Vintrigt fullmäktige med kommunalrådsvrede.

Nu hukar stationen under byggkranen, snart under "skyskrapan".

En kväll i februari när ingen riktigt visste om det var vår eller vinter var det dags för årets andra fullmäktigemöte. I förväg konstaterade vi att det inte verkade vara några tyngre punkter på dagordningen, men eftersom Elias Saouk skrivit en interpellation som skulle besvaras skulle det säkert bli en hel del debatt. Interpellationen handlade om otryggheten i kommunen, ett nog så angeläget ämne.

För den som inte känner till Elias Saouk kan jag nämna att han tidigare varit aktiv socialdemokrat, men numera gått över till moderaterna. Bara detta är nog för att reta upp sossarna, men dessutom har Elias Saouk milt uttryckt en ganska aggressiv debattstil. Denna gång inledde Saouk väldigt strukturerat med en riktigt bra presentation, men i vanlig ordning undvek sossarna att gå i öppen debatt med Saouk, något som det nya oppositionsrådet Olov Holst påpekade. 

Debatten kom sedan mycket att handla om hur stort problemet egentligen var. Enligt statistiken har Sigtuna den fjärde högsta brottsligheten efter storstäderna, medan Anders Johansson och Karolina Windefalk (MP) hävdade att Arlanda snedvrider statistiken. Men Moderaterna visade dock att även om man räknar bort Arlandas andel av brottsligheten så ligger vår kommun mycket illa till.

Ända från Långhundra i Knivsta kommun kan man ta sig med buss till Märsta centrum. Frågan är bara varför.

Själv var jag uppe i debatten och efterlyste mer fokus på skolans betydelse för att motverka brottslighet. Jag menar att det är just under uppväxtåren som värderingar om rätt och fel grundläggs. De flesta får detta med sig hemifrån, men för dem som inte får det är skolans betyldelse väldigt stor. Har man då inte ett skolklimat som präglas av lugn och respekt mot varandra är det väldigt svårt att diskutera värderingar och åsikter. Skolan måste också skarpt markera mot alla brottsliga och andra olämpliga handlingar. Att sedan den som inte får godkända betyg mycket lättare hamnar snett i livet är också en viktig faktor.

Elias Saouk lyckades till slut reta upp Anders Johansson rejält, bland annat genom att antyda att Johansson tillbringat för mycket tid i det socialdemokratiska partihögkvarteret i stället för att ta hand om kommunen. Till sist skrek Johansson "Va fan?" ett par gånger,  och började klaga på presidiet för att de inte avbrutit Saouk. Presidiet ajournerade mötet i tio minuter och uppmanade sedan alla att hålla sig till en bättre ton.

Udda vägskylt på Skogsvägen

Det är lite trist när det spårar ut på detta sätt, och i det här fallet var det nog framför allt Anders Johansson som gjorde sig skyldig till ett övertramp, speciellt när han skällde på fullmäktiges presidium.

Så småningom fortsatte debatten och Dan Rosenholm (FP) tog också till orda och påpekade att sossarna är väldigt pigga på att skylla ifrån sig på andra i stället för att ta sitt ansvar. Även vår tredje ledamot, Crister Mattson var uppe i talarstolen, så vi var riktigt aktiva.

Dan Rosenholm hade också lyckats lämna in tre motioner till mötet, en om fyrverkerier, en om att inrätta två tjänster som stadsarkitekt och en om tider för allmänhetens åkning i ishallen. Annars var det inte mycket av intresse som hände. En motion från Anders Haag (SfS) (som numera lämnat fullmäktige (och som en gång i tiden var gruppledare för FP!)) om att begränsa biltrafiken på Stora gatan hade ovanligt nog bifallits av majoriteten, vilket ju är positivt. En annan motionär var Petri Perälä (V) som envist kämpar för avfallskvarnarna i våra kök, fast kommunens experter säger att kompostering av matavfall är att föredra. Men det är ju bättre att vänsterpartisterna kämpar för avfallskvarnar än för andra vänsteridéer. (Tillägg: Som framgår av kommentarerna nedan var jag lite slarvig, det är rötning och inte kompostering som gäller)

För en gångs skulle tog mötet inte så mycket tid, och klockan hade inte ens slagit tio när mötet var över.

Vad hände då på senaste fullmäktige?

Södergatan

Kanske undrar den flitiga läsaren varför jag inte skrivit om senaste fullmäktigemötet. Det är en berättigad fråga, och i stället för att komma på några bra undanflykter så gör jag det nu. Mötet var ovanligt kort, och kändes lite som ett antiklimax. Den debatt kring kommundelning, med anledning av Kristdemokraternas interpellation om att den borde utredas uteblev, eftersom de inblandade kristdemokraterna inte kunde närvara. Själv förstod jag inte poängen med interpellationen, eftersom den utgick från att det kanske skulle komma opinionsyttringar från Sigtuna stad i frågan. Enligt lag måste kommunfullmäktige pröva om en folkomröstning skall ske om 5% av de röstberättigade begär det, och skulle det ske är det ju ingen tvekan om att saken måste utredas. Men i väntan på det är det väl i så fall de som förespråkar en kommundelning som själva får argumentera i frågan. Det finns gott om andra frågor som det är angelägnare att använda skattebetalarnas pengar på. Men Kd vill väl få lite uppmärksamhet antar jag.

En angelägnare fråga gäller om kommunen skall ha en ny översiktsplan. Den nuvarande är mer än tio år gammal, och minst sagt inaktuell. Nu är det kanske inte någon milsvid skillnad mellan den översyn som majoriteten, tillsammans med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vill ha och en ny plan som vi i den övriga oppositionen förespråkar. Det handlar dock om att få fram en ny plan som bygger på den större insikt om behovet att ta miljöhänsyn i planeringen, vilket inte var lika viktigt för tio år sedan.

Södergatan

Vi i Folkpartiet Liberalerna lämnade också in två motioner på mötet. Den ena handlade om en fristad för förföljda författare, vilket jag skrivit om förut. Den andra handlade om att vi tycker att det borde införas en utmärkelse för personal inom äldreomsorgen som gör ett särskilt bra arbete, på samma sätt som det nu finns för skolans personal. Det tycker vi vore ett bra sätt att uppmärksamma denna viktiga yrkeskategori och att lyfta fram enskilda personer eller arbetslag som gör insatser utöver det vanliga.



Märsta station



Resegaranti, ordvrängeri, nattmösseprat och äktenskapsfrågan

Den lilla vägbit som fortfarande kallas Fabriksvägen på en del kartor

Så här i vintertider kan man ju tycka ett och annat om kollektivtrafiken. En del dagar brakar det samman totalt, som i torsdags när alla Märstabor helt oväntat under flera timmar tvingades befinna sig i Rosersberg. Dessvärre tycktes SL:s förmåga att skaffa fram ersättningsbussar vara väldigt begränsad. Också taxibolagen tycktes ha svårt att skaffa fram bilar. Så lilla Rosersberg fick under några timmar vänja sig vid betydligt större folkmassor än eljest.

Annars brukar det ju vara SL:s resegaranti som räddar dagen. Det är rätt fantastiskt att kunna ta en taxi och skicka in kvittot till SL och få ersättning! Vid ett tillfälle har jag faktiskt lyckats göra det med 25 elever!

I kväll var det så dags för månadens fullmäktigemöte. Det var ett lite speciellt fullmäktige då vi hade två föredragshållare, professor Kevin Noone och den fascinerande Anders Wijkman, mannen som lyckats med att vara ordförande för Fria Moderata Studentförbundet, europaparlamentariker för KD och en hel del annat. Han lär också ha varit föreslagen som efterträdare till såväl Ulf Adelsohn och Bengt Westerberg som partiledare. Det var i alla fall en hel del tänkvärda kunskaper som förmedlades.

Själva fullmäktigemötet innehöll inga större sensationer. Det mest långvariga ärendet gällde en revisionsrapport om utomhusbadet i Märsta. Oppostionens företrädare Crister Mattsson, Henrik Kelfve och Michael Harvey ville få till en debatt om att kommunen struntat i lagen om offentlig upphandling, medan Anders Johansson envist undvek sakfrågan med en hänvisning till att oppositionen aldrig yrkat avslag för ett förslag i kommunstyrelsen, utan bara skrivit ett yttrande. Det blev en lång debatt om skillnaden mellan yrkande och yttrande, och om vad ordet kritik egentligen innebär. Moderaterna har lagt en interpellation i sakfrågan så nästa fullmäktige ger förhoppningsvis en debatt om sakfrågan.

Vänsterpartiets Petri Peräla hade plötsligt vaknat till, och bland annat skrivit en motion om att föräldrar skulle erbjudas sömnskola för att lära sina barn sova. Det finns ingen hejd på vad Vänsterpartiet anser vara kommunens ansvar. Vad skall följa härnäst? Matskola, toalettskola, krypskola?
Dessutom hade Perälä en till motion som var full av gammalt kommunistsvammel om miljonbonusar och miljardvinster som ställdes mot barnfattigdom. Detta skall bekämpas bl a genom gratis frukostar och mellanmål. Om man nu vill hitta något positivt med sossarnas starka ställning i vår kommun så är det ju att ex-kommunisterna är så få.

Kristdemokraterna som letar efter områden att profilera sig på ville att det bara skall kosta 950 kronor att gifta sig i Sigtuna rådhus, medan alla andra partier ville sätta priset till 1200. Frågan är om det verkligen är en klok idé från ett parti som säger sig vilja slå vakt om äktenskapet att sätta priset så lågt. Den som inte är beredd att satsa 250 kronor till på sitt äktenskap kanske borde överväga att låta bli att gifta sig.

Och nej, jag har fortfarande inte satt min fot i talarstolen. Men den dagen kommer nog.

Och sent på kvällen nås jag om beskedet om Sigtunas placering på listan över de bästa skolkommunerna. Vi slog sex kommuner! Av 289 möjliga! Det blir nog anledning att återkomma till dessa siffror.

Sossarna sviker kommunismens offer!

I dag talade Jan Björklund vid minnesdagen för kommunismens, nazismens och andra totalitära ideologiers offer. För mig vars föräldrar flydde till Sverige undan kommunismen är det givetvis en viktig dag att uppmärksamma. Precis som alla demokratiska krafter uppmärksammar Förintelsens minnesdag den 27 januari borde det vara självklart att uppmärksamma denna dag. Men så uppstår ju problemet med att många vänsterpartister i likhet med Ohly själva en gång i tiden kallat sig kommunister, och säkert gärna skulle göra det än i dag om det inte vore lite känsligt. Ohly sörjde till exempel Berlinmurens fall! Och då kan ju inte heller sossarna, som en gång i tiden höll en klar rågång mot kommunisterna, delta i sådana arrangemang. Nej, genom att göra de före detta VPK-arna rumsrena har sossarna bidragit till att det blivit svårt att ta upp kommunistiska regimers övergrepp. Och många vänsterpartister sympatiserar ju även med den kommunistiska diktaturen på Kuba.

Om det här skriver Svenska Dagbladets ledarsida i dag i en mycket läsvärd artikel. Också Peter Wolodarski i DN tar upp Vänsterpartiets förflutna, och förundras över att Mona Sahlin vek sig i frågan om samarbete med V.

För mig är det märkligt att samtidigt som sossarna (med rätta) kritiserar Sverigedemokraterna för att partiet har ett ursprung i högst tvivelaktiga kretsar så inleder man ett samarbete med Vänsterpartiet, ett parti som har väldigt många lik i sin garderob. Det är fullständigt obegripligt att sossarna sviker kommunismens offer på detta sätt.

Avskaffa Första maj och Nationaldagen!

I det forna Sovjetunionen marscherade folket taktfast den första maj, annars kunde man få (ännu fler) problem. För mig som barn till flyktingar undan kommunismen är det obegripligt att man ger sig ut denna dag och demonstrerar. Att Ohlys kommunistparti är ute denna dag är ju inte förvånande, men för mig är det obegripligt att Socialdemokraterna inte håller sig för goda för att hedra denna förlegade dag. Men nu när Mona har gjort Ohlykommunisterna rumsrena så vädrar dessa medvind på första maj.

Annars hade givetvis första maj sin poäng en gång i tiden. Men vem är egentligen arbetare i dag? När många "arbetare" tjänar betydligt mer än vi lärare, när den tekniska utvecklingen medfört att de som verkligen utför kroppsarbete blivit allt färre så känns första maj bara som en relik från svunna tider.

En annan misslyckad dag är den svenska nationaldagen. Avundsjukt har man blickat på norrmännen som går man ur huse och firar sin 17 maj, men den sjätte juni har aldrig lyckats bli någon folkfest. Visst blir många glada över att vara lediga och pyssla med båten eller så rädisor, men någon nationaldagskänsla infinner sig knappast.

Nej, låt oss avskaffa även denna dag till förmån för något som ligger i tiden, nämligen Europadagen den 9 maj. Varför inte låta denna dag bli en folkfest över hela vår världsdel, en dag då vi firar demokratin och freden och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet!

Partiet som förstått att skolan inte blir bättre av att lärarna blir inlåsta!

Att skolan kommer att bli en viktig valfråga råder det ingen tvekan om. Inte heller råder det någon tvekan om att just Folkpartiet är det parti som mer än något annat lyft upp skolfrågorna till att bli så betydelsefulla. Men hur skall man då få skolan att bli bättre? En viktig förutsättning för att det verkligen skall bli bättre är givetvis att man har lärarna med sig. Och det finns en fråga där de allra flesta lärare är överens. Det gäller lärarnas arbetstider.

Eftersom läraryrket inte är vilket kontorsyrke som helst, utan handlar om det dagliga mötet mellan läraren och eleverna, ett möte som kan se ut på väldigt olika sätt beroende både på lärarens personlighet och på vilka elevgrupper han eller hon möter, så krävs också en flexibilitet ifråga om arbetstider. Klockan tre på eftermiddagen, efter flera jobbiga lektioner är man ofta ganska slut i huvudet.

Det nuvarande arbetstidsavtalet medför att man ofta kan gå hem då, och i stället har man frihet att själv disponera tio och en halv timme i veckan. Kanske vill man hämta barnen på dagis, laga mat, lägga barnen och sedan i lugn och ro med en kopp ångande te planera hur man på bästa sätt skall förklara för sin klass hur bergskedjor uppstår. Kanske är det en långpromenad med hunden som är bästa tillfället att fundera över hur jag skall lösa konflikterna mellan grupperingar i min klass.

Men för en annan lärare kan det se ut på ett helt annat sätt. En del tycker att det ger mer att stanna efter lektionerna och planera tillsammans med sina kollegor. Nu har vi friheten att själva avgöra hur vi skall göra, och denna flexibilitet gör att lärarna kan göra ett så bra jobb som möjligt.

Men tyvärr finns det de som ser detta som ett problem. Alltför många rektorer vill ha kontroll över lärarna hela deras arbetstid. Ett stort antal kommunala skolchefer (lyckligtvis inte Sigtuna kommuns) skrev nyligen ett upprop i DN där de krävde kontrollen över lärarnas tid. Politiker, tyvärr från båda blocken, i organisationen Sveriges kommuner och landsting vill lägga tyngdpunkten i lärarnas avtalsförhandlingar på att låsa in lärarna i skolorna 40 timmar i veckan.

Men det finns ett parti som har förstått att man för att kunna genomföra positiva förändringar i skolan måste ha lärarna med sig, ett parti som förstått att läraryrket är ett kreativt yrke, ett yrke som måste ges frihet för att kunna blomma ut. Det partiet heter Folkpartiet. Vår företrädare i SKL:s lärarförhandlingar, Lennart Gabrielsson har lämnat förhandlingarna i protest mot att man fixerat sig så på att ändra arbetstiderna. Förhoppningsvis kommer fler alliansföreträdare att börja fundera över det vettiga i att köra över en nästan enig läraropinion i denna fråga.

Bloggaren Runo Johansson har också skrivit om detta och ser detta krav på att lärarna ständigt skall finnas i skolan som ett uttryck för den socialdemokratiska synen på skolan, nämligen att skolan i första hand skall ge eleverna omsorg, kunskap är mindre viktigt.

Riktigt skrämmande är ju Vänsterpartiets utbildningspolitik som ju kan komma att vara en del av regeringens om den rödgröna röran tar över. Betyg, läxor och ämneskunskaper ses här som något förlegat som hör det förgångna till. Och visst blir sannolikheten större att man röstar på partier som Vänsterpartiet (eller Sverigedemokraterna) ju mindre man kan om världen och samhället...

Folkpartiet i Sigtuna står starkt inför valet!

Som bilaga till Sigtunabygden denna vecka medföljer en tidning vid namn Arlanda Tidning. Förutom alla hyllningsartiklar till kommunledningen finns där också en liten artikel om tillståndet i Folkpartiet. Man har nämligen noterat att Folkpartiet har bytt gruppledare ovanligt många gånger under den senaste mandatperioden.

Arlanda Tidning skriver att en del av dessa aktiva har valt att byta parti, och att en del andra, som undertecknad, har bytt parti till Folkpartiet. Nu är Folkpartiet ett idéburet parti, ett parti för dem som aktivt tar ställning för liberalismen. Det var inte så länge sedan som jag själv när jag blev medlem i Kommunal var tvungen att aktivt avsäga mig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Och fortfarande tvingas LO-medlemmar som röstar på andra partier vara med och betala pengar för att stödja ett parti som de inte sympatiserar med. För en socialdemokrat är det naturligt att man inte tilltror människor förmågan att själva ta ställning till hur man vill utforma samhället, utan den som är "arbetare" skall rösta rött.

Vi som är medlemmar i Folkpartiet är det däremot för att vi har kommit fram till att vi står närmast den liberala synen på samhället. Ofta är det ett beslut som vuxit fram, och för en del kan detta kritiska sätt att se på partipolitiken komma att leda till att man byter parti. De ideologiska skillnaderna mellan allianspartierna är ju inte heller milsvida, utan vi har väldigt mycket gemensamt. Själv var jag i min ungdom mycket riktigt aktiv i Moderaterna men det är inget jag skäms för. Folkpartiet är ju också ett parti som har en ganska stor spännvid. Det är något som jag tycker gör vårt parti till ett levande parti. Birgitta Ohlsson och Jan Björklund har inte alltid samma syn på alla frågor, men har ändå väldigt mycket gemensamt. Jag är stolt över att vara medlem i samma parti som dessa båda.

Vi i Folkpartiet kommer inte heller att samarbeta med demokratiskt tvivelaktiga partier. Sverigedemokraterna må vilja framstå som rumsrena, men står för en syn på samhället som vi aldrig kan acceptera. På samma sätt finns det tvivelaktiga krafter på andra sidan. Om det rödgröna blocket vinner regeringsmajoriteten kan Lars Ohly vara minister nästa år. Det är definitivt en man med ett mörkt förflutet. Nu menar jag inte att man inte skall kunna ändra sig och ta avstånd från sina felsteg, men som framgår av nedanstående reportage så är det knappast något som utmärker Ohly.

Visst kan många borgerliga väljare som är missnöjda med regeringen och som vill markera att miljöfrågorna är viktiga tänkas rösta på Miljöpartiet. Men då måste man komma ihåg att man därmed bidrar till att den man som, så länge det fanns kommunistiska diktaturer att hylla, gladeligen deltog i dessa hyllningar, och till och med kritiserade partikamrater som var mer kritiska, blir en del av Sveriges regering.

Även om vi självklart beklagar att Pernilla Bergqvist av personliga skäl inte längre ville stå i topp på vår lista så har vi ett starkt lag inför valet. Vi har en god spridning vad gäller olika kommundelar, och jag är inte säker på att det är en nackdel att vår lista kommer att bidra till att det kommer in nya människor i kommunfullmäktige. Det finns kanske fler partier som skulle må bra av mer förnyelse.