Andersson och Pettersson och Lundström och jag.

En regnig julidag i hörnet Centralgatan / Skolgatan. Kärleken blommar!

Det har varit fullmäktigemöte igen. Låt mig sammanfatta mina intryck:

Jag börjar med Andersson. Trogna sitt partis Bondeförbundsrötter har Centerpartister ofta bondenamn som Andersson. Faktum är att de två översta på partiets lista heter Bosse Andersson och Lasse Andersson. Eftersom Bosse Andersson var på älgjakt var det Lasse Andersson som satt på partiets enda stol denna kväll. Men varför skriver jag om detta enmandatsparti som aldrig visar någon kritik mot sina samarbetspartier utan troget röstar igenom Anders Johanssons betongpolitik? 

Centern i Sigtuna - sakta på väg mot vänster?

Jo, denna kväll skulle det senaste steget av denna betongpolitik antas, nämligen planen för området Märsta port, en plan som går ut på att bygga ett förlegat miljonprogramsinspirerat bostadsområde på ett av Märstas mest synliga lägen. Och för en gångs skulle ryktades det om att Centern vågat säga emot! Så förväntningarna var höga, men sedan Anders Johansson kommit med ett nytt förslag där man plötsligt plockade bort delar av planen (fullständigt obegripligt och mycket märkligt att göra på sittande möte!) så var kvällens Andersson lika trogen som vanligt. 

Pettersson är också ett typiskt bondenamn, och mycket riktigt bärs det av lantbrukaren Kurt Pettersson från Sursta. Han är dock inte centerpartist utan kristdemokrat, och brukar inte ge sitt stöd till kommunledningen. Men när Folkpartiets gruppledare Dan Rosenholm tog en diskussion med Anders Johansson om trädfällning, något vi var kritiska mot och tyckte att man ägnade sig åt för mycket vaknade Pettersson. Till saken hör att Pettersson bor på Sursta gård, omgiven av stora skogar. Där kan man fälla hur mycket träd som helst utan att det blir så mycket skillnad. Men för människor som bor i tätorten kan fällandet av ett träd innebära att grannarna i huset mittemot plötsligt kan se om du diskat middagsdisken. 

Kurt Pettersson är uppvuxen med motorsågen i högsta hugg, och tycker att det fälls alldeles för lite i vår kommun. Huvudorsaken är att det går omkring en massa gangsters, och dessa gangsters enligt Pettersson tydligen gömmer sig bakom de kvarvarande träden i tätorten. Men om Kurt Pettersson får råda blir det andra bullar. Anders Johansson blev givetvis positivt överraskad över detta stöd, van som han är vid att Petterssons partikamrat Michael Harvey alltid har motsatt åsikt mot Johansson. "Ta med dig motorsågen och kom, så kör vi!" var hans budskap till Pettersson. 

Kan det vara en smal gangster bakom trädet?

Och sen var det Lundström. Lundström heter Per i förnamn, är sosse, och är inte heller någon större vän av träd. Men han har lite andra orsaker för sitt stöd för motorsågarna. Han är nämligen orolig för att kommunens barn och gamla inte skall kunna ge sig ut utan att riskera att få så kallade riskträd i huvudet. "Vem vill ha sina nära och kära gående runt i kommunen, och att de när som helst skall riskera att få ett träd i huvudet?" frågade han, och det är givetvis ett skrämmande perspektiv. För säkerhets skull är det väl bäst att de skogar som Johansson inte hunnit sälja som industritomter också inhägnas i väntan på att arboristerna hinner granska alla träd för att hitta riskträden. Eller kanske kan man dela ut hjälmar?

Detta om Andersson, Pettersson och Lundström. Men jag då, vilken roll hade jag? Tämligen passiv, måste jag medge. Nu när jag inte längre är gruppledare känner jag inte längre samma press att ge mig upp i talarstolen. Och ärligt talat, det känns inte precis som om andelen män i medelåldern och däröver som figurerar i talarstolen är för lågt. I vanlig ordning var det inte många talare som inte platsade i den kategorin. 

Bäst att stanna i tunneln, annars kan man få ett riskträd i huvudet!

Men jag tyckte att det var ett ovanligt givande fullmäktigemöte, och diskussionerna om såväl Märsta port som den något lättviktigare trädfällningsfrågan var givande, och det var lite spännande att se om Centern och Miljöpartiet skulle visa kommunens väljare varför det skulle finnas någon anledning att rösta på dem. För om man alltid tycker som sossarna, varför inte rösta på dem i stället? Vill man i stället lägga sin röst på ett parti som står fritt, och inte går i någons ledband så finns ju alltid Folkpartiet Liberalerna. 

Sista inlägget som gruppledare!

Skymning över Barrvägen

Som den uppmärksamme läsaren av den oumbärliga sajten Märsta.nu har noterat så är jag under det närmaste året bosatt i Ukrainas huvudstad Kiev som medföljande till min hustru som arbetar på svenska ambassaden. Därför har jag lämnat mitt uppdrag som kommunstyrelseledamot och gruppledare. Men jag har inte lämnat kommunfullmäktige, och eftersom jag ändå kommer att besöka Märsta med jämna mellanrum räknar jag med att kunna pricka in de flesta fullmäktigesammanträden. Mitt intresse för ett bättre Sigtuna kommun har jag inte heller lämnat. Och visst är det bra med lite intryck utifrån. Då förstår man dels hur mycket som är bra i Sverige, och att alla partier i Sverige har en gemensam syn på demokrati som skiljer sig väldigt mycket från den som finns i länder som drabbats av kommunismen och arvet efter denna motbjudande ideologi. 


Den fjortonde juni var det dags för vårens sista (fast kanske snarare sommarens första och sista) fullmäktigesammanträde. I vanlig ordning ett ganska långt möte, men med trevligare stämning än vi är vana vid. Mötets huvudfråga var de så kallade Anvisningarna för verksamhetsplanen inför budgeten i höst. Det handlar om en slags viljeinriktning för hur man skall tänka inför höstens budgetarbete. 

Ovanligt fordon vid Valsta centrum

Anders Johansson och hans trogna vänner hade lagt fram ett förslag, och Moderaterna ett annat. KD och SfS hade anslutit sig till det moderata förslaget redan när det lades fram i kommunstyrelsen, men vi hade valt att avvakta eftersom vi inte hunnit sätta oss in i förslaget i förväg. Men nu hade vi granskat det närmare och hade inte svårt att se att det naturliga för oss var att stödja moderaternas förslag. I grunden har vi en gemensam syn på hur kommunens ekonomi skall skötas så att den blir långvarigt hållbar. 

Försommarutsikt över Hasselvägen, Bokvägen och Lindvägen

Ett annat inslag på mötet var ett svar på min interpellation om vad som skall hända med församlingshemmet Munken i Sigtuna stad som måste rivas pga mögelproblem. Jag hade gjort en jämförelse med det mycket täta samarbete som kommunen hade med den syrisk-ortodoxa församlingen när S:t Johannes kyrka i Valsta byggdes. Då subventionerade ju kommunen kyrkobygget genom att sälja tomten för en krona. Eftersom den församlingen gynnades så starkt så hade det ju varit naturligt med en lika positiv behandling av Sigtuna församling, kan man tycka som kommuninvånare. Anders Johansson fick det till att vi folkpartister varit emot att kommunen samarbetade med syrianska kyrkan, något som ju inte alls var sant. Självklart är det bra att man samarbetade, men vad vi vände oss emot var att man gynnade dem så starkt ekonomiskt. 


Annars präglas det politiska livet i kommunen just nu av den stora mängden planer för nya och ombyggda skolor. Och visst är det bra att man satsar på skolan, men sossarna tror som vanligt att det är nya hus som är lösningen på alla problem. Men visst kan det vara ett lyft med nya lokaler, men man måste också känna ansvar för kommunens ekonomi. Det är inte vädret som får mig att tänka på Grekland alltför ofta när jag är i Märsta. 


Läs även gärna min debattartikel om byggplanerna vid Arhem på Dn Stockholmsdebatt som ni hittar här. 

Vilka är de enda som säger nej till punkthus på blåsiga kullar långt från service?

Snart är det dags för fullmäktige igen, närmare bestämt på torsdag. Tiden går fortare och fortare känns det som. På förra fullmäktige hände det två gånger att det var vi i Folkpartiet Liberalerna som stod ensamma mot alla andra partier.

Först handlade det om byggandet av nya hus vid Arhem. Arhem är ett äldreboende som ligger i utkanten av Märsta, på en kulle, långt från alla affärer och annan service. Nu behöver ju inte det vara en nackdel, tvärtom är det nog många som uppskattar lugn och ro, och att man lätt kan gå ut i naturen. Och visst finns det plats att bygga några hus till på kullen, kanske några radhus eller något annat småskaligt. Men majoriteten vill fylla kullen med punkthus! Puntkhus på blåsiga kullar långt från all service var vad man brukade bygga på sextiotalet. I princip skall hela krönet på kullen fyllas med hus, och de stora parkeringsplatser som kommer att krävas när man bygger punkthus på en plats långt från affärer och service. Nu är det förvisso sant att kullens sluttningar fortfarande kommer att vara gröna, men dit kommer knappast de äldre att kunna ta sig. Dels måste de då ta sig över alla parkeringsplatser och förbi höghusen, dels är sluttningarna väl branta för att den som har lite svårt att gå skall kunna ta sig fram.

Att sossarna och deras trogna kompisar C och MP bara ser till att få in så mycket bostäder och industrier i kommunen som möjligt (eller "vill vi att de skall flytta till Albanien?" som Anders Johansson sa i en diskussion om industrimark) har vi ju vant oss vid, men för mig är det obegripligt att alla andra allianspartier ställer upp på detta eko av miljonprogrammet. Den enda förklaring jag kan hitta är att de är mer intresserade av Sigtuna stad än av Märsta. Att Samling för Sigtuna är ett parti för en kommundel är ju allmänt känt, men tyvärr tycks de inte vara det enda.

Den andra frågan gällde Dan Rosenholms motion om att införa restriktioner för när man får använde fyrverkerier utan tillstånd. Det kan ju verka allt annat än liberalt att vilja införa ytterligare förbud, och visst är vi för frihet, men ibland drabbas andra av att vissa har frihet. Det handlar ju inte heller om att införa ett totalförbud, bara om att man enligt vårt förslag skulle behöva polistillstånd för att skjuta iväg fyrverkerier annat än på nyårsafton och Valborg. Det handlar om liknande restriktioner som finns i många andra kommuner, och vårt förslag var också utformat enligt en modell från Haninge. Tyvärr påstod sossarna att sådana regler inte skulle bli godkända av länsstyrelsen, något som inte är sant.

Annars var det inte så mycket av större intresse på fullmäktigemötet. Noteras kan att Vänsterpartiet inte lyckades infinna sig med någon ledamot (man har en ordinarie och två ersättare). Därför sköts behandlingen av deras motion om kommunal sömnskola (!) på framtiden (kanske hade de försovit sig?).

Det andra extrema partiet, Sverigedemokraterna, hade lämnat in en märklig motion om svenska språkets ställning i kommunen. SD var visserligen på mötet, men lämnade det innan deras motion skulle behandlas. Nu har jag i och för sig en viss förståelse för att dessa båda partier inser det hopplösa i att försvara dessa märkliga motioner, och hellre håller sig undan, men det kanske man borde tänkt på tidigare.

Tankar om gatunamn och kultur.



Ett trevligt gatunamn från Stockholms södra förstäder



Att ge namn åt gator är inte det lättaste. Själv bor jag på en gata döpt efter en blomma, mitt i ett område fullt av blomnamnsgator. Det är ju varken speciellt intressant eller ovanligt. Så behöver man inte åka längre än till Upplands Väsby för att hitta en gata med samma namn.
I det område i Märsta där det bor flest invandrare har gatorna namn efter fornnordiska gudar, vilket ju är lite kul.

I några delar av kommunen har man försökt hitta lite mer intressanta varianter. Så har en av gatorna på det som tidigare var Ärlinghedens idrottsplats fått namn efter Gösta Laudon, en eldsjäl som även jag som inte är speciellt idrottsintresserad blev imponerad av. Han grundade IFK Märsta och for långt in i mycket hög ålder nästan dagligen till Märsta från sin bostad i Stockholm för att vara med vid träningen.
Den andra gatan i området heter Östregårds väg, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har en aning om vem denna Östregård var. Eftersom det säkert finns många som inte heller känner till Gösta Laudon tycker jag att det vore lämpligt att sätta upp en liten skylt med information om vem det var.

På samma sätt skulle man i Valsta kunna ha skyltar med information om de gudar och andra figurer från den nordiska mytologin som gett namn åt gatorna där. Även om de flesta infödda svenskar nog vet vem Tor och Balder var, så är det nog betydligt färre som kan berätta om Ymer, Idun eller Frigga.

Föredömligt ovanliga, om än svårstavade, namn i Sigtuna stad.

Det bästa är om man kan hitta namn som har en naturlig anknytning till platsen, och som inte bara är del av en serie likartade namn. Eftersom jag tycker att det är viktigt att slå vakt om kulturen skulle jag vilja föreslå att döpa en del nya gator efter författare som varit bosatta i kommunen. I Märsta tycker jag att någon ny gata skulle kunna få namn efter Fateme Behros (1944-2009) som inte bara bott i kommunen, utan också skildrat bland annat Tingvallaområdet och det numera solrosbevuxna koloniområdet vid järnvägen i sin utmärkta roman I skuggan av Sitare.

En annan författare som i många år bodde i Märsta var Olle Högstrand (1933-1994). Han bodde bland annat på Sätunavägen, Bokvägen (!) och Ekillagårdsvägen. Han har visserligen mig veterligen inte skrivit om kommunen i sina böcker, men eftersom han var verksam här i många år tycker jag ändå att det är motiverat att minnas honom. Han skrev mest deckare, men även ungdomsböcker, bland annat Pojke i gränsland som utspelar sig vid norska gränsen under andra världskriget.

I Sigtuna borde självklart stadens skildrare Harriet Hjorth (1908-1977) uppmärksammas, liksom arbetarförfattaren Fred Eriksson (1914-2007), född i Viby by. Och att inte en av landet främsta poeter, Gunnar Ekelöf (1907-1968) som ju bodde i Sigtuna inte fått en gata uppkallad efter sig är märkligt.

Lagom kul namn i Märsta.

Och kanske kan man även tänka sig att döpa gator efter nu levande författare. Då borde Lars Ardelius och hans hustru Carin (som skriver som Carin Svensson) vara självskrivna. Lars Ardelius behöver väl ingen närmare presentation, Carin är inte lika känd. Men hennes bok Kanonväder är en riktigt underhållande, vemodig och vacker skildring av Sverige. Det märks att hon i många år bott utomlands, det öppnar ofta ögonen för nyanser som vi som alltid är här kanske inte märker.

Kanske finns det fler lämpliga namn. Jag tycker nog inte att man skall samla alla dessa i ett och samma område, utan det vore bättre att hitta gator i områden nära dem där de bott.

Det är Kultur- och fritidsnämnden som beslutar om namn på gator, och tyvärr är vårt parti inte representerat där. Därför kommer jag att sända en version av en del av den här texten till nämnden, och hoppas på ett positivt mottagande.

Kungar, politiker och andra syndare.



Aftonsol utanför kommunhuset

 Plötsligt har frågan om kungens framtid blivit högaktuell. Diverse republikaner vädrar morgonluft nu när kungen visat sig ha ägnat sig åt annat än att klippa band, skaka hand med folk och träffa diverse excellenser. I Folkpartiet finns det en hel del republikaner, och givetvis kan man förstå att man kan ifrågasätta monarkins vara av principiella liberala skäl. Jag tycker dock att monarkins goda sidor överväger, inte minst för att ett samhälle bör hålla kvar en del traditioner. Att sedan kungen inte alltid är en ängel tycker jag bara är sympatiskt. Jag har alltid haft svårt för inställningen att offentliga personer bör vara någon slags perfekta varelser som aldrig varit på snusen, aldrig varit på strippklubb, aldrig anlitat svartjobbare eller slarvat med tevelicensen.



Nya och gamla hus vid Södergatan

Missförstå mig inte, jag tycker självklart inte att man bör anlita svart arbetskraft. Tyvärr var det ju enda sättet för oss som inte är höginkomsttagare att kunna ha en städhjälp innan Rut-avdraget infördes. Vi är trots allt inte mer än människor, och människor är inte alltid perfekta. Ibland gör man överväganden som slutar med att man fattar felaktiga beslut. Jag tycker inte att detta skall diskvalificera en från att ha offentliga uppdrag. Snarare tror jag att det är bra att politiker inte blir en speciellt sorts människor som är annorlunda än dem de representerar.

Jag har just kommit hem från att ha sett en film som handlar om en kung som inte heller motsvarade kraven på en sådan. Det var den mycket bra engelska filmen The King's Speech som var terminens sista film på Biokällan i Märsta. Det var faktiskt första gången jag besökte vår lokala biograf efter renoveringen, och det var en trevlig upplevelse. Filmen var förvånansvärt välbesökt, runt 40 personer hade hittat dit, och visst är det trevligt att komma ut i försommar-Märsta och kunna cykla hem från bion på fem minuter i stället för att åka pendeltåg som brukligt efter biobesök.

Filmen handlar om kung George VI som hade stora svårigheter med att tala offentligt, och om den hjälp han fick av den allt annat än konventionelle australiensaren Lionel Logue. Och visst handlar det ju också om det absurda i att inte kunna välja sin framtid, att vara tvungen att bli kung trots att man egentligen inte passar till detta ämbete. Jag kan givetvis se det bisarra i detta, men det finns ju också en väg ut. I filmen är det den väg som den äldre brodern väljer, den kortvarige kungen Edward som ju abdikerade på grund av sin olämpliga romans med Wallis Simpson. En märklig värld, men jag tror ändå att ett land behöver en del traditioner att enas kring.


Stationsgatan, vid Tallstigen


Betydligt mindre minnesvärt än filmen var förra veckans fullmäktigemöte. För en gångs skull var längden helt acceptabel, bara femtio minuter. Efter den senaste tidens turbulens kring frågan om huruvida det är majoriteten, och då främst Anders Johansson, eller oppositionen som är mest skyldiga till det dåliga klimatet i fullmäktige hade vi kommit överens om att hålla oss till ämnet och undvika personangrepp. Presidiet (som inte bör ifrågasättas) avbröt både den alltid ganska ettrige Elias Saouk (M) när han försökte få svar av Ibrahim Khalifa (S), och tillrättavisade Folkpartiets Dan Rosenholm som ville utvidga diskussionen kring missbrukarboende.

Det var annars inga större konflikter kring de ärenden som togs upp på detta möte. Ett viktigt ärende handlade om att man skall bygga ut kommunalt vatten och avlopp till Skoby och Åshusby, något som alla var överens om och som innebär betydande vinster för miljön. Vi lämnade en interpellation om en ny översiktsplan och ser fram emot svaret som kommer nästa gång. Förhoppningsvis har diskussionen om tonen lett till att svaret inte innehåller några invektiv om vår politik.

En annan reflektion jag gjorde på senaste fullmäktige var kring det märkliga faktum att representanter för en del partier gör sig besväret att gå upp i talarstolen trots att de inte har något mer att säga än att de håller med föregående talare. Lyckligtvis tycker inte alla nio partierna det, annars skulle mötena bli än segare.

Finns det inget annat grönt parti i Sigtuna kommun?

Märsta har förändrats mycket sedan jag var liten. Inget ont i det, alla platser måste utvecklas, men det behövs också länkar till det förflutna. En del som inte har genomgått så stora förändringar är det öppna kulturlandskapet runt Husby-Ärlinghundra kyrka. Många som färdas med buss från Arlanda till Märsta förundras över skönheten i de böljande åkrarna som syns från vägen, eller vintertid allt det vita med de röda husen och den vackra 1100-talskyrkan i bakgrunden.

Men Anders Johansson ser hellre en "ny entré" till Märsta, och ser jordbruksmarken som ett potentiellt område för småindustrier med närhet till motorvägsavfart och flygplats. Att det fortfarande finns tillgång till industrimark i det närbelägna arbetsområdet spelar ingen roll. Här skall exploateras! Moderaterna hänger på, vilket inte förvånar. Vad som förvånar mig är dock att även Miljöpartiet och Centern hänger med. Det här handlar nämligen inte bara om att man bygger i en känslig kulturmiljö. Det finns andra aspekter också. Det handlar ju nämligen om åkermark som idag brukas av lantbrukare.


Som jag redan berättat hade vi förra månaden besök i fullmäktige av Anders Wijkman och professor Kevin Noone. Anders Wijkman tog bland annat upp att han ansåg det vara mycket olämpligt att bygga på åkermark eftersom vi kan komma att behöva den i framtiden. Och mark som en gång förlorats som jordbruksmark kommer knappast att återställas.

Några orsaker till detta är att klimatförändringarna i framtiden kan innebära att mark som idag kan användas till jordbruk kommer att vara ofruktsam, antingen för att det blir för torrt och varmt, eller för att havsytan stiger och marken översvämmas. I Sverige är det dock mer troligt att klimatet kommer att förbli gynnsamt, kanske till och med mer gynnsamt för odling. Redan idag är den samlade odlingsytan i världen för liten för att föda hela befolkningen. När allt fler efterfrågar en högre levnadsstandard, samtidigt som folkmängden ökar blir problemen än större.

Dessutom minskar ju oljereserverna. Alltså kommer det att krävas andra drivmedel, och en del av dessa kan utvinnas från jordbruket. Vi ser idag bussar från Flygbussarna och Upplands Lokaltrafik som drivs av svenskodlad rapsolja, och mer sådant kommer.

Alltså borde vi slå vakt om den jordbruksmark som finns i vårt land, speciellt den bördiga uppländska myllan det här handlar om. Visst finns det platser där man kanske inte kan undvika att bebygga en del åkrar. Städer som Lund och Malmö, och i viss mån även Uppsala, har svårt att bygga utan att ta en del åkrar i anspråk. Men här i vår kommun finns det ju ganska mycket annan mark att tillgå. Och inte minst symbolvärdet i det här projektet borde avskräcka. Vilka signaler sänder man ut genom att rulla ut betong och asfalt på en bit av kommunens bästa åkrar?

Och är det verkligen vi i Folkpartiet Liberalerna som ensamma skall få kämpa mot de här krafterna? Finns det inget annat grönt parti i kommunen?

Märstavinter med nordlig trikolor



 Nu när vintern tycks vara på väg bort kommer en liten vinterbild från det vackra Märsta. Det gamla huset på bilden har numera blivit scoutstuga.. Innan dess bedrevs här skolverksamhet för elever som behövde vara i mindre grupper. Tyvärr finns det ofta en motvilja bland socialdemokrater mot att erkänna att inte alla elever alltid mår bäst av att vara i vanliga klasser. Det är en missriktad välvilja, som utgår från oviljan att erkänna olikheter. Man är rädd för att någon skall känna sig utpekad, och inser inte att det är fatalt både för den elev som inte klarar situationen i en vanlig klass, och för resten av klassen som inte får arbetsro.

I huset bodde en gång en skolkamrat till mig, som fick flytta iväg eftersom huset skulle rivas. Det var närmare 40 år sedan, och huset står kvar än idag. Vi får vara glada över att politikerna inte var så effektiva då. Nu kallas dess trädgård Äppelparken, och är platsen för den populära visfestivalen i Märsta varje sommar. För oss Folkpartister som gärna vill stärka Märstas identitet som trädgårdsstad är det här ett utmärkt exempel på hur det borde se ut på fler ställen. Det är just den här blandningen av hus från olika tidsåldrar, parker, trädgårdar och småskalighet som är nyckeln till trivsel. Annars är det ofta andra ideal som dominerat i Märsta. Ett av de värsta exemplen är när kommunen ville tvinga ägaren till butikshuset som bland annat inrymmer Rosersbergs golv, mittemot Statoil, att ha samma färg på taket som de omgivande husen. Mer om det en annan dag.

En del kanske undrar över flaggan på radhuset. Det är en flagga som inte alls är ovanlig i våra trakter, då Märsta har blivit hem åt många människor från denna exotiska "republik". Själv har jag aldrig satt min fot där, men avnjuter gärna deras utsökta öl. Det handlar om Republiken Jamtland!

Januarimörker i Märsta

Ibland tror man att dygnet har fler timmar än det har. Ibland överskattar man sin egen förmåga. Den här bloggen startades i förhoppning om att tiden skulle räcka till för att uppdatera den regelbundet. Så har det inte blivit. Men nu känns det som om det vore dags att försöka väcka den till liv igen.

Valet gick ju inte så bra här i kommunen. Av någon, för mig fullständigt outgrundlig, anledning är Anders Johansson otroligt populär och sopade hem en storseger trots det sorgliga läge som hans parti befinner sig i på riksplanet. Vi i Folkpartiet Liberalerna fick se vår fullmäktigegrupp krympa ihop ytterligare och får väl inrikta oss på nästa val. Under tiden får vi göra vårt bästa för att rädda vår kommun undan trista miljonprogramsidéer som planerna för Märsta port.

Jag kommer att försöka uppdatera bloggen med jämna mellanrum, dels med bilder, nytagna och gamla från min vykortssamling. Jag kommer att skriva om politik, men också mer allmänt om Märsta. Jag hoppas också få kontakt med läsare, både med synpunkter på bloggen, men också med tankar och idéer om vilken politik jag och FP:s andra ledamöter skall driva i kommunfullmäktige.

Desperata sossar!

Nu är det bara en månad kvar till valet. Från att ha sett ganska illa ut har opinionssiffrorna nu gett ökat hopp om att alliansen skall behålla makten. Socialdemokraterna blir mer och mer desperata och försöker med alla medel vinna röster även i Stockholm, där s-röstarna blivit allt färre. Samtidigt som man vill avskaffa Rut-avdraget som gjort att vanliga människor kan anlita städhjälp utan att betala svart hittar man på vansinniga förslag om butler i tunnelbanan! FP-riksdagsmannen Fredrik Malm har skrivit en bra artikel om detta på DN debatt.

Också i vår kommun tilltar desperationen. På löpande band presenteras förslag på olika projekt, allting framkastat i all hast i stället för att söka samförstånd om så viktiga förändringar som till exempel utvecklingen av Märsta centrum. Jag tror att en av de faktorer som gör att det uppstår ett visst politikerförakt är just att vissa politiker på detta sätt gör utspel som har som främsta syfte att ge poäng inför valet. Om man i stället skulle ge även oppositionen insyn i planeringsarbetet innan förslagen presenteras skulle man kunna uppnå en större enighet i viktiga frågor.

Märstanostalgi med trashockeyminnen

I det röda huset som skymtar bakom byggattiraljerna på bilden pågår just nu en utställning med bilder från Märstas historia. Här finns många intressanta och vackra bilder från ett svunnet Märsta. Förutom bilderna av olika fotografer finns här också på ett bord under en glasskiva en hel del vykort, varav de flesta kommer från min vykortssamling. Jag blev kontaktad av Lill Sjöström från Märsta kulturförening och det känns roligt att min samling inte bara samlar damm i min hylla, utan också kan komma andra till del.

Mina egna minnen från denna byggnad handlar om scouterna, eller rättare sagt vargungarna, där jag var medlem ett tag i slutet av 60-talet, innan jag gick över till estniska scouterna i Stockholm. Jag minns mest att vi spelade trashockey, ett spel som jag aldrig lärde mig att uppskatta, men som var enormt populärt bland de andra grabbarna.

Nu gömmer sig den gamla Nymärsta gård bakom byggarbetsplatser, där det mest verkar vara letter som sätter ihop byggelement som levereras på lastbilar från Lettland.

Märsta centrum finns representerat med en hel del gamla bilder på utställningen. Den här bilden tog jag själv i söndags, men den är ganska orättvis. Faktum är att jag också besökte centrum i lördags, dock utan kamera. Då var det riktigt livligt på torget, och mycket folk ute. Men i söndags var det ödsligt, och de nya vågiga bänkarna gjorde sitt bästa för att liva upp torget.

Jag rekommenderar i alla fall ett besök på utställningen, som har öppet fredag till söndag 12-16 om jag inte minns fel. Det är roligt att det finns entusiaster som ordnar utställningar som denna.

Mitt förra blogginlägg, där jag förespråkade ett avskaffande av nationaldagen och första maj har blivit uppmärksammat i radio, närmare bestämt i Radio Västmanland som gjorde en telefonintervju med mig i morse. I dag är det ju nämligen den norska nationaldagen, en dag som firas på ett naturligt sätt till skillnad från den svenska. Kanske är det midsommarafton som är den verkliga svenska nationaldagen?

Att få åldras tillsammans

Tänk dig att du blir gammal tillsammans med den du älskar. Efter ett långt liv tillsammans har ni fått förmånen att åldras tillsammans. Många får ju tyvärr aldrig uppleva detta eftersom den man älskar plötsligt rycks bort, och man får leva med minnena. Men även om man nu får uppleva den ynnest det är att vara tillsammans på ålderns höst så kan det mycket väl bli så att den ena av er blir dement eller sjuk på annat sätt. Att då tvingas flytta isär, att få se sin livskamrat flytta till ett äldreboende där du själv bara får hälsa på måste kännas rätt fruktansvärt. Jag tror inte heller att den dementa blir bättre av att förlora den nära kontakten med sin make eller maka, snarare borde detta kunna bidra till att hålla kvar minnen och kontakten med verkligheten. Se detta inslag från SVT om ett sådant fall. (Kan du se det utan att bli berörd så borde du kanske rösta på ett annat parti än Folkpartiet).



Folkpartiet liberalerna har nyligen presenterat en rapport om möjligheterna för äldre att bo tillsammans om bara den ena bedöms ha ett vårdbehov. I hela 76% av de kommuner som svarat garanteras inte att man får bo tillsammans. I en del av dem får man aldrig bo tillsammans, i andra, som Sigtuna, varierar det från fall till fall. För oss är det här en viktig fråga, och vi kommer att arbeta för en nationell parboendegaranti som innebär att ingen skall tvingas separera på äldre dar. I väntan på en sådan nationell garanti tycker vi att vi borde ha en kommunal parboendegaranti, så att alla äldre skall kunna känna tryggheten att man inte kommer att tvingas dela på sig.

Här på bilden ser vi ordföranden i Folkpartiet Sigtuna, Magnus Öhlander, en av våra partiveteraner Dolly Kündig, verksamhetschefen för det nya äldreboendet vid Ymerplan, Anette Josefsson och en av våra riksdagsmän för Stockholms län, Gunnar Andrén. Bilden är tagen i samband med en pressträff som vi anordnade i samband med att rapporten kom ut. På äldreboendet vid Ymerplan finns det möjligheter att öppna mellandörrar mellan lägenheterna för att möjliggöra parboende, något som givetvis är mycket positivt.

Natur och frihet!

Vykortet ovan visar hur Märsta kunde se ut på sextiotalet när naturen fortfarande var ganska orörd runt samhället, medan höghusen började växa upp som svampar ur den uppländska myllan. Men fortfarande har vi nära till landsbygden runt omkring. Det är lätt att ge sig ut med skidorna på åkrarna mot Odensala (tack vare att de tokiga planerna på att bygga en väg norr om Märsta hamnat i sophinken), eller med cykeln på småvägarna runt Husby kyrka.

För den som bor i Valsta och Steninge ligger skogarna i Rävsta och mot Rosersberg inte långt borta. Också i samhället finns det gott om grönska. Harar och rådjur är vanliga besökare, inte alltid till villaägarnas glädje. Men just den här närheten till naturen är ju en av fördelarna med att bo i vår kommun, och även om en del kanske hellre skulle vilja bo närmare storstaden så finns det många som uppskattar detta.

Men det finns även andra vilda djur i kommunen. Under en skogspromenad i höstas stod jag själv öga mot öga med en älg, en lite omskakande upplevelse. I de östra kommundelarna finns en hel del vildsvin, och eftersom två lodjur blivit påkörda av tåg i slutet på förra året kan man dra slutsatsen att det nog finns en hel del sådana också.

Huruvida det också finns bäver vet jag inte, men att de finns i vår södra grannkommun, Upplands Väsby, råder det ingen tvekan om. Bävrarna tycker liksom människorna om träd, men bävrarna ser träden som potentiellt material för dammar och saknar känsla för hur parkmiljö bör se ut. Här några bilder från bävrarnas härjningar denna vecka:

Det är alltså inte helt enkelt att ha vildmarken inpå sig, men visst har det sin charm. Även om vi tycker att vi bor i ett väldigt tättbefolkat område jämfört med resten av landet så har vi en nära relation med naturen som jag tycker det är viktigt att slå vakt om. Visst måste vi tillåta förtätning av våra tätorter, men det måste ske med en viss varsamhet så att de kvaliteter som finns i boendet här inte äventyras. Och även om de östra kommundelarna till stor del störs av buller från Arlanda så är det min bestämda uppfattning att det finns många fördelar som uppväger en viss bullerstörning. Man måste ha tilltro till människors förmåga att avgöra vad som är bäst för dem. I Miljö- och hälsoskyddsnämnden tvingas vi ibland på grund av gällande regler avstyrka ansökningar från människor som vill bygga hus alltför nära Arlanda. Men för många innebär flygtrafiken betydligt mindre störningar än det skulle innebära att bo i en lägenhet där man hör grannarnas ljud och också måste tänka på vad klockan är när man vill höra sin favoritmusik på hög volym.

Samtidigt är Skepptuna och Lunda ett område med många fördelar. Här kan man bo i en lantlig miljö men ändå ha nära till både Uppsala och Stockholm, för att inte tala om flygplatsen. Här finns en levande landsbygd, en välfungerande skola i Skepptuna, ett rikt föreningsliv och en mycket bra livsmedelsaffär i Lunda. Jag tycker att vi politiker måste underlätta för dem som vill bosätta sig i dessa trakter och försöka påverka reglerna för att göra det möjligt för fler att fatta sina egna beslut.

Vem skall flytta in här?

Det stora huset mitt i bilden ovan är som väl de flesta kommuninvånare känner igen vårt nuvarande kommunhus. Som märstabo finns det tyvärr lite för få karakteristiska hus att identifiera sig med, men det här är ett av dem. Huset har en lång historia, som bland annat kexfabrik, och i min barndom Matsilverfabrik. Jag har själv som skolelev varit där på studiebesök i en slamrig och bullrig fabrik och har kvar en sked vi fick då. 1979 flyttades tillverkningen till Sydkorea och några år senare flyttade alltså kommunkontoret in. Jag misstänker att om fabriken lagts ner tio år tidigare så hade man säkert rivit fabriken och byggt ett modernt hus i stället, men på åttiotalet hade man fått lite mer känsla för historien.

De gamla villorna på Södergatan fanns också kvar i min barndom, men har nu gett plats åt Märsta läkarhus, och flerfamiljshus. Sätunakyrkan från 1940 påminner fortfarande om äldre tider, men annars har det mesta förändrats.

Men tillbaka till kommunhuset. Det är ett vackert hus, och helt klart ändamålsenligt även om det är lite trångt på sina håll. Förhoppningsvis kommer vi i Sigtunaalliansen att sätta vår prägel på verksamheten i denna byggnad under de kommande åren. Vi har ett väldigt gott samarbete med de partier som ingår i alliansen i vår kommun, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna, Samling för Sigtuna och så vi Folkpartister förstås. Vi kan bara beklaga att Centern valt att stå utanför, vilket blir lite märkligt när vi samarbetar på riksplanet och i landstinget.

Jag tror att det kan finnas en hel del centerväljare som också tycker att det är märkligt, och jag tror att en hel del av dem kan komma att lägga sin röst på Folkpartiet i kommunvalet. Vi är ett tydligt borgerligt mittenalternativ, och dessutom ett parti som präglas av förnyelse och framåtanda. Men på längre sikt hoppas jag naturligtvis att Centern kommer tillbaka till det borgerliga lägret där de hör hemma. Det börjar bli mer och mer tydligt att vi har två tydliga alternativ i vårt land, ett socialistiskt och ett borgerligt. För oss som tror på individens frihet och rätten att bestämma över sitt eget liv är det ju otänkbart att stödja det socialistiska blocket.

I kommunalpolitiken är inte de ideologiska skillnaderna alltid lika tydliga. Men i frågor som rör valfrihet kommer de fram. Inställningen till friskolor är inte speciellt positiv i den styrande majoriteten, och man vill gärna låta Sigtunahem dominera bostadsmarknaden. För mig som liberal är det självklart att släppa fram privata alternativ, utöver skolan och boendet kan det till exempel gälla äldreboende och hemtjänst. Men det är också viktigt att man har en fungerande kvalitetskontroll så att inte oseriösa aktörer lockas som bara vill ha snabba vinster. Grundprincipen måste dock vara att det är bättre att medborgarna själva får välja än att politikerna bestämmer åt dem.

Låt oss inte falla i miljonprogramsfällan!

Det var på sextiotalet som Märsta växte som snabbast. Nya områden fyllde fälten, allting ordnat i raka rader med likadana hus på de leriga åkrarna. Med tiden har dessa områden vuxit upp och många av dem har blivit trivsamma. På Tingvallavägen som syns på detta vykort från den tid då färgen knappt hunnit torka har man numera klätt in husen i tegel. Eftersom området har skog och villaområde som grannar ser det ganska trivsamt ut, men det känns ändå som ett område med en ganska stor genomflyttning. Alla lägenheter på Tingvallavägen är hyresrätter, vilket ju bidrar till att området inte blir lika stabilt som ett mer blandat område.

Numera har man en lite annorlunda syn på hur ett trivsamt område skall se ut. Det är sällan så mycket räta vinklar, man försöker variera husens utseende och placering, och man vill gärna blanda olika upplåtelseformer och verksamheter. Vad gäller verksamheter så är Tingvalla ändå ganska lyckligt lottat eftersom här finns en hel del annat än lägenheter. Här ligger till exempel vår förnämliga Kulturskola, här finns några pizzerior, frisörer, solarium, internetcaféet Real Online och en loppmarknad. När jag var ung fanns här två livsmedelsbutiker, Tingvallahallen och Simons livs samt en Pressbyråkiosk med Telegraf där man kunde ringa rikssamtal i slutna bås.

När man nu skall bygga ett nytt område, Märsta port, på andra sidan väg 263, på fältet mellan vägen och gymnasiet hoppas jag att man tar till sig lärdomar från de gamla sextiotalsområdena. Om man vill skapa något mer än ett område där människor bor ett tag tills de får tag på något bättre måste man anstränga sig att bygga på ett sätt så att folk trivs. Då krävs hus som är roligare än sextiotalslådorna. Dessutom ligger detta område vid en stor genomfartsväg. Det ställer givetvis krav på att man bygger så att bullret inte stör för mycket, men också så att de förbipasserande får en positiv bild av Märsta. Märstas rykte är inte det bästa, eftersom de områden förbipasserande ser inte är de vackraste.

Men det är också viktigt att området innehåller annat än bostäder och möjligen kontor. Nej, för att binda ihop Märsta och Valsta skulle det behövas verksamheter som lockar människor. Gärna någon restaurang, någon butik som drar kunder. Därför måste detta område byggas på ett helt annat sätt än planerna som Stadsbyggnadskontoret kommit med. När Folkpartiet är med och bestämmer här i kommunen så kommer vi att undvika att falla i miljonprogramsfällan. Hör gärna av er med synpunkter på vad ni tycker att vi skall tänka på när nya områden byggs.

Bloggar om Sigtuna kommun

Varför har man en blogg? Vad är egentligen skillnaden mellan en blogg och en vanlig hemsida, eller en artikel i en tidning? För mig är en av de viktigaste skillnaderna att bloggen kan ge en dialog med läsarna. Därför är det självklart för mig att man skall tillåta läsarkommentarer på en blogg. Om kommentarerna inte alls håller sig till ämnet, eller om det går över i oförskämdheter och smutskastning kan det bli nödvändigt att ta bort kommentarer, men annars tycker jag att även meningsmotståndarnas kommentarer berikar. Det ger en ju anledning att tänka över sina egna argument och vässa dessa. Svenska Dagbladet skriver i dag om politiker som bloggar. Ingen i vår kommun är omnämnd, men det finns några som skriver om vår kommun.

Låt oss börja med vårt kommunalråd Anders Johansson. Han har en blogg. Där får man inte kommentera. Det säger ganska mycket om Anders Johansson och hans ledarstil.

Annars har jag inte hittat så många bloggar från majoriteten i Sigtuna. En gång i tiden hade Anna-Karin Lundström (S) en blogg. Ja, den finns fortfarande kvar, men har inte uppdaterats sen i september. Det tycker jag är synd, för den var både välskriven, tankeväckande, intelligent och tillät dessutom kommentarer. Det var inte som Anders Johanssons blogg en megafon för makten utan ett bidrag till en politisk dialog.

En annan av Johanssons supportrar, före detta folkpartisten (och före detta moderaten) Mårten Fintling (C) har också börjat med en blogg. Jag hoppas att den skall bidra till att levandegöra det politiska samtalet i vår kommun inför valet.

Bättre är läget i oppositionen. Förutom undertecknad så bloggar också min partikamrat Crister Mattsson regelbundet. Dessutom kommer han snart ut med en guidebok om Sigtuna! Min lillasyster Helle Nyman Ahlqvist (M) har en mycket läsvärd och intressant blogg som också är personlig och blandar politik med den riktiga verkligheten.

Henrik Kelfve (M) har också en blogg som är en riktig blogg, dvs där kommentarer tillåts och som stimulerar till debatt.

Min egen blogg, Hendriks Märsta, har som målsättning att framför allt lyfta frågor som gäller kommundelen Märsta, men även viktiga frågor för hela kommunen. Också rikspolitiken kan komma att kommenteras då och då. Men jag tänker också skriva lite om annat än politik, och då framför allt om just Märsta. Märsta är en spännande och dynamisk plats, och också en plats med en rik historia. Jag kommer att återkomma till den, och också visa lite om hur Märsta förekommer i litteraturen.

Hör gärna av er med kommentarer!

Nu är det dags för kulturen!

Så här såg Märstas idrottsplats ut en gång i tiden. Vi befinner oss alltså på andra sidan järnvägen från samhället sett. Ni ser stationen till höger och det nuvarande kommunhuset till vänster. När kortet är taget vet jag inte, men det är skickat 1934 som påskkort från någon som bodde på Steninge. Han skriver att han skickar det här kortet eftersom han inte fått tag på något påskkort. (klicka på bilden för att se den i större format).

I dag har vi som bekant betydligt mer avancerade idrottsanläggningar. Förutom den imponerande Midgårdsvallen, som nu kompletteras med en pengaslukande och något onödig badbassäng har vi ju en ny idrottsplats i Sigtuna. Ingen har väl undgått Ralph Erskines ishall i Märsta, en byggnad som inte alla tycker är vacker. Men den har i alla fall karaktär, till skillnad från den otroligt trista nya ishallen bredvid.

Visst är det bra att det finns goda möjligheter att idrotta i kommunen. Men nu har man satsat så mycket på idrotten att jag tror att det vore dags att lägga mer pengar på kulturen. Nu finns det förvisso en hel del intressant kulturverksamhet som sker genom privata initiativ i vår kommun, inte minst vid Steninge slott. I Märsta har vi också nyligen fått ett galleri som heter Gamla Skokällan och ligger vid Idrottsvägen. Även Kulturstugan, som just nu ligger lite undanskymt bakom nybygget ovanför centrum har spännande utställningar.

Det är viktigt att kommunen visar sitt stöd, och sitt intresse för sådana verksamheter. Intresset verkar dessvärre vara mycket större för idrottsverksamheten. Men jag tror att för en ort som Märsta, som inte på samma sätt som Sigtuna stad har en tradition av konst- och kulturliv är det viktigt att utveckla denna. Visserligen har vi ju utmärkta förbindelser till Stockholm och Uppsala (om det inte snöar) men det betyder mycket för trivseln om man inte alltid måste resa bort härifrån.

För att utveckla kulturen i kommunen är givetvis Kulturskolan också en viktig verksamhet. Jag tror att vi måste se till att de får mer ändamålsenliga och rymliga lokaler än de har nu. I stället för att plöja ner miljoner i en simbassäng bredvid en av kommunens mest trafikerade vägar, dvs knappast en plats där det kommer att kännas speciellt trivsamt att tillbringa en sommardag, borde man ha använt dessa miljoner till en ny Kulturskola.

Vakter på toaletten?

Jag läser på Svd.se om en skola i Värmland där man blivit tvungen att kalla in uniformerade vakter på grund av en elev som utgör ett hot mot lärare och andra elever. Det är givetvis fullständigt horribelt, och helt oacceptabelt. Tyvärr tror jag att detta är en följd av den socialdemokratiska skolpolitik som så länge dominerat i Sverige. Där finns en strävan efter att till varje pris undvika att flytta elever som terroriserar sin omgivning, som kränker lärare och andra elever, som förstör skoltiden för andra. Man lever i en falsk verklighet där alla mår bäst av att vara i samma grupper och klasser, där ingen får pekas ut.

Naturligtvis är det synd om sådana elever. Ofta handlar det om elever som har trasiga hemförhållanden, eller elever som har olika typer av diagnoser. Det är naturligtvis inte så att man till varje pris skall kasta ut sådana elever, och man skall givetvis se till att de får hjälp att komma på fötter. Och eftersom sådant kostar pengar så finns det också borgerliga kommunpolitiker som hellre låter problemen växa än att ta till andra lösningar. Men till sist går det så långt att situationen blir ohållbar, så som nu skett i Munkfors.

I vår kommun är problemen också stora, även om det inte gått så långt. Nu senast läser jag i Sigtunabygden om Centralskolan i Märsta där man blivit tvungen att låsa toaletterna pga skadegörelse. Ett mycket litet fåtal elever har alltså förstört så att alla andra drabbas. Nu har man till sist funnit en något så när acceptabel lösning med nyckelvakter i varje klass, men även denna lösning har problem. Att alltid tvingas berätta för någon när man behöver gå på toaletten, att tvingas leta efter någon för att göra detta är inte acceptabelt.

Jag tror att det som behövs för att få bättre ordning i skolan är dels att man reagerar snabbare och tydligare på brott mot de regler man kommit överens om. När elever ständigt infinner sig utan böcker och penna, eller ofta kommer för sent så måste skolan reagera. Om elever uteblir från lektioner måste man se till att föräldrarna kontaktas. Och när elever gör så att kamraterna inte får den arbetsro man har rätt till så är detta inte acceptabelt. Då måste föräldrarna kallas till skolan för ett allvarligt samtal tillsammans med eleven och läraren, och kanske också rektorn.

För elever som ändå fortsätter att bryta mot reglerna måste man hitta andra lösningar. Syftet med dessa måste vara att eleven så småningom kan komma tillbaka till den vanliga undervisningen, men i vissa fall kanske inte det är möjligt. Det är också viktigt att sociala myndigheter kan stödja familjerna i de fall där föräldrarna inte själva förmår sätta gränser. Visst handlar friskolornas ökande popularitet till viss del om att elever flyr oroliga miljöer i kommunala skolor. Det är långt ifrån alla friskolor som håller en högre kvalitet på undervisningen, men de flesta har en lugnare och tryggare miljö. Det är en utmaning för kommunala skolor att ta itu med det problemet!

Men visst är skolan i Sverige på väg åt rätt håll. Sedan Jan Björklund blev skolminister känns det i alla fall som att kunskaper och kvalitet blivit ledstjärnor. Tyvärr händer saker lite väl sakta, men det är ju bättre att det går långsamt åt rätt håll än inte alls.

Gröna tak, ett grönt stationshus och gröna resor.

Snart midnatt. Jag går omkring i den öde väntsalen i Märsta station. För några år sedan var den öppen dygnet runt och blev allt mer populär bland personer utan fast adress. Nu är den tom, men som bussförare kan jag komma in här och stå och titta ut på den öde Stationsgatan en kall vinternatt .

Jag minns, liksom väl alla som bodde i Märsta när det hände, den natt då stationshuset brann. Det var då kriget mellan olika restaurangägare var som intensivast, och någon hade planer på att öppna en pub i stationshuset. Kanske är dagens lösning med Pressbyrån bättre, fast å andra sidan hade den som väntar på ett tåg en kall vinterkväll kunnat ta en öl på puben i stället för att stå ute och stampa. På söndagskvällen stänger Pressbyrån klockan sex så man kan inte ens ströva omkring där inne och bläddra i glassiga magasin för att få tiden att gå.

Men det är i alla fall tur att man lät bygga upp stationshuset igen, det fanns ju tankar på att låta bli. Snart skall ett höghus resa sig på Konsumtomten, och jag tycker ju som vanligt att allt som bryter av från det invanda är nytt och spännande. Jag glömmer aldrig den strid som utkämpades för några år sedan mellan kommunens byråkratsjälar och en driftig entreprenör som byggt ett butikshus som numera inrymmer Rosersbergs golv och en trafikskola. Husets tak var nämligen grönt vilket inte harmonierade med bostadshusen intill. Att det just är olikheter och möten mellan stilar som skapar spännande miljöer är tydligen något som undgått dessa tjänstemän som numera förhoppningsvis lämnat vår kommun. Min vision om Märsta i framtiden är ett samhälle som präglas av större mångfald, och mindre enfald.

Själv befinner jag mig denna söndagsnatt i stationshuset därför att jag väntar på att köra midnattbussen till Steninge. Kvällen har jag ägnat åt att köra passagerare till och från Suckunge, Husby Långhundra, Norrby säteri och andra lika exotiska platser. Detta på den intressanta linjen 574, en linje som har en flexibel trafikform vilket innebär att den (i alla fall delvis) bara körs när någon vill åka. Jag kommer att skriva mer om den en annan dag.

Jag har skrivit tidigare om SL:s resegaranti. Det är glädjande att SL alltmer markerar att den alltid skall gälla och att det skall bli enklare att använda sig av den. Dagens Nyheter skriver om en man som utnyttjar denna garanti så mycket han kan, och det gör han alldeles rätt i . Här i Märsta befinner vi oss ju på kanten till grannlänet, ett län där man också har en resegaranti, men där den har så många begränsningar att den nästan aldrig gäller. Det är viktigt för att möjliggöra ett liv utan bil att man kan lita på att man kan ta sig fram med kollektiva färdmedel. Jag hoppas alltså att det nuvarande styret i landstinget kommer att få mandat att fortsätta att utveckla SL-trafiken även efter valet, och att vi slipper tokiga prissänkarexperiment.

Är skolan i Sigtuna i kris?

Skolan är aktuell igen i vår kommun. Lärarnas Riksförbund, det lärarfack som jag själv tillhör har listat landets kommuner utifrån hur bra grundskolan är och givit Sigtuna en föga hedrande 272:a plats av 290 kommuner i landet. Detta står i skarp kontrast till det andra lärarfacket, Lärarförbundets, nominering av Sigtuna som den kommun som förbättrat skolan mest under föregående år. Givetvis kan man nå olika resultat beroende på vilka faktorer man väljer att undersöka, men tyvärr finns det nog en hel del att förbättra i Sigtuna kommuns skolor.
För inte så länge sedan skrev några elever på Ekillaskolan (som ni ser på vykortet från 1966 ovan) en insändare i Sigtunabygden där de berättade om ständiga lärarbyten, inställda lektioner och annat som försvårade deras studier.

Tyvärr känner jag mycket väl igen den bilden av Ekillaskolan. Mina egna barn har gått där, min äldste son under hela sin högstadietid, och mina två yngre barn bara i sjuan. Eftersom läget i min dotters klass var under all kritik lyckades vi hitta en annan skola, och även min son ville då byta. De avslutade sin högstadietid på Estniska skolan i Gamla stan, en skola med helt andra krav och med betydligt bättre studiemiljö. Visst finns det en hel del lärare som gör ett gott jobb även på Ekilla, men förutsättningarna har inte varit de bästa. Skolledningen har bytts ut, kraven har ofta varit låga, arbetsmiljön långt ifrån tillfredsställande.

Lyckligtvis finns det nu ett alternativ till Ekilla även i vår kommun, nämligen Skolan Bergius. Det är inte precis med någon större entusiasm som den nuvarande kommunledningen har tagit emot denna konkurrent, men den har lockat många elever, och jag har talat med flera av eleverna där och alla har varit nöjda. Dessutom finns ju också Josefinaskolan för den som är intresserad av Waldorfpedagogiken. Men jag skulle gärna se ytterligare en friskola i vår kommun för att ge ökad valfrihet, men också för att stimulera de kommunala skolorna att bli bättre.

Men det finns även positiva saker att säga om skolorna i Sigtuna kommun. Våra barn gick på Norrbackaskolan, en skola som hade många goda sidor. Det förefaller som om låg- och mellanstadieskolorna är betydligt tryggare, men kontrasten mot högstadieskolorna tuffa värld blir för stor.

Jag tror inte heller att friskolor per automatik skulle vara bättre än kommunala skolor. Jag arbetar själv sedan 21 år på den kommunala Runby skola i Upplands Väsby. I Väsby är konkurrensen från friskolorna tuff, och vi måste ständigt bli bättre för att överleva. Det kan ibland vara nödvändigt att stänga en skola som kommit in i en ond cirkel om man inte lyckas vända skutan. Det viktigaste måste dock vara att vi ger våra skolelever de rätta verktygen för att möta utmaningarna i livet.

Ett av de stora problemen för skolan i vårt land är att man inte ger betyg förrän i åttan. Då är det ofta för sent att hinna reparera det som gått förlorat. Vår regering håller ju på att göra något åt det, men det har gått lite långsamt. Risken är att en eventuell rödgrön-röraregering intar en mer betygsfientlig inställning. Det vore önskvärt om vi i vår kommun kunde förbättra kommunikationen mellan hemmen och skolan och ge tydligare rapporter om de brister som eleverna har. Det finns ibland en tendens på lägre stadier att bara prata om det som är bra, eftersom man så gärna vill berömma barnen. Det är naturligtvis bra med beröm, men man måste också peka på det som skall utvecklas och förbättras.

Men det är inte bara mina barn som gått på Ekillaskolan. Själv gick jag där mellan 1970 och 1976, från fyran till nian. Redan på den tiden kunde det vara en ganska orolig skola ibland, men jag lärde mig faktiskt en hel del. Det fanns en annan kontinuitet i skolledning och personal som ledde till stabilitet, och vi fick ju också betyg tidigare. Men något jag aldrig lärde mig ordentligt var matematik. Vi utsattes nämligen för det galna experimentet med mängdlära. Vi skulle rita mängder och delmängder och prata om element, men förstod aldrig vad det skulle vara bra för. Det var nu knappast Ekillaskolans fel, men visar riskerna med att hoppa på diverse flugor hur som helst. Visst skall skolan utvecklas, men det måste ske med förstånd.

Det är i alla fall helt klart att Jan Björklund betytt väldigt mycket för att föra fram skolan på dagordningen, och också för att stärka lärarnas ställning. Detta har lett till att han fått mycket kritik från de så kallade "flumpedagogerna" som länge dominerat lärarutbildningarna. Björklund är dock mycket populär i lärarkretsar, även bland sådana som inte sympatiserar med Folkpartiet i andra frågor. Jag hoppas verkligen att Björklund får fortsätta att utveckla den svenska skolan efter valet. Tanken att Vänsterpartiet skulle bli inblandat skrämmer...

Tankar bakom ratten

Ännu en vinterdag har gått, denna gång i busskörandets tecken. Jag jobbar sedan mer än tjugo år extra som bussförare, numera hos Arriva. Kollektivtrafiken ligger mig varmt om hjärtat, speciellt som jag inte har någon bil. Därför känns det bra att Arriva som tagit över trafiken i vår kommun arbetar aktivt för att få fler passagerare. Visst finns det fortfarande brister, men det märks att man anstränger sig mer än Swebus gjorde för att ge god service.

Nu har ju dessvärre SL-trafiken dragits med stora svårigheter under den här vintern, och vissa dagar har det blivit rena lotteriet om man skall komma i tid till arbetet. Detta är givetvis inte acceptabelt, men jag tycker ändå att vi kan vara stolta över SL-trafiken. Det finns ju också en resegaranti som innebär att man kan ta en taxi och skicka in kvittot till SL om man riskerar att bli mer än 20 minuter försenad. Den senaste veckan har både jag och min fru gjort det flera gånger, och det är ju faktiskt en väldigt stor förmån att denna möjlighet finns.

Men kollektivtrafiken i vår kommun har en del brister. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag och några partikamrater i somras skrev en insändare om att utreda frågan om att anlägga en spårvägslinje mellan Arlanda och Sigtuna via Valsta. En del andra partikamrater tror mer på spårbilar, men vad vi har gemensamt är att vi tycker att det måste bli bekvämare att ta sig med kollektiva färdmedel från olika delar av kommunen både till pendeltåget och till Arlanda. Som det nu är kommer man snabbare från Upplands Väsby till Arlanda än från Märsta.

Som bussförare fick jag också uppleva det sorglustiga socialdemokratiska experimentet med tjugokronorsbiljetter för några år sedan. Ett försök som ledde till att färre köpte månadskort eftersom biljetten blev så billig, att bussarna blev sena på grund av all biljettförsäljning, och att bussförarna blev rånade när de hade så mycket kontanter på sig. Att man för bara 690 kronor kan resa så mycket man vill under 30 dagar, och dessutom kan låna ut kortet till någon annan när man inte reser själv är ju allt annat än dyrt.

Nej, jag tycker inte att det finns någon som helst anledning att sänka SL:s priser. Däremot skulle jag gärna se att papperskorgarna kom tillbaka på pendeltågen, och att de som inte själva kan förstå att smutsiga skor inte har på sätena att göra kunde fås att tänka på andra än sig själva.