt oss avskaffa även denna dag till förmån för något som ligger i tiden, nämligen Europadagen den 9 maj. Varför inte låta denna dag bli en folkfest över hela vår världsdel, en dag då vi firar demokratin och freden och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet!