Tankar om gatunamn och kultur.



Ett trevligt gatunamn från Stockholms södra förstäder



Att ge namn åt gator är inte det lättaste. Själv bor jag på en gata döpt efter en blomma, mitt i ett område fullt av blomnamnsgator. Det är ju varken speciellt intressant eller ovanligt. Så behöver man inte åka längre än till Upplands Väsby för att hitta en gata med samma namn.
I det område i Märsta där det bor flest invandrare har gatorna namn efter fornnordiska gudar, vilket ju är lite kul.

I några delar av kommunen har man försökt hitta lite mer intressanta varianter. Så har en av gatorna på det som tidigare var Ärlinghedens idrottsplats fått namn efter Gösta Laudon, en eldsjäl som även jag som inte är speciellt idrottsintresserad blev imponerad av. Han grundade IFK Märsta och for långt in i mycket hög ålder nästan dagligen till Märsta från sin bostad i Stockholm för att vara med vid träningen.
Den andra gatan i området heter Östregårds väg, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har en aning om vem denna Östregård var. Eftersom det säkert finns många som inte heller känner till Gösta Laudon tycker jag att det vore lämpligt att sätta upp en liten skylt med information om vem det var.

På samma sätt skulle man i Valsta kunna ha skyltar med information om de gudar och andra figurer från den nordiska mytologin som gett namn åt gatorna där. Även om de flesta infödda svenskar nog vet vem Tor och Balder var, så är det nog betydligt färre som kan berätta om Ymer, Idun eller Frigga.

Föredömligt ovanliga, om än svårstavade, namn i Sigtuna stad.

Det bästa är om man kan hitta namn som har en naturlig anknytning till platsen, och som inte bara är del av en serie likartade namn. Eftersom jag tycker att det är viktigt att slå vakt om kulturen skulle jag vilja föreslå att döpa en del nya gator efter författare som varit bosatta i kommunen. I Märsta tycker jag att någon ny gata skulle kunna få namn efter Fateme Behros (1944-2009) som inte bara bott i kommunen, utan också skildrat bland annat Tingvallaområdet och det numera solrosbevuxna koloniområdet vid järnvägen i sin utmärkta roman I skuggan av Sitare.

En annan författare som i många år bodde i Märsta var Olle Högstrand (1933-1994). Han bodde bland annat på Sätunavägen, Bokvägen (!) och Ekillagårdsvägen. Han har visserligen mig veterligen inte skrivit om kommunen i sina böcker, men eftersom han var verksam här i många år tycker jag ändå att det är motiverat att minnas honom. Han skrev mest deckare, men även ungdomsböcker, bland annat Pojke i gränsland som utspelar sig vid norska gränsen under andra världskriget.

I Sigtuna borde självklart stadens skildrare Harriet Hjorth (1908-1977) uppmärksammas, liksom arbetarförfattaren Fred Eriksson (1914-2007), född i Viby by. Och att inte en av landet främsta poeter, Gunnar Ekelöf (1907-1968) som ju bodde i Sigtuna inte fått en gata uppkallad efter sig är märkligt.

Lagom kul namn i Märsta.

Och kanske kan man även tänka sig att döpa gator efter nu levande författare. Då borde Lars Ardelius och hans hustru Carin (som skriver som Carin Svensson) vara självskrivna. Lars Ardelius behöver väl ingen närmare presentation, Carin är inte lika känd. Men hennes bok Kanonväder är en riktigt underhållande, vemodig och vacker skildring av Sverige. Det märks att hon i många år bott utomlands, det öppnar ofta ögonen för nyanser som vi som alltid är här kanske inte märker.

Kanske finns det fler lämpliga namn. Jag tycker nog inte att man skall samla alla dessa i ett och samma område, utan det vore bättre att hitta gator i områden nära dem där de bott.

Det är Kultur- och fritidsnämnden som beslutar om namn på gator, och tyvärr är vårt parti inte representerat där. Därför kommer jag att sända en version av en del av den här texten till nämnden, och hoppas på ett positivt mottagande.

Folkpartiet i Sigtuna står starkt inför valet!

Som bilaga till Sigtunabygden denna vecka medföljer en tidning vid namn Arlanda Tidning. Förutom alla hyllningsartiklar till kommunledningen finns där också en liten artikel om tillståndet i Folkpartiet. Man har nämligen noterat att Folkpartiet har bytt gruppledare ovanligt många gånger under den senaste mandatperioden.

Arlanda Tidning skriver att en del av dessa aktiva har valt att byta parti, och att en del andra, som undertecknad, har bytt parti till Folkpartiet. Nu är Folkpartiet ett idéburet parti, ett parti för dem som aktivt tar ställning för liberalismen. Det var inte så länge sedan som jag själv när jag blev medlem i Kommunal var tvungen att aktivt avsäga mig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Och fortfarande tvingas LO-medlemmar som röstar på andra partier vara med och betala pengar för att stödja ett parti som de inte sympatiserar med. För en socialdemokrat är det naturligt att man inte tilltror människor förmågan att själva ta ställning till hur man vill utforma samhället, utan den som är "arbetare" skall rösta rött.

Vi som är medlemmar i Folkpartiet är det däremot för att vi har kommit fram till att vi står närmast den liberala synen på samhället. Ofta är det ett beslut som vuxit fram, och för en del kan detta kritiska sätt att se på partipolitiken komma att leda till att man byter parti. De ideologiska skillnaderna mellan allianspartierna är ju inte heller milsvida, utan vi har väldigt mycket gemensamt. Själv var jag i min ungdom mycket riktigt aktiv i Moderaterna men det är inget jag skäms för. Folkpartiet är ju också ett parti som har en ganska stor spännvid. Det är något som jag tycker gör vårt parti till ett levande parti. Birgitta Ohlsson och Jan Björklund har inte alltid samma syn på alla frågor, men har ändå väldigt mycket gemensamt. Jag är stolt över att vara medlem i samma parti som dessa båda.

Vi i Folkpartiet kommer inte heller att samarbeta med demokratiskt tvivelaktiga partier. Sverigedemokraterna må vilja framstå som rumsrena, men står för en syn på samhället som vi aldrig kan acceptera. På samma sätt finns det tvivelaktiga krafter på andra sidan. Om det rödgröna blocket vinner regeringsmajoriteten kan Lars Ohly vara minister nästa år. Det är definitivt en man med ett mörkt förflutet. Nu menar jag inte att man inte skall kunna ändra sig och ta avstånd från sina felsteg, men som framgår av nedanstående reportage så är det knappast något som utmärker Ohly.

Visst kan många borgerliga väljare som är missnöjda med regeringen och som vill markera att miljöfrågorna är viktiga tänkas rösta på Miljöpartiet. Men då måste man komma ihåg att man därmed bidrar till att den man som, så länge det fanns kommunistiska diktaturer att hylla, gladeligen deltog i dessa hyllningar, och till och med kritiserade partikamrater som var mer kritiska, blir en del av Sveriges regering.

Även om vi självklart beklagar att Pernilla Bergqvist av personliga skäl inte längre ville stå i topp på vår lista så har vi ett starkt lag inför valet. Vi har en god spridning vad gäller olika kommundelar, och jag är inte säker på att det är en nackdel att vår lista kommer att bidra till att det kommer in nya människor i kommunfullmäktige. Det finns kanske fler partier som skulle må bra av mer förnyelse.

Är skolan i Sigtuna i kris?

Skolan är aktuell igen i vår kommun. Lärarnas Riksförbund, det lärarfack som jag själv tillhör har listat landets kommuner utifrån hur bra grundskolan är och givit Sigtuna en föga hedrande 272:a plats av 290 kommuner i landet. Detta står i skarp kontrast till det andra lärarfacket, Lärarförbundets, nominering av Sigtuna som den kommun som förbättrat skolan mest under föregående år. Givetvis kan man nå olika resultat beroende på vilka faktorer man väljer att undersöka, men tyvärr finns det nog en hel del att förbättra i Sigtuna kommuns skolor.
För inte så länge sedan skrev några elever på Ekillaskolan (som ni ser på vykortet från 1966 ovan) en insändare i Sigtunabygden där de berättade om ständiga lärarbyten, inställda lektioner och annat som försvårade deras studier.

Tyvärr känner jag mycket väl igen den bilden av Ekillaskolan. Mina egna barn har gått där, min äldste son under hela sin högstadietid, och mina två yngre barn bara i sjuan. Eftersom läget i min dotters klass var under all kritik lyckades vi hitta en annan skola, och även min son ville då byta. De avslutade sin högstadietid på Estniska skolan i Gamla stan, en skola med helt andra krav och med betydligt bättre studiemiljö. Visst finns det en hel del lärare som gör ett gott jobb även på Ekilla, men förutsättningarna har inte varit de bästa. Skolledningen har bytts ut, kraven har ofta varit låga, arbetsmiljön långt ifrån tillfredsställande.

Lyckligtvis finns det nu ett alternativ till Ekilla även i vår kommun, nämligen Skolan Bergius. Det är inte precis med någon större entusiasm som den nuvarande kommunledningen har tagit emot denna konkurrent, men den har lockat många elever, och jag har talat med flera av eleverna där och alla har varit nöjda. Dessutom finns ju också Josefinaskolan för den som är intresserad av Waldorfpedagogiken. Men jag skulle gärna se ytterligare en friskola i vår kommun för att ge ökad valfrihet, men också för att stimulera de kommunala skolorna att bli bättre.

Men det finns även positiva saker att säga om skolorna i Sigtuna kommun. Våra barn gick på Norrbackaskolan, en skola som hade många goda sidor. Det förefaller som om låg- och mellanstadieskolorna är betydligt tryggare, men kontrasten mot högstadieskolorna tuffa värld blir för stor.

Jag tror inte heller att friskolor per automatik skulle vara bättre än kommunala skolor. Jag arbetar själv sedan 21 år på den kommunala Runby skola i Upplands Väsby. I Väsby är konkurrensen från friskolorna tuff, och vi måste ständigt bli bättre för att överleva. Det kan ibland vara nödvändigt att stänga en skola som kommit in i en ond cirkel om man inte lyckas vända skutan. Det viktigaste måste dock vara att vi ger våra skolelever de rätta verktygen för att möta utmaningarna i livet.

Ett av de stora problemen för skolan i vårt land är att man inte ger betyg förrän i åttan. Då är det ofta för sent att hinna reparera det som gått förlorat. Vår regering håller ju på att göra något åt det, men det har gått lite långsamt. Risken är att en eventuell rödgrön-röraregering intar en mer betygsfientlig inställning. Det vore önskvärt om vi i vår kommun kunde förbättra kommunikationen mellan hemmen och skolan och ge tydligare rapporter om de brister som eleverna har. Det finns ibland en tendens på lägre stadier att bara prata om det som är bra, eftersom man så gärna vill berömma barnen. Det är naturligtvis bra med beröm, men man måste också peka på det som skall utvecklas och förbättras.

Men det är inte bara mina barn som gått på Ekillaskolan. Själv gick jag där mellan 1970 och 1976, från fyran till nian. Redan på den tiden kunde det vara en ganska orolig skola ibland, men jag lärde mig faktiskt en hel del. Det fanns en annan kontinuitet i skolledning och personal som ledde till stabilitet, och vi fick ju också betyg tidigare. Men något jag aldrig lärde mig ordentligt var matematik. Vi utsattes nämligen för det galna experimentet med mängdlära. Vi skulle rita mängder och delmängder och prata om element, men förstod aldrig vad det skulle vara bra för. Det var nu knappast Ekillaskolans fel, men visar riskerna med att hoppa på diverse flugor hur som helst. Visst skall skolan utvecklas, men det måste ske med förstånd.

Det är i alla fall helt klart att Jan Björklund betytt väldigt mycket för att föra fram skolan på dagordningen, och också för att stärka lärarnas ställning. Detta har lett till att han fått mycket kritik från de så kallade "flumpedagogerna" som länge dominerat lärarutbildningarna. Björklund är dock mycket populär i lärarkretsar, även bland sådana som inte sympatiserar med Folkpartiet i andra frågor. Jag hoppas verkligen att Björklund får fortsätta att utveckla den svenska skolan efter valet. Tanken att Vänsterpartiet skulle bli inblandat skrämmer...

Tankar bakom ratten

Ännu en vinterdag har gått, denna gång i busskörandets tecken. Jag jobbar sedan mer än tjugo år extra som bussförare, numera hos Arriva. Kollektivtrafiken ligger mig varmt om hjärtat, speciellt som jag inte har någon bil. Därför känns det bra att Arriva som tagit över trafiken i vår kommun arbetar aktivt för att få fler passagerare. Visst finns det fortfarande brister, men det märks att man anstränger sig mer än Swebus gjorde för att ge god service.

Nu har ju dessvärre SL-trafiken dragits med stora svårigheter under den här vintern, och vissa dagar har det blivit rena lotteriet om man skall komma i tid till arbetet. Detta är givetvis inte acceptabelt, men jag tycker ändå att vi kan vara stolta över SL-trafiken. Det finns ju också en resegaranti som innebär att man kan ta en taxi och skicka in kvittot till SL om man riskerar att bli mer än 20 minuter försenad. Den senaste veckan har både jag och min fru gjort det flera gånger, och det är ju faktiskt en väldigt stor förmån att denna möjlighet finns.

Men kollektivtrafiken i vår kommun har en del brister. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag och några partikamrater i somras skrev en insändare om att utreda frågan om att anlägga en spårvägslinje mellan Arlanda och Sigtuna via Valsta. En del andra partikamrater tror mer på spårbilar, men vad vi har gemensamt är att vi tycker att det måste bli bekvämare att ta sig med kollektiva färdmedel från olika delar av kommunen både till pendeltåget och till Arlanda. Som det nu är kommer man snabbare från Upplands Väsby till Arlanda än från Märsta.

Som bussförare fick jag också uppleva det sorglustiga socialdemokratiska experimentet med tjugokronorsbiljetter för några år sedan. Ett försök som ledde till att färre köpte månadskort eftersom biljetten blev så billig, att bussarna blev sena på grund av all biljettförsäljning, och att bussförarna blev rånade när de hade så mycket kontanter på sig. Att man för bara 690 kronor kan resa så mycket man vill under 30 dagar, och dessutom kan låna ut kortet till någon annan när man inte reser själv är ju allt annat än dyrt.

Nej, jag tycker inte att det finns någon som helst anledning att sänka SL:s priser. Däremot skulle jag gärna se att papperskorgarna kom tillbaka på pendeltågen, och att de som inte själva kan förstå att smutsiga skor inte har på sätena att göra kunde fås att tänka på andra än sig själva.

Låt Märsta vara Märsta och Sigtuna stad vara Sigtuna stad!

Kanske lite opassande här på Hendriks Märstablogg är att bilden här inte alls är tagen i Märsta, utan i Sigtuna stad. Men jag har naturligtvis ingenting emot Sigtuna stad, och liksom många av dess invånare är jag lite oroad över den alltför ohämmade byggnationen där. Det gäller både sådant som utbyggnaden av Stadshotellet, den klumpiga och fula nybyggnationen vid Humlegården och den extrema takt i vilken man bygger nya bostäder i Sigtuna stad.

Det är lite märkligt att Socialdemokraterna inte har några fullmäktigeledamöter i Sigtuna stad, och ändå gör så mycket för att förändra denna kommundel. Det verkar som om man drivs av en strävan att motarbeta Sigtuna stads särart. För mig är skillnader och olikheter inte ett hot som det är för sossarna, utan någonting positivt. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det här finns en ideologisk skillnad mellan alliansen och de socialistiska partierna. Den märks i de flesta politiska frågor. Det är därför jag har lite svårt att förstå varför Centern, ett tydligt borgerligt parti på riksplanet kan välja att samarbeta med vänsterblocket här i kommunen.

De ideologiska skillnaderna märks inte minst i skolpolitiken. Eftersom det är just i skolan jag arbetar kommer jag att återkomma till dessa frågor här på bloggen. Välkommen tillbaka!