Måste man ha kilt för att synas?

November i Odensala

En torsdag i slutet av november varje år samlas de femtioen ledamöterna i Sigtuna kommunfullmäktige för att ta ställning till budgeten och bostadsbyggnadsprogrammet. Mötet börjar denna dag redan klockan nio på morgonen och håller på till sent på kvällen. Förra året slutade inte mötet förrän klockan halv ett på natten, så det var med viss bävan jag styrde mina steg mot Kulturum. Visserligen är det intressant med kommunalpolitik, men riktigt så stor är inte min entusiasm att den räcker från nio på morgonen till halv ett på natten. 

Men med tanke på att jag dagen innan lagat fyra hål hos tandläkaren så kunde det ju bara bli bättre. Att det dessutom var det sista budgetmötet med Anders Johansson kändes ju också lite speciellt. För även om man kan reta sig på hans arrogans ibland, så går det inte att förneka att han är intelligent och bidrar till att få fart på debatten. Och han kan också vara rolig, som när Karolina Windefalk (MP) slant på orden och sa att hon blev djupröd, något som Olov Holst (M) hakade på och sa att när man sätter något i halsen blir man först djupröd, sedan djupblå, vilket han såg fram emot. Men då ropade Anders Johansson: 
- Och sen dör man!

Håsta, Odensala

Att Michael Harvey (KD) hade kilt på sig blev huvudnyheten från fullmäktige i år, och kanske var Anders Johansson lite bitter över att inte bli kvällens mest uppmärksammade person. Men visst är det en aning märkligt att vårt parti som hade ett eget budgetförslag fick betydligt mindre uppmärksamhet än kilten.

Lite provokativt konstaterade jag i alla fall en bra bit in på förmiddagen att om inte kilten varit där hade ingen med kjol visat sig i talarstolen, innan Karolina Windefalk från Miljöpartiet till sist var första kvinna där. 

Vad som inte fick så mycket uppmärksamhet var alltså det faktum att det inte bara fanns två budgetalternativ. Sossarna hade givetvis ett tillsammans med Centern och Miljöpartiet, och Moderaterna hade ett som också Kd och Samling för Sigtuna ställt sig bakom. Men så fanns det ett tredje förslag, nämligen Folkpartiet Liberalernas. 

Vår nye gruppledare, Dan Rosenholm, hade lagt ner ett väldigt stort arbete på detta, och vi andra hade hjälpt till efter bästa förmåga. Men det är svårt att nå ut när de andra partierna gör sitt bästa för att inte låtsas om vårt förslag. 

Några av våra huvudpunkter var vårt gamla men fortfarande aktuella förslag om att ge lärarna i kommunen en procent extra lönepåslag jämfört med centrala avtal. Det skulle vara en viktig signal om att vi tycker att lärarna är viktiga. Det är ju vanligt att man pratar om hur viktiga de är, men det måste också omsättas i handling. Vi tycker också att det är viktigt att skolan både erbjuder stöd för de elever som behöver det, genom att anställa utbildade speciallärare, och även ger utmaningar för dem som har lätt för sig. Därför vill vi ha profilklasser med speciella antagningsprov, i första hand i matematik och naturvetenskapliga ämnen. 
Vi vill också se en speciell satsning på läsning och litteratur med stipendier för lärare som arbetar nyskapande med detta. Det är också väldigt viktigt att alla skolor har skolbibliotek med utbildad personal. 

November är en vacker och underskattad månad.

Och just biblioteken ligger oss varmt om hjärtat. Det är naturligtvis glädjande att det byggs ett nytt huvudbibliotek i Märsta, ett bibliotek som dessutom kombineras med en konsthall och som blir granne med den nya Kulturskolan. Men biblioteket måste också vara öppet när människor har tid att gå dit. Förr i tiden när affärerna var stängda på söndagar var det naturligt att biblioteket också var det, men nu känns det märkligt att man kan välja att tillbringa hela söndagen i något stort köpcentrum (nåja, i vår kommun finns det ju inget centrum värt namnet, men i grannkommuner) men inte på biblioteket. Därför vill vi satsa på söndagsöppet på huvudbiblioteket. 

Vi vill också satsa på El Sistema, ett arbetssätt för att utveckla barns sociala förmåga och självförtroende med hjälp av klassisk musik. Tanken är att i första hand låta barn från miljöer där man inte så ofta kommer i kontakt med klassisk musik få möta denna, och också engagera hela familjerna. Dan Rosenholm har också skrivit en motion i ämnet, och vi hoppas givetvis att den skall få ett lika positivt mottagande som vår motion om att kommunen skulle bli fristad för en förföljd författare. 

Den tunga lerjorden som bör förbli jordbruksmark.

Men det är inte bara skolan som engagerar oss, vi vill bland annat satsa extra på att införa tillagningskök vid alla äldreboenden, och vill också att en värdighetsgaranti skall införas i äldreomsorgen. 

Sverigedemokraterna ägnade sig i vanlig ordning åt att skylla alla problem på de ensamkommande flyktingbarnen, men fick en hel del mothugg från många talare. Själv tyckte jag att Sverigedemokraternas inställning, och det faktum att deras riksdagsmän vandrar omkring med järnrör på Stockholms gator var ett bra argument för vårt att införa en minnesdag i kommunens skolor för Raoul Wallenberg. Att så många lockas av denna politik visar att det är viktigt att sprida kunskap om en man som gjorde stora uppoffringar för humanitet och medmänsklighet.

Vad gäller bostadsbyggnadsprogrammet hade vi inget eget förslag, utan anslöt oss till Moderaternas. Vi tycker precis som dem att det kan vara klokt att begränsa takten i bostadsbyggandet. Det är viktigare att åstadkomma bra boendemiljöer än att bygga nya miljonprogram. Vi anser också att man så långt möjligt skall undvika att bygga på jordbruksmark. 

I år höll mötet inte på lika länge som förra året, och redan klockan 23.oo var det slut. Då hade både undertecknad, Dan Rosenholm och Rolf Brunnberg varit uppe i talarstolen flera gånger. Trötta, men nöjda med våra insatser for vi hemåt i natten.

Ta med din egen grej!

Södergatan. Skylten är kvar från en tid när bar var ett enklare lunchhak.

Mitt inlägg om ipadanvändandet i skolan fick ett väldigt genomslag, med många läsare, och också en levande diskussion i kommentarsfältet. Det är väldigt roligt, och det är mycket glädjande att så många människor blir engagerade i en fråga som den här. För visst är det en viktig fråga. I dag har också ett antal ledande folkpartister i olika kommuner i Stockholms län publicerat en debattartikel i Svenska Dagbladet i frågan, och jag instämmer helt med det de skriver. Det handlar ju just om att de nya tekniska hjälpmedlen skall vara ett komplement till pennor och böcker.

En av de frågor som givetvis blir aktuell när man diskuterar införandet av ny teknik gäller kostnaden. Det handlar trots allt om stora pengar, och det i en verksamhet där man ofta har mycket begränsade ekonomiska möjligheter. Ibland räknar rektorer med att satsningar på modern teknik kan locka nya elever, som då bidrar med sin elevpeng. Men det förutsätter att inte grannskolorna hunnit lika långt. Men visst måste det kosta en del, men när många skolor har mycket eftersatta lokaler, och när lärarnas löner halkar efter andras med motsvarande utbildning känns det inte så roligt att pumpa in stora pengar i de internationella dataföretagen.

En lösning på problemet skulle kanske BYOD-metoden kunna vara. Jag har genom bloggen Tidens skiften fått ett tips om en annan blogg, I am all for it! där läraren Marie Linder skriver om hur hennes skola arbetar med denna metod, som tycks ha ett ursprung i Danmark. Den går ut på att eftersom väldigt många elever redan har egna laptops eller surfplattor så kan man uppmana dem att använda dessa i skolan också. BYOD står för Bring your own device. Fördelarna är många, eleverna är redan bekanta med sina apparater, det blir lätt att fortsätta arbetet hemma också, och eleverna kan välja vilken apparat som passar dem bäst. Självklart skall skolan hålla med apparater för dem som inte har egna, men eftersom man kan räkna med att många föredrar sina egna blir kostnaden för skolan lägre. Det blir inte heller så mycket tid som går åt till att instruera eleverna med det tekniska, och inte så mycket behov av support, då det mesta löses hemma.

Märstas nöjeskvarter

Jag tycker att det här verkar vara en klok tanke, som dessutom bygger på det för mig självklara antagandet att alla människor är olika, och att inte alla vill ha samma lösningar. Och varför skall vi fortsätta att pumpa in miljoner i dataföretagen för apparater som väldigt många redan har hemma?

Till sist ett stort tack till alla som kommenterade mitt förra inlägg, speciellt till Andreas Nordh om kom med många kloka tankar. Det vore kul att se vad ni tycker om tankarna om BYOD.

Dags att samla in pennor och radergummin till skolbarnen?

Dalgatan igår.

Nu berättas det om att det anordnats en insamling för att köpa en ipad till Jan Björklund. Jag har annars själv tankar på att börja samla in pennor och sudd och skänka till de stackars barn som förvägras använda sådana i Sollentunas och andra skolor. Kanske börjar det bli dags att rädda undan böcker från stundande bokbål också?

I dagens Dagens Nyheter (tyvärr bara i papperstidningen så vitt jag förstår) skriver kolumnisten Mats Lundegård under rubriken Urbota fel om Jan Björklunds uttalanden om läsplattornas utträngande av pennorna från våra skolor. Efter att på sedvanligt vänsterkulturarbetarmanér ha uttalat sitt avståndstagande från Jan Björklunds politik i allmänhet erkänner han att han nu är beredd att närma sig "majoren".



Vadan då detta? Jo, Mats Lundegård tycker att tanken att sluta lära eleverna skriva för hand är "urbota fel". Han skriver: " För ett barn, tror jag, är det avgörande viktigt att faktiskt sitta och stånka och plita med bokstäver som kan sättas samman till ord och meningar." Han fortsätter:
" Det låter sig sägas att alltsammans kan göras med elektroniska maskiner... Att få till egna bokstäver är något alldeles och avgörande annorlunda. Man ska traggla och övervinna de obegripliga hindren.Och landa på en andra sida med den ovärderliga kunskapen. Att kunna skriva själv, egna bokstäver och egna meddelanden. Med papper och penna. Närhelst, också när strömmen har gått och batterierna gått."
Mats Lundegård slutat med "Jag ska stolt marschera under hans (Björklunds) banér i denna strid. I allt övrigt får han reda sig utan mig."

Jag har själv haft tillfälle att diskutera paddanvändandet i skolan med en del teknikentusiaster på sistone. En av dem kom med det träffande exemplet att det nog en dag för länge sedan satt några män i en grotta som diskuterade huruvida man skulle gå över till lertavlor i stället för stentavlor. På samma sätt satt någon annan senare och diskuterade om man skulle gå över till papyrus i stället för lertavlor. Han gjorde sedan en jämförelse med hur vi sitter och diskuterar om man skall gå över till ipad i stället för papper och penna. Också Public Service i Godmorgon världen var inne på ett liknande tema med, visserligen ganska roliga, porträtt av Björklunds anfäder. Förvisso intelligenta och tänkvärda liknelser.

Utsikt mot Husby-Ärlinghundra

Men jag vågar påstå att den klokaste mannen i grottan, och senare på andra håll, inte var den som direkt kastade bort sina gamla redskap när han fick syn på något nytt. Kanske var lertavlan eller papyrusen inte den första nya uppfinningen som tagits fram, kanske hade man provat nya saker som inte fungerade. Nej, den klokaste var den som kritiskt provade det nya, pekade på dess brister, och använde det nya parallellt med det gamla. Och även när man mer och mer gått över till det nya så sparade den kloke det gamla och använde när det passade bättre.

Att som i Sollentunafallet förvägra barnen rätten att använda pennor och papper i ettan (utom dem vars kloka föräldrar låter dem göra det hemma) för att inte förrän efter två år få använda dem låter som en tokig taktik. Men visst kan det vara bra med ipad. Jag har pratat med flera lärare som arbetar på skolor där ipad används flitigt och jag har även egna erfarenheter av införande av ipad och ny teknik i skolan. Många är entusisastiska, men många pekar också på brister. Till exempel introduceras den nya tekniken ofta utan att lärarna fått tid till förberedelser. Det finns skolor där man delar ut ipads till alla elever utan att lärarna själva fått chansen att vare sig prova på att använda dem, ännu mindre fundera över hur de skall integreras i undervisningen.

Lärare berättar om hur det blivit tystare i klassrummet, och det är ju bra. Men tystnaden beror ofta på att de elever som förut störde nu sitter och spelar spel på sina läsplattor. Det kan ju vara skönt för de elever som tidigare stördes av prat och oro, men frågan är om det är så dessa problem skall lösas. Men visst finns det elever som blivit mer motiverade att arbeta med den nya tekniken. Fast i många fall har entusiasmen avtagit efter ett tag, och så småningom glömmer många elever till och med att ta med sina plattor (lagom till att lärarna lyckats hitta på bra användningsområden).

Ännu allvarligare är att ett stort flertal elever blivit mer stillasittande. Redan tidigare satt eleverna stilla vid sina datorer efter skolan. Nu sitter man också på håltimmar och raster och spelar spel eller kollar Facebook. En kollega berättade om en elev som beklagade sig över att ingen längre pratar med varandra på rasterna.

Men jag måste framhålla att jag inte alls är teknikfientlig. För mig är det närmast otänkbart att sitta och skriva en längre text för hand, och jag tycker att alla elever bör få tillgång till modern teknik för att till exempel skriva, och givetvis för att söka information på nätet. Och det är ju tack vare den nya tekniken som du nu sitter och läser det jag skrivit. Däremot tror jag att skolan har en viktig uppgift dels i att lära eleverna skriva läsligt för hand, dels i att vänja eleverna att läsa riktiga böcker. Det som oroar mig är att det finns en sådan fundamentalism i den här frågan. Om man vågar ifrågasätta de tokigaste kasta-bort-alla-böcker-och-pennor-tankar så betraktas man av vissa som ett fossil.

Sätunaparken

Att sedan en ipad knappast är den mest lämpade apparaten för att skriva längre texter är ju också en synpunkt som man ibland glömmer bort. Det handlar ju om en surfplatta, en bra uppfinning för att surfa, skriva kortare meddelanden och inte om en riktig dator som är lämpad för att skriva texter. På många skolor har eleverna inte längre tillgång till riktiga datorer eftersom man i sin iver att köpa ipads till alla har prioriterat bort dessa.

Nu när politiker av skiftande kulörer försöker verka moderna och visionära, och skolledare gör sitt yttersta för att profilera just sin skola med något nytt hjälpmedel tror jag det är bra att det finns lärare, föräldrar och politiker som vågar stå för förnuftet. Visserligen får man stå ut med att kallas fossil. Å andra sidan är ju fossil både vackra och har stått emot årtusendena betydligt bättre än så mycket annat.

Märstavinter med nordlig trikolor



 Nu när vintern tycks vara på väg bort kommer en liten vinterbild från det vackra Märsta. Det gamla huset på bilden har numera blivit scoutstuga.. Innan dess bedrevs här skolverksamhet för elever som behövde vara i mindre grupper. Tyvärr finns det ofta en motvilja bland socialdemokrater mot att erkänna att inte alla elever alltid mår bäst av att vara i vanliga klasser. Det är en missriktad välvilja, som utgår från oviljan att erkänna olikheter. Man är rädd för att någon skall känna sig utpekad, och inser inte att det är fatalt både för den elev som inte klarar situationen i en vanlig klass, och för resten av klassen som inte får arbetsro.

I huset bodde en gång en skolkamrat till mig, som fick flytta iväg eftersom huset skulle rivas. Det var närmare 40 år sedan, och huset står kvar än idag. Vi får vara glada över att politikerna inte var så effektiva då. Nu kallas dess trädgård Äppelparken, och är platsen för den populära visfestivalen i Märsta varje sommar. För oss Folkpartister som gärna vill stärka Märstas identitet som trädgårdsstad är det här ett utmärkt exempel på hur det borde se ut på fler ställen. Det är just den här blandningen av hus från olika tidsåldrar, parker, trädgårdar och småskalighet som är nyckeln till trivsel. Annars är det ofta andra ideal som dominerat i Märsta. Ett av de värsta exemplen är när kommunen ville tvinga ägaren till butikshuset som bland annat inrymmer Rosersbergs golv, mittemot Statoil, att ha samma färg på taket som de omgivande husen. Mer om det en annan dag.

En del kanske undrar över flaggan på radhuset. Det är en flagga som inte alls är ovanlig i våra trakter, då Märsta har blivit hem åt många människor från denna exotiska "republik". Själv har jag aldrig satt min fot där, men avnjuter gärna deras utsökta öl. Det handlar om Republiken Jamtland!

Äventyr i Ungern.

Tyvärr var det ett tag sedan denna blogg uppdaterades. Anledningen är att jag har varit mycket upptagen med en resa till Budapest. Huset på bilden är skolan Batthyany Lajos, som ligger mycket centralt i staden. I bakgrunden ser ni parlamentets kupol.
Vi har besökt denna skola inom ramen för ett Comeniusprojekt på den skola där jag arbetar, Runby skola i Upplands Väsby.

Comenius är EU:s skolprogram där man kan ansöka om medel för att genomföra gemensamma projekt mellan skolor i olika länder. I vårt projekt ingår skolor från Sverige, Ungern, Italien, Portugal, Turkiet, Spanien och England. Den här gången var det fyra svenska elever och två lärare som träffade liknande grupper från de andra skolorna. Eleverna bodde i ungerska familjer, och fick ta del av såväl vardagsliv som lektioner, och en hel del annat.

Egentligen skulle besöket ha varat i fem dagar, men tack vare vulkanen fick vi en extra spännande hemresa. I stället för två och en halv timme i flygplan blev det först 13 timmars nattlig sittvagnsresa till Berlin, sedan vidare med tåg till Köpenhamn där resebyrån inkvarterat oss på lyxhotell, och så tåg till Sverige. Vi hade förmånen att ha med oss fyra underbara elever som inte alls gnällde, utan tvärtom var glada över att de fick se mer.

Hela det här projektet är fantastiskt och betyder väldigt mycket för förståelsen mellan olika folk. Det bästa sättet att motverka rasism och främlingsfientlighet är ju att man får lära känna människor med annan bakgrund. Som det mest Eu-vänliga partiet i Sverige vill vi också gärna stärka Europakänslan. Det är också nyttigt att få lite perspektiv på vår svenska skolvardag, och se att det finns en hel del som är bra i den svenska skolan, men även att det finns annat där vi kan lära oss av andra.

Vi i Folkpartiet vill uppmuntra skolorna i Sigtuna kommun att delta i liknande projekt. Det är inte helt enkelt att ansöka om dessa pengar, och kanske vore det bra om kommunen skulle ha en samordnare för att underlätta detta.

Ett minne för livet blir det i alla fall för både oss lärare och för våra elever.

Partiet som förstått att skolan inte blir bättre av att lärarna blir inlåsta!

Att skolan kommer att bli en viktig valfråga råder det ingen tvekan om. Inte heller råder det någon tvekan om att just Folkpartiet är det parti som mer än något annat lyft upp skolfrågorna till att bli så betydelsefulla. Men hur skall man då få skolan att bli bättre? En viktig förutsättning för att det verkligen skall bli bättre är givetvis att man har lärarna med sig. Och det finns en fråga där de allra flesta lärare är överens. Det gäller lärarnas arbetstider.

Eftersom läraryrket inte är vilket kontorsyrke som helst, utan handlar om det dagliga mötet mellan läraren och eleverna, ett möte som kan se ut på väldigt olika sätt beroende både på lärarens personlighet och på vilka elevgrupper han eller hon möter, så krävs också en flexibilitet ifråga om arbetstider. Klockan tre på eftermiddagen, efter flera jobbiga lektioner är man ofta ganska slut i huvudet.

Det nuvarande arbetstidsavtalet medför att man ofta kan gå hem då, och i stället har man frihet att själv disponera tio och en halv timme i veckan. Kanske vill man hämta barnen på dagis, laga mat, lägga barnen och sedan i lugn och ro med en kopp ångande te planera hur man på bästa sätt skall förklara för sin klass hur bergskedjor uppstår. Kanske är det en långpromenad med hunden som är bästa tillfället att fundera över hur jag skall lösa konflikterna mellan grupperingar i min klass.

Men för en annan lärare kan det se ut på ett helt annat sätt. En del tycker att det ger mer att stanna efter lektionerna och planera tillsammans med sina kollegor. Nu har vi friheten att själva avgöra hur vi skall göra, och denna flexibilitet gör att lärarna kan göra ett så bra jobb som möjligt.

Men tyvärr finns det de som ser detta som ett problem. Alltför många rektorer vill ha kontroll över lärarna hela deras arbetstid. Ett stort antal kommunala skolchefer (lyckligtvis inte Sigtuna kommuns) skrev nyligen ett upprop i DN där de krävde kontrollen över lärarnas tid. Politiker, tyvärr från båda blocken, i organisationen Sveriges kommuner och landsting vill lägga tyngdpunkten i lärarnas avtalsförhandlingar på att låsa in lärarna i skolorna 40 timmar i veckan.

Men det finns ett parti som har förstått att man för att kunna genomföra positiva förändringar i skolan måste ha lärarna med sig, ett parti som förstått att läraryrket är ett kreativt yrke, ett yrke som måste ges frihet för att kunna blomma ut. Det partiet heter Folkpartiet. Vår företrädare i SKL:s lärarförhandlingar, Lennart Gabrielsson har lämnat förhandlingarna i protest mot att man fixerat sig så på att ändra arbetstiderna. Förhoppningsvis kommer fler alliansföreträdare att börja fundera över det vettiga i att köra över en nästan enig läraropinion i denna fråga.

Bloggaren Runo Johansson har också skrivit om detta och ser detta krav på att lärarna ständigt skall finnas i skolan som ett uttryck för den socialdemokratiska synen på skolan, nämligen att skolan i första hand skall ge eleverna omsorg, kunskap är mindre viktigt.

Riktigt skrämmande är ju Vänsterpartiets utbildningspolitik som ju kan komma att vara en del av regeringens om den rödgröna röran tar över. Betyg, läxor och ämneskunskaper ses här som något förlegat som hör det förgångna till. Och visst blir sannolikheten större att man röstar på partier som Vänsterpartiet (eller Sverigedemokraterna) ju mindre man kan om världen och samhället...

Vem skall flytta in här?

Det stora huset mitt i bilden ovan är som väl de flesta kommuninvånare känner igen vårt nuvarande kommunhus. Som märstabo finns det tyvärr lite för få karakteristiska hus att identifiera sig med, men det här är ett av dem. Huset har en lång historia, som bland annat kexfabrik, och i min barndom Matsilverfabrik. Jag har själv som skolelev varit där på studiebesök i en slamrig och bullrig fabrik och har kvar en sked vi fick då. 1979 flyttades tillverkningen till Sydkorea och några år senare flyttade alltså kommunkontoret in. Jag misstänker att om fabriken lagts ner tio år tidigare så hade man säkert rivit fabriken och byggt ett modernt hus i stället, men på åttiotalet hade man fått lite mer känsla för historien.

De gamla villorna på Södergatan fanns också kvar i min barndom, men har nu gett plats åt Märsta läkarhus, och flerfamiljshus. Sätunakyrkan från 1940 påminner fortfarande om äldre tider, men annars har det mesta förändrats.

Men tillbaka till kommunhuset. Det är ett vackert hus, och helt klart ändamålsenligt även om det är lite trångt på sina håll. Förhoppningsvis kommer vi i Sigtunaalliansen att sätta vår prägel på verksamheten i denna byggnad under de kommande åren. Vi har ett väldigt gott samarbete med de partier som ingår i alliansen i vår kommun, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna, Samling för Sigtuna och så vi Folkpartister förstås. Vi kan bara beklaga att Centern valt att stå utanför, vilket blir lite märkligt när vi samarbetar på riksplanet och i landstinget.

Jag tror att det kan finnas en hel del centerväljare som också tycker att det är märkligt, och jag tror att en hel del av dem kan komma att lägga sin röst på Folkpartiet i kommunvalet. Vi är ett tydligt borgerligt mittenalternativ, och dessutom ett parti som präglas av förnyelse och framåtanda. Men på längre sikt hoppas jag naturligtvis att Centern kommer tillbaka till det borgerliga lägret där de hör hemma. Det börjar bli mer och mer tydligt att vi har två tydliga alternativ i vårt land, ett socialistiskt och ett borgerligt. För oss som tror på individens frihet och rätten att bestämma över sitt eget liv är det ju otänkbart att stödja det socialistiska blocket.

I kommunalpolitiken är inte de ideologiska skillnaderna alltid lika tydliga. Men i frågor som rör valfrihet kommer de fram. Inställningen till friskolor är inte speciellt positiv i den styrande majoriteten, och man vill gärna låta Sigtunahem dominera bostadsmarknaden. För mig som liberal är det självklart att släppa fram privata alternativ, utöver skolan och boendet kan det till exempel gälla äldreboende och hemtjänst. Men det är också viktigt att man har en fungerande kvalitetskontroll så att inte oseriösa aktörer lockas som bara vill ha snabba vinster. Grundprincipen måste dock vara att det är bättre att medborgarna själva får välja än att politikerna bestämmer åt dem.

Vakter på toaletten?

Jag läser på Svd.se om en skola i Värmland där man blivit tvungen att kalla in uniformerade vakter på grund av en elev som utgör ett hot mot lärare och andra elever. Det är givetvis fullständigt horribelt, och helt oacceptabelt. Tyvärr tror jag att detta är en följd av den socialdemokratiska skolpolitik som så länge dominerat i Sverige. Där finns en strävan efter att till varje pris undvika att flytta elever som terroriserar sin omgivning, som kränker lärare och andra elever, som förstör skoltiden för andra. Man lever i en falsk verklighet där alla mår bäst av att vara i samma grupper och klasser, där ingen får pekas ut.

Naturligtvis är det synd om sådana elever. Ofta handlar det om elever som har trasiga hemförhållanden, eller elever som har olika typer av diagnoser. Det är naturligtvis inte så att man till varje pris skall kasta ut sådana elever, och man skall givetvis se till att de får hjälp att komma på fötter. Och eftersom sådant kostar pengar så finns det också borgerliga kommunpolitiker som hellre låter problemen växa än att ta till andra lösningar. Men till sist går det så långt att situationen blir ohållbar, så som nu skett i Munkfors.

I vår kommun är problemen också stora, även om det inte gått så långt. Nu senast läser jag i Sigtunabygden om Centralskolan i Märsta där man blivit tvungen att låsa toaletterna pga skadegörelse. Ett mycket litet fåtal elever har alltså förstört så att alla andra drabbas. Nu har man till sist funnit en något så när acceptabel lösning med nyckelvakter i varje klass, men även denna lösning har problem. Att alltid tvingas berätta för någon när man behöver gå på toaletten, att tvingas leta efter någon för att göra detta är inte acceptabelt.

Jag tror att det som behövs för att få bättre ordning i skolan är dels att man reagerar snabbare och tydligare på brott mot de regler man kommit överens om. När elever ständigt infinner sig utan böcker och penna, eller ofta kommer för sent så måste skolan reagera. Om elever uteblir från lektioner måste man se till att föräldrarna kontaktas. Och när elever gör så att kamraterna inte får den arbetsro man har rätt till så är detta inte acceptabelt. Då måste föräldrarna kallas till skolan för ett allvarligt samtal tillsammans med eleven och läraren, och kanske också rektorn.

För elever som ändå fortsätter att bryta mot reglerna måste man hitta andra lösningar. Syftet med dessa måste vara att eleven så småningom kan komma tillbaka till den vanliga undervisningen, men i vissa fall kanske inte det är möjligt. Det är också viktigt att sociala myndigheter kan stödja familjerna i de fall där föräldrarna inte själva förmår sätta gränser. Visst handlar friskolornas ökande popularitet till viss del om att elever flyr oroliga miljöer i kommunala skolor. Det är långt ifrån alla friskolor som håller en högre kvalitet på undervisningen, men de flesta har en lugnare och tryggare miljö. Det är en utmaning för kommunala skolor att ta itu med det problemet!

Men visst är skolan i Sverige på väg åt rätt håll. Sedan Jan Björklund blev skolminister känns det i alla fall som att kunskaper och kvalitet blivit ledstjärnor. Tyvärr händer saker lite väl sakta, men det är ju bättre att det går långsamt åt rätt håll än inte alls.

Är skolan i Sigtuna i kris?

Skolan är aktuell igen i vår kommun. Lärarnas Riksförbund, det lärarfack som jag själv tillhör har listat landets kommuner utifrån hur bra grundskolan är och givit Sigtuna en föga hedrande 272:a plats av 290 kommuner i landet. Detta står i skarp kontrast till det andra lärarfacket, Lärarförbundets, nominering av Sigtuna som den kommun som förbättrat skolan mest under föregående år. Givetvis kan man nå olika resultat beroende på vilka faktorer man väljer att undersöka, men tyvärr finns det nog en hel del att förbättra i Sigtuna kommuns skolor.
För inte så länge sedan skrev några elever på Ekillaskolan (som ni ser på vykortet från 1966 ovan) en insändare i Sigtunabygden där de berättade om ständiga lärarbyten, inställda lektioner och annat som försvårade deras studier.

Tyvärr känner jag mycket väl igen den bilden av Ekillaskolan. Mina egna barn har gått där, min äldste son under hela sin högstadietid, och mina två yngre barn bara i sjuan. Eftersom läget i min dotters klass var under all kritik lyckades vi hitta en annan skola, och även min son ville då byta. De avslutade sin högstadietid på Estniska skolan i Gamla stan, en skola med helt andra krav och med betydligt bättre studiemiljö. Visst finns det en hel del lärare som gör ett gott jobb även på Ekilla, men förutsättningarna har inte varit de bästa. Skolledningen har bytts ut, kraven har ofta varit låga, arbetsmiljön långt ifrån tillfredsställande.

Lyckligtvis finns det nu ett alternativ till Ekilla även i vår kommun, nämligen Skolan Bergius. Det är inte precis med någon större entusiasm som den nuvarande kommunledningen har tagit emot denna konkurrent, men den har lockat många elever, och jag har talat med flera av eleverna där och alla har varit nöjda. Dessutom finns ju också Josefinaskolan för den som är intresserad av Waldorfpedagogiken. Men jag skulle gärna se ytterligare en friskola i vår kommun för att ge ökad valfrihet, men också för att stimulera de kommunala skolorna att bli bättre.

Men det finns även positiva saker att säga om skolorna i Sigtuna kommun. Våra barn gick på Norrbackaskolan, en skola som hade många goda sidor. Det förefaller som om låg- och mellanstadieskolorna är betydligt tryggare, men kontrasten mot högstadieskolorna tuffa värld blir för stor.

Jag tror inte heller att friskolor per automatik skulle vara bättre än kommunala skolor. Jag arbetar själv sedan 21 år på den kommunala Runby skola i Upplands Väsby. I Väsby är konkurrensen från friskolorna tuff, och vi måste ständigt bli bättre för att överleva. Det kan ibland vara nödvändigt att stänga en skola som kommit in i en ond cirkel om man inte lyckas vända skutan. Det viktigaste måste dock vara att vi ger våra skolelever de rätta verktygen för att möta utmaningarna i livet.

Ett av de stora problemen för skolan i vårt land är att man inte ger betyg förrän i åttan. Då är det ofta för sent att hinna reparera det som gått förlorat. Vår regering håller ju på att göra något åt det, men det har gått lite långsamt. Risken är att en eventuell rödgrön-röraregering intar en mer betygsfientlig inställning. Det vore önskvärt om vi i vår kommun kunde förbättra kommunikationen mellan hemmen och skolan och ge tydligare rapporter om de brister som eleverna har. Det finns ibland en tendens på lägre stadier att bara prata om det som är bra, eftersom man så gärna vill berömma barnen. Det är naturligtvis bra med beröm, men man måste också peka på det som skall utvecklas och förbättras.

Men det är inte bara mina barn som gått på Ekillaskolan. Själv gick jag där mellan 1970 och 1976, från fyran till nian. Redan på den tiden kunde det vara en ganska orolig skola ibland, men jag lärde mig faktiskt en hel del. Det fanns en annan kontinuitet i skolledning och personal som ledde till stabilitet, och vi fick ju också betyg tidigare. Men något jag aldrig lärde mig ordentligt var matematik. Vi utsattes nämligen för det galna experimentet med mängdlära. Vi skulle rita mängder och delmängder och prata om element, men förstod aldrig vad det skulle vara bra för. Det var nu knappast Ekillaskolans fel, men visar riskerna med att hoppa på diverse flugor hur som helst. Visst skall skolan utvecklas, men det måste ske med förstånd.

Det är i alla fall helt klart att Jan Björklund betytt väldigt mycket för att föra fram skolan på dagordningen, och också för att stärka lärarnas ställning. Detta har lett till att han fått mycket kritik från de så kallade "flumpedagogerna" som länge dominerat lärarutbildningarna. Björklund är dock mycket populär i lärarkretsar, även bland sådana som inte sympatiserar med Folkpartiet i andra frågor. Jag hoppas verkligen att Björklund får fortsätta att utveckla den svenska skolan efter valet. Tanken att Vänsterpartiet skulle bli inblandat skrämmer...