Resegaranti, ordvrängeri, nattmösseprat och äktenskapsfrågan

Den lilla vägbit som fortfarande kallas Fabriksvägen på en del kartor

Så här i vintertider kan man ju tycka ett och annat om kollektivtrafiken. En del dagar brakar det samman totalt, som i torsdags när alla Märstabor helt oväntat under flera timmar tvingades befinna sig i Rosersberg. Dessvärre tycktes SL:s förmåga att skaffa fram ersättningsbussar vara väldigt begränsad. Också taxibolagen tycktes ha svårt att skaffa fram bilar. Så lilla Rosersberg fick under några timmar vänja sig vid betydligt större folkmassor än eljest.

Annars brukar det ju vara SL:s resegaranti som räddar dagen. Det är rätt fantastiskt att kunna ta en taxi och skicka in kvittot till SL och få ersättning! Vid ett tillfälle har jag faktiskt lyckats göra det med 25 elever!

I kväll var det så dags för månadens fullmäktigemöte. Det var ett lite speciellt fullmäktige då vi hade två föredragshållare, professor Kevin Noone och den fascinerande Anders Wijkman, mannen som lyckats med att vara ordförande för Fria Moderata Studentförbundet, europaparlamentariker för KD och en hel del annat. Han lär också ha varit föreslagen som efterträdare till såväl Ulf Adelsohn och Bengt Westerberg som partiledare. Det var i alla fall en hel del tänkvärda kunskaper som förmedlades.

Själva fullmäktigemötet innehöll inga större sensationer. Det mest långvariga ärendet gällde en revisionsrapport om utomhusbadet i Märsta. Oppostionens företrädare Crister Mattsson, Henrik Kelfve och Michael Harvey ville få till en debatt om att kommunen struntat i lagen om offentlig upphandling, medan Anders Johansson envist undvek sakfrågan med en hänvisning till att oppositionen aldrig yrkat avslag för ett förslag i kommunstyrelsen, utan bara skrivit ett yttrande. Det blev en lång debatt om skillnaden mellan yrkande och yttrande, och om vad ordet kritik egentligen innebär. Moderaterna har lagt en interpellation i sakfrågan så nästa fullmäktige ger förhoppningsvis en debatt om sakfrågan.

Vänsterpartiets Petri Peräla hade plötsligt vaknat till, och bland annat skrivit en motion om att föräldrar skulle erbjudas sömnskola för att lära sina barn sova. Det finns ingen hejd på vad Vänsterpartiet anser vara kommunens ansvar. Vad skall följa härnäst? Matskola, toalettskola, krypskola?
Dessutom hade Perälä en till motion som var full av gammalt kommunistsvammel om miljonbonusar och miljardvinster som ställdes mot barnfattigdom. Detta skall bekämpas bl a genom gratis frukostar och mellanmål. Om man nu vill hitta något positivt med sossarnas starka ställning i vår kommun så är det ju att ex-kommunisterna är så få.

Kristdemokraterna som letar efter områden att profilera sig på ville att det bara skall kosta 950 kronor att gifta sig i Sigtuna rådhus, medan alla andra partier ville sätta priset till 1200. Frågan är om det verkligen är en klok idé från ett parti som säger sig vilja slå vakt om äktenskapet att sätta priset så lågt. Den som inte är beredd att satsa 250 kronor till på sitt äktenskap kanske borde överväga att låta bli att gifta sig.

Och nej, jag har fortfarande inte satt min fot i talarstolen. Men den dagen kommer nog.

Och sent på kvällen nås jag om beskedet om Sigtunas placering på listan över de bästa skolkommunerna. Vi slog sex kommuner! Av 289 möjliga! Det blir nog anledning att återkomma till dessa siffror.

Gröna tak, ett grönt stationshus och gröna resor.

Snart midnatt. Jag går omkring i den öde väntsalen i Märsta station. För några år sedan var den öppen dygnet runt och blev allt mer populär bland personer utan fast adress. Nu är den tom, men som bussförare kan jag komma in här och stå och titta ut på den öde Stationsgatan en kall vinternatt .

Jag minns, liksom väl alla som bodde i Märsta när det hände, den natt då stationshuset brann. Det var då kriget mellan olika restaurangägare var som intensivast, och någon hade planer på att öppna en pub i stationshuset. Kanske är dagens lösning med Pressbyrån bättre, fast å andra sidan hade den som väntar på ett tåg en kall vinterkväll kunnat ta en öl på puben i stället för att stå ute och stampa. På söndagskvällen stänger Pressbyrån klockan sex så man kan inte ens ströva omkring där inne och bläddra i glassiga magasin för att få tiden att gå.

Men det är i alla fall tur att man lät bygga upp stationshuset igen, det fanns ju tankar på att låta bli. Snart skall ett höghus resa sig på Konsumtomten, och jag tycker ju som vanligt att allt som bryter av från det invanda är nytt och spännande. Jag glömmer aldrig den strid som utkämpades för några år sedan mellan kommunens byråkratsjälar och en driftig entreprenör som byggt ett butikshus som numera inrymmer Rosersbergs golv och en trafikskola. Husets tak var nämligen grönt vilket inte harmonierade med bostadshusen intill. Att det just är olikheter och möten mellan stilar som skapar spännande miljöer är tydligen något som undgått dessa tjänstemän som numera förhoppningsvis lämnat vår kommun. Min vision om Märsta i framtiden är ett samhälle som präglas av större mångfald, och mindre enfald.

Själv befinner jag mig denna söndagsnatt i stationshuset därför att jag väntar på att köra midnattbussen till Steninge. Kvällen har jag ägnat åt att köra passagerare till och från Suckunge, Husby Långhundra, Norrby säteri och andra lika exotiska platser. Detta på den intressanta linjen 574, en linje som har en flexibel trafikform vilket innebär att den (i alla fall delvis) bara körs när någon vill åka. Jag kommer att skriva mer om den en annan dag.

Jag har skrivit tidigare om SL:s resegaranti. Det är glädjande att SL alltmer markerar att den alltid skall gälla och att det skall bli enklare att använda sig av den. Dagens Nyheter skriver om en man som utnyttjar denna garanti så mycket han kan, och det gör han alldeles rätt i . Här i Märsta befinner vi oss ju på kanten till grannlänet, ett län där man också har en resegaranti, men där den har så många begränsningar att den nästan aldrig gäller. Det är viktigt för att möjliggöra ett liv utan bil att man kan lita på att man kan ta sig fram med kollektiva färdmedel. Jag hoppas alltså att det nuvarande styret i landstinget kommer att få mandat att fortsätta att utveckla SL-trafiken även efter valet, och att vi slipper tokiga prissänkarexperiment.

Tankar bakom ratten

Ännu en vinterdag har gått, denna gång i busskörandets tecken. Jag jobbar sedan mer än tjugo år extra som bussförare, numera hos Arriva. Kollektivtrafiken ligger mig varmt om hjärtat, speciellt som jag inte har någon bil. Därför känns det bra att Arriva som tagit över trafiken i vår kommun arbetar aktivt för att få fler passagerare. Visst finns det fortfarande brister, men det märks att man anstränger sig mer än Swebus gjorde för att ge god service.

Nu har ju dessvärre SL-trafiken dragits med stora svårigheter under den här vintern, och vissa dagar har det blivit rena lotteriet om man skall komma i tid till arbetet. Detta är givetvis inte acceptabelt, men jag tycker ändå att vi kan vara stolta över SL-trafiken. Det finns ju också en resegaranti som innebär att man kan ta en taxi och skicka in kvittot till SL om man riskerar att bli mer än 20 minuter försenad. Den senaste veckan har både jag och min fru gjort det flera gånger, och det är ju faktiskt en väldigt stor förmån att denna möjlighet finns.

Men kollektivtrafiken i vår kommun har en del brister. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag och några partikamrater i somras skrev en insändare om att utreda frågan om att anlägga en spårvägslinje mellan Arlanda och Sigtuna via Valsta. En del andra partikamrater tror mer på spårbilar, men vad vi har gemensamt är att vi tycker att det måste bli bekvämare att ta sig med kollektiva färdmedel från olika delar av kommunen både till pendeltåget och till Arlanda. Som det nu är kommer man snabbare från Upplands Väsby till Arlanda än från Märsta.

Som bussförare fick jag också uppleva det sorglustiga socialdemokratiska experimentet med tjugokronorsbiljetter för några år sedan. Ett försök som ledde till att färre köpte månadskort eftersom biljetten blev så billig, att bussarna blev sena på grund av all biljettförsäljning, och att bussförarna blev rånade när de hade så mycket kontanter på sig. Att man för bara 690 kronor kan resa så mycket man vill under 30 dagar, och dessutom kan låna ut kortet till någon annan när man inte reser själv är ju allt annat än dyrt.

Nej, jag tycker inte att det finns någon som helst anledning att sänka SL:s priser. Däremot skulle jag gärna se att papperskorgarna kom tillbaka på pendeltågen, och att de som inte själva kan förstå att smutsiga skor inte har på sätena att göra kunde fås att tänka på andra än sig själva.