I dag talade Jan Björklund vid minnesdagen för kommunismens, nazismens och andra totalitära ideologiers offer. För mig vars föräldrar flydde till Sverige undan kommunismen är det givetvis en viktig dag att uppmärksamma. Precis som alla demokratiska krafter uppmärksammar Förintelsens minnesdag den 27 januari borde det vara självklart att uppmärksamma denna dag. Men så uppstår ju problemet med att många vänsterpartister i likhet med Ohly själva en gång i tiden kallat sig kommunister, och säkert gärna skulle göra det än i dag om det inte vore lite känsligt. Ohly sörjde till exempel Berlinmurens fall! Och då kan ju inte heller sossarna, som en gång i tiden höll en klar rågång mot kommunisterna, delta i sådana arrangemang. Nej, genom att göra de före detta VPK-arna rumsrena har sossarna bidragit till att det blivit svårt att ta upp kommunistiska regimers övergrepp. Och många vänsterpartister sympatiserar ju även med den kommunistiska diktaturen på Kuba.
Om det här skriver Svenska Dagbladets ledarsida i dag i en mycket läsvärd artikel. Också Peter Wolodarski i DN tar upp Vänsterpartiets förflutna, och förundras över att Mona Sahlin vek sig i frågan om samarbete med V.
För mig är det märkligt att samtidigt som sossarna (med rätta) kritiserar Sverigedemokraterna för att partiet har ett ursprung i högst tvivelaktiga kretsar så inleder man ett samarbete med Vänsterpartiet, ett parti som har väldigt många lik i sin garderob. Det är fullständigt obegripligt att sossarna sviker kommunismens offer på detta sätt.
I det forna Sovjetunionen marscherade folket taktfast den första maj, annars kunde man få (ännu fler) problem. För mig som barn till flyktingar undan kommunismen är det obegripligt att man ger sig ut denna dag och demonstrerar. Att Ohlys kommunistparti är ute denna dag är ju inte förvånande, men för mig är det obegripligt att Socialdemokraterna inte håller sig för goda för att hedra denna förlegade dag. Men nu när Mona har gjort Ohlykommunisterna rumsrena så vädrar dessa medvind på första maj.
Annars hade givetvis första maj sin poäng en gång i tiden. Men vem är egentligen arbetare i dag? När många "arbetare" tjänar betydligt mer än vi lärare, när den tekniska utvecklingen medfört att de som verkligen utför kroppsarbete blivit allt färre så känns första maj bara som en relik från svunna tider.
En annan misslyckad dag är den svenska nationaldagen. Avundsjukt har man blickat på norrmännen som går man ur huse och firar sin 17 maj, men den sjätte juni har aldrig lyckats bli någon folkfest. Visst blir många glada över att vara lediga och pyssla med båten eller så rädisor, men någon nationaldagskänsla infinner sig knappast.
Nej, låt oss avskaffa även denna dag till förmån för något som ligger i tiden, nämligen Europadagen den 9 maj. Varför inte låta denna dag bli en folkfest över hela vår världsdel, en dag då vi firar demokratin och freden och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet!
Som bilaga till Sigtunabygden denna vecka medföljer en tidning vid namn Arlanda Tidning. Förutom alla hyllningsartiklar till kommunledningen finns där också en liten artikel om tillståndet i Folkpartiet. Man har nämligen noterat att Folkpartiet har bytt gruppledare ovanligt många gånger under den senaste mandatperioden.
Arlanda Tidning skriver att en del av dessa aktiva har valt att byta parti, och att en del andra, som undertecknad, har bytt parti till Folkpartiet. Nu är Folkpartiet ett idéburet parti, ett parti för dem som aktivt tar ställning för liberalismen. Det var inte så länge sedan som jag själv när jag blev medlem i Kommunal var tvungen att aktivt avsäga mig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Och fortfarande tvingas LO-medlemmar som röstar på andra partier vara med och betala pengar för att stödja ett parti som de inte sympatiserar med. För en socialdemokrat är det naturligt att man inte tilltror människor förmågan att själva ta ställning till hur man vill utforma samhället, utan den som är "arbetare" skall rösta rött.
Vi som är medlemmar i Folkpartiet är det däremot för att vi har kommit fram till att vi står närmast den liberala synen på samhället. Ofta är det ett beslut som vuxit fram, och för en del kan detta kritiska sätt att se på partipolitiken komma att leda till att man byter parti. De ideologiska skillnaderna mellan allianspartierna är ju inte heller milsvida, utan vi har väldigt mycket gemensamt. Själv var jag i min ungdom mycket riktigt aktiv i Moderaterna men det är inget jag skäms för. Folkpartiet är ju också ett parti som har en ganska stor spännvid. Det är något som jag tycker gör vårt parti till ett levande parti. Birgitta Ohlsson och Jan Björklund har inte alltid samma syn på alla frågor, men har ändå väldigt mycket gemensamt. Jag är stolt över att vara medlem i samma parti som dessa båda.
Vi i Folkpartiet kommer inte heller att samarbeta med demokratiskt tvivelaktiga partier. Sverigedemokraterna må vilja framstå som rumsrena, men står för en syn på samhället som vi aldrig kan acceptera. På samma sätt finns det tvivelaktiga krafter på andra sidan. Om det rödgröna blocket vinner regeringsmajoriteten kan Lars Ohly vara minister nästa år. Det är definitivt en man med ett mörkt förflutet. Nu menar jag inte att man inte skall kunna ändra sig och ta avstånd från sina felsteg, men som framgår av nedanstående reportage så är det knappast något som utmärker Ohly.
Visst kan många borgerliga väljare som är missnöjda med regeringen och som vill markera att miljöfrågorna är viktiga tänkas rösta på Miljöpartiet. Men då måste man komma ihåg att man därmed bidrar till att den man som, så länge det fanns kommunistiska diktaturer att hylla, gladeligen deltog i dessa hyllningar, och till och med kritiserade partikamrater som var mer kritiska, blir en del av Sveriges regering.
Även om vi självklart beklagar att Pernilla Bergqvist av personliga skäl inte längre ville stå i topp på vår lista så har vi ett starkt lag inför valet. Vi har en god spridning vad gäller olika kommundelar, och jag är inte säker på att det är en nackdel att vår lista kommer att bidra till att det kommer in nya människor i kommunfullmäktige. Det finns kanske fler partier som skulle må bra av mer förnyelse.
