Måste man ha kilt för att synas?

November i Odensala

En torsdag i slutet av november varje år samlas de femtioen ledamöterna i Sigtuna kommunfullmäktige för att ta ställning till budgeten och bostadsbyggnadsprogrammet. Mötet börjar denna dag redan klockan nio på morgonen och håller på till sent på kvällen. Förra året slutade inte mötet förrän klockan halv ett på natten, så det var med viss bävan jag styrde mina steg mot Kulturum. Visserligen är det intressant med kommunalpolitik, men riktigt så stor är inte min entusiasm att den räcker från nio på morgonen till halv ett på natten. 

Men med tanke på att jag dagen innan lagat fyra hål hos tandläkaren så kunde det ju bara bli bättre. Att det dessutom var det sista budgetmötet med Anders Johansson kändes ju också lite speciellt. För även om man kan reta sig på hans arrogans ibland, så går det inte att förneka att han är intelligent och bidrar till att få fart på debatten. Och han kan också vara rolig, som när Karolina Windefalk (MP) slant på orden och sa att hon blev djupröd, något som Olov Holst (M) hakade på och sa att när man sätter något i halsen blir man först djupröd, sedan djupblå, vilket han såg fram emot. Men då ropade Anders Johansson: 
- Och sen dör man!

Håsta, Odensala

Att Michael Harvey (KD) hade kilt på sig blev huvudnyheten från fullmäktige i år, och kanske var Anders Johansson lite bitter över att inte bli kvällens mest uppmärksammade person. Men visst är det en aning märkligt att vårt parti som hade ett eget budgetförslag fick betydligt mindre uppmärksamhet än kilten.

Lite provokativt konstaterade jag i alla fall en bra bit in på förmiddagen att om inte kilten varit där hade ingen med kjol visat sig i talarstolen, innan Karolina Windefalk från Miljöpartiet till sist var första kvinna där. 

Vad som inte fick så mycket uppmärksamhet var alltså det faktum att det inte bara fanns två budgetalternativ. Sossarna hade givetvis ett tillsammans med Centern och Miljöpartiet, och Moderaterna hade ett som också Kd och Samling för Sigtuna ställt sig bakom. Men så fanns det ett tredje förslag, nämligen Folkpartiet Liberalernas. 

Vår nye gruppledare, Dan Rosenholm, hade lagt ner ett väldigt stort arbete på detta, och vi andra hade hjälpt till efter bästa förmåga. Men det är svårt att nå ut när de andra partierna gör sitt bästa för att inte låtsas om vårt förslag. 

Några av våra huvudpunkter var vårt gamla men fortfarande aktuella förslag om att ge lärarna i kommunen en procent extra lönepåslag jämfört med centrala avtal. Det skulle vara en viktig signal om att vi tycker att lärarna är viktiga. Det är ju vanligt att man pratar om hur viktiga de är, men det måste också omsättas i handling. Vi tycker också att det är viktigt att skolan både erbjuder stöd för de elever som behöver det, genom att anställa utbildade speciallärare, och även ger utmaningar för dem som har lätt för sig. Därför vill vi ha profilklasser med speciella antagningsprov, i första hand i matematik och naturvetenskapliga ämnen. 
Vi vill också se en speciell satsning på läsning och litteratur med stipendier för lärare som arbetar nyskapande med detta. Det är också väldigt viktigt att alla skolor har skolbibliotek med utbildad personal. 

November är en vacker och underskattad månad.

Och just biblioteken ligger oss varmt om hjärtat. Det är naturligtvis glädjande att det byggs ett nytt huvudbibliotek i Märsta, ett bibliotek som dessutom kombineras med en konsthall och som blir granne med den nya Kulturskolan. Men biblioteket måste också vara öppet när människor har tid att gå dit. Förr i tiden när affärerna var stängda på söndagar var det naturligt att biblioteket också var det, men nu känns det märkligt att man kan välja att tillbringa hela söndagen i något stort köpcentrum (nåja, i vår kommun finns det ju inget centrum värt namnet, men i grannkommuner) men inte på biblioteket. Därför vill vi satsa på söndagsöppet på huvudbiblioteket. 

Vi vill också satsa på El Sistema, ett arbetssätt för att utveckla barns sociala förmåga och självförtroende med hjälp av klassisk musik. Tanken är att i första hand låta barn från miljöer där man inte så ofta kommer i kontakt med klassisk musik få möta denna, och också engagera hela familjerna. Dan Rosenholm har också skrivit en motion i ämnet, och vi hoppas givetvis att den skall få ett lika positivt mottagande som vår motion om att kommunen skulle bli fristad för en förföljd författare. 

Den tunga lerjorden som bör förbli jordbruksmark.

Men det är inte bara skolan som engagerar oss, vi vill bland annat satsa extra på att införa tillagningskök vid alla äldreboenden, och vill också att en värdighetsgaranti skall införas i äldreomsorgen. 

Sverigedemokraterna ägnade sig i vanlig ordning åt att skylla alla problem på de ensamkommande flyktingbarnen, men fick en hel del mothugg från många talare. Själv tyckte jag att Sverigedemokraternas inställning, och det faktum att deras riksdagsmän vandrar omkring med järnrör på Stockholms gator var ett bra argument för vårt att införa en minnesdag i kommunens skolor för Raoul Wallenberg. Att så många lockas av denna politik visar att det är viktigt att sprida kunskap om en man som gjorde stora uppoffringar för humanitet och medmänsklighet.

Vad gäller bostadsbyggnadsprogrammet hade vi inget eget förslag, utan anslöt oss till Moderaternas. Vi tycker precis som dem att det kan vara klokt att begränsa takten i bostadsbyggandet. Det är viktigare att åstadkomma bra boendemiljöer än att bygga nya miljonprogram. Vi anser också att man så långt möjligt skall undvika att bygga på jordbruksmark. 

I år höll mötet inte på lika länge som förra året, och redan klockan 23.oo var det slut. Då hade både undertecknad, Dan Rosenholm och Rolf Brunnberg varit uppe i talarstolen flera gånger. Trötta, men nöjda med våra insatser for vi hemåt i natten.

Vindkraftsutflykter, tistelräkning och firande av konungen.



I väntan på att min motion skall behandlas.

 Mars månad gick mot sitt slut och ånyo hade kommunens politiska elit samlats kring maktens grytor i den byggnad som går under det pretentiösa namnet Kunskapens hus (ett namn som får mig att tänka på Östtyskland). På dagordningen denna gång stod bland annat kommunens årsredovisning. Detta ledde till en lång och tämligen förutsägbar debatt om huruvida det var acceptabelt att så många av målen på styrkorten, som skall styra kommunens verksamhet, inte var uppfyllda.

Ett annat ärende gällde omfördelning av medel från ett år till ett tidigare år så att man skulle kunna köpa ännu ett vindkraftverk i Skåne. Vi på allianssidan var tveksamma till om det är rätt att spekulera med skattebetalarnas pengar på detta sätt.
Till kvällens höjdpunkter hörde Sverigedemokraten Sören Sundhs anförande i frågan. Av någon anledning tyckte han att det var ett problem att det låg i Skåne (kanske trodde han att Skåne inte var en del av Sverige?) och han ville gärna att kommunens skolbarn skulle ha möjlighet att åka buss och titta på sitt vindkraftverk. Som lärare måste jag dock ifrågasätta värdet av någon timmes bussresa för att se ett vindkraftverk. Vindkraftverk bjuder sällan på några överraskningar. Ibland snurrar de snabbt, ibland långsamt, och ibland inte alls. Så mycket annat brukar inte hända. Till råga på eländet lyckades han röra till det så att han till sist yrkade på att kommunen skulle köpa ett kärnkraftverk vid Upplandskusten! (Kanske var det här Märsta.nu hämtade inspirationen till sitt aprilskämt.)


En annan lång debatt gällde en interpellation av moderaten Sven-Ingvar Holmgren som ställde frågor om äldrevården. Det har nämligen visat sig i undersökningar att missnöjet med äldrevården i vår kommun var mycket större än i nästan alla andra kommuner. Enligt sossarna har man fått helt andra signaler (till exempel hade man fått veckans ros i Sigtunabygden tretton gånger, och aldrig fått veckans tistel!!), och tänker därför genomföra en egen undersökning. Frågan är ju om det inte vore bättre att satsa de pengar en sådan undersökning skulle kosta på att förbättra förhållandena för de äldre, och i stället för att räkna rosor och tistlar ta till sig de jämförelser som redan gjorts.

En diskussion kom också att handla om införandet av Lagen om Valfrihet i äldreomsorgen, LOV. Sossarna menade att det var en stor majoritet av kommunerna som valt att inte införa LOV så här långt. Men Holmgren visade att en stor majoritet av alla kommuner bestämt sig för att de skall ha LOV, alternativt redan infört det. Men i vår kommun kämpar majoriteten mot valfrihet och målar upp Caremaspöken på väggen.

Själv hade jag lämnat in en motion om att kommunen skall starta en kampanj för att locka besökare som skulle kunna utnyttja möjligheten att ta med sin cykel på pendeltåget. Detta skulle ge dem möjlighet att se mer av vår kommun, få frisk luft och motion, och minska belastningen av bilar kring våra sevärda platser. Jag hoppas att motionen kommer att behandlas snart!

En motion som skulle ha behandlats på detta sammanträde var min partikamrat Dan Rosenholms motion om att införa begränsningar för hur fyrverkerier får användas. Tyvärr drog nu sammanträdet ut på tiden så att den inte hanns med. Så det är fritt fram att panga på ett tag till! Och får kommunledningen som den vill kommer inget förbud att komma in i den lokala ordningsstadgan. Den som vill fira det nya året eller hans majestät konungens födelsedag kan dock vara lugn! I motionen föreslås undantag för nyårsafton och Valborg!

Vad hände då på senaste fullmäktige?

Södergatan

Kanske undrar den flitiga läsaren varför jag inte skrivit om senaste fullmäktigemötet. Det är en berättigad fråga, och i stället för att komma på några bra undanflykter så gör jag det nu. Mötet var ovanligt kort, och kändes lite som ett antiklimax. Den debatt kring kommundelning, med anledning av Kristdemokraternas interpellation om att den borde utredas uteblev, eftersom de inblandade kristdemokraterna inte kunde närvara. Själv förstod jag inte poängen med interpellationen, eftersom den utgick från att det kanske skulle komma opinionsyttringar från Sigtuna stad i frågan. Enligt lag måste kommunfullmäktige pröva om en folkomröstning skall ske om 5% av de röstberättigade begär det, och skulle det ske är det ju ingen tvekan om att saken måste utredas. Men i väntan på det är det väl i så fall de som förespråkar en kommundelning som själva får argumentera i frågan. Det finns gott om andra frågor som det är angelägnare att använda skattebetalarnas pengar på. Men Kd vill väl få lite uppmärksamhet antar jag.

En angelägnare fråga gäller om kommunen skall ha en ny översiktsplan. Den nuvarande är mer än tio år gammal, och minst sagt inaktuell. Nu är det kanske inte någon milsvid skillnad mellan den översyn som majoriteten, tillsammans med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vill ha och en ny plan som vi i den övriga oppositionen förespråkar. Det handlar dock om att få fram en ny plan som bygger på den större insikt om behovet att ta miljöhänsyn i planeringen, vilket inte var lika viktigt för tio år sedan.

Södergatan

Vi i Folkpartiet Liberalerna lämnade också in två motioner på mötet. Den ena handlade om en fristad för förföljda författare, vilket jag skrivit om förut. Den andra handlade om att vi tycker att det borde införas en utmärkelse för personal inom äldreomsorgen som gör ett särskilt bra arbete, på samma sätt som det nu finns för skolans personal. Det tycker vi vore ett bra sätt att uppmärksamma denna viktiga yrkeskategori och att lyfta fram enskilda personer eller arbetslag som gör insatser utöver det vanliga.



Märsta station



Blågul högtidsstund

T

Tiden flyger iväg som alltid i slutet av terminen. För inte så länge sedan firades den svenska nationaldagen, en dag som jag skrev om förra året (vilket ledde till att jag blev intervjuad av Radio Västmanland!).

Detta år var jag som fullmäktigeledamot inbjuden till den ceremoni då de som blivit svenska medborgare under år 2010 fick ett diplom och varsin bordsflagga av trä.

Bollbacken på nationaldagen

Det var inte så många fullmäktigeledamöter som hittat dit, kanske beroende på det synnerligen vackra vädret i kombination med långhelgen då många var ute på landet. De partier som var mest välrepresenterade var Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det sistnämnda partiet är ju visserligen förtjust i svenska nationalsymboler, men brukar kanske inte vara det första att välkomna nya medborgare. Nu var en av de nya medborgarna Witold Blaszczuk som är ersättare i fullmäktige för just Sverigedemokraterna, så det var kanske en bidragande orsak till intresset.

Nåväl, det var en trevlig ceremoni som åtföljdes av en god lunch. Gun Eriksson höll ett tal där hon jämförde den tid då Sverige var ett utvandrarland med våra dagar, och Kulturskolans etnoband spelade (och de var riktigt bra!). Eftersom det för många var en högtidlig stund då man fick ta emot diplomet och flaggan var det lite synd att några barn fick springa helt fritt, även på scenen, utan att deras föräldrar sa till dem. De allra, allra flesta barn skötte sig dock bra!

Etnobandet

Jag tror att det är bra med ceremonier som dessa, som kan bidra till en känsla för det land vi lever i. Även om jag ju är tveksam till nationaldagen som sådan, så tycker jag att det är bra med tillfällen att visa att vi är stolta över vårt land, och att vi också är stolta över att vi har ett land som öppnar sina gränser för människor som vill bidra till vårt samhälle.

Brännboll och andra brännande frågor

Sätunavägen

I morgon lördag skulle vi ha spelat brännboll mot majoriteten. Därav blir nu inget, eftersom alliansens lag dragit sig ur. Först skulle kristdemokraterna och Samling för Sigtuna bojkotta matchen, men vi och Moderaterna skulle spela. Men så beslöt sig även Moderaterna för att inte spela, och plötsligt stod vi ensamma. Kanske skulle vi, med lite längre varsel, ha fått ihop ett liberalt lag, men nu var det bara ett par dagar kvar.
Visst är det synd om arrangörerna av tävlingen, men de hade ju 14 lag kvar. Fast när inte majoriteten fick spela mot alliansen så hoppade även de av, i stället för att ställa upp och spela mot de andra deltagande lagen.

Jag tycker att det är väldigt synd att man inte kan lägga de politiska motsättningarna på hyllan, och visa att vi i första hand är människor, i andra hand politiker. Och även om jag gärna kritiserar såväl Anders Johansson som andra företrädare för majoriteten så tycker jag faktiskt att vi alla har kommunens bästa för ögonen. Sedan finns det olika uppfattningar om vad som är kommunens bästa, men jag tycker att det är ett större problem att det finns så många som inte vill engagera sig för sin kommun, än att vissa gör det i "fel" parti.

Men känslorna är starka just nu. Majoritetens företrädare tycker att Anders Johansson oförskyllt utpekas som skurk. Oppositionens företrädare är upprörda över att en del påstår att det inte finns något problem, och framhåller att Anders Johansson alltid lyssnar på sina samarbetspartners.

Och visst kan man förstå argumenten. För den som är på Anders Johanssons sida är han en duktig, energisk och framgångsrik politiker. Han har knutit till sig sina stödpartier och visar givetvis välvilja mot dessa. Att också företrädare för oppositionen har gjort övertramp i debatten är ju också ett faktum. Det var också väldigt tråkigt att tre av partierna i fullmäktige (SD, SFS och KD) inte lyckades hitta någon företrädare att skicka till det viktiga gruppledarmöte vi hade igår för att diskutera situationen. Inte precis ett tecken på vilja att lösa problemen.

De nya husen på Södergatan

Jag tycker att det viktigaste just nu är att se framåt. Låt oss erkänna att fel har begåtts på båda sidor. Den publicitet som det öppna brevet har fått har gjort fler uppmärksamma på att situationen inte är bra. Men vi skall inte ägna oss åt att leta syndabockar, utan skall i stället arbeta för att klimatet i fullmäktige skall bli tillåtande och konstruktivt. Alla skall våga gå upp i talarstolen utan att bli sågade jämsmed fotknölarna för att man inte kan rabbla upp alla detaljer i ett ärende utantill.

Och även om det inte blev någon brännboll nu så hoppas jag att vi i framtiden skall kunna träffas under mer avspända former, alla vi 51 som sitter i fullmäktige. Och då menar jag alla, inte alla utom Sverigedemokraterna, som en del ibland tycker. Jag tycker nämligen att alla förtjänar respekt. Även om Sverigedemokraternas åsikter är oacceptabla, och partiets förflutna minst sagt tvivelaktigt så är det ingen som vinner på att de behandlas respektlöst (jo, kanske de själva som kan få sympatier för sin offerstatus).



Sätunavägen



Men visst måste vi våga föra fram våra politiska åsikter, och ta strid kring dessa. Fast vi bör göra det med respekt för våra motståndare, och inte blanda in personkritik, nedvärderande omdömen och respektlöshet. Då kanske vi kan få ett fullmäktige där inte bara män med mycket lång politisk erfarenhet ger sig in i debatten.

Årets första fullmäktige!





Så har då årets första fullmäktigesammanträde avhållits. Dagordningen var ovanligt kort, och de flesta ärendena rörde medborgarförslag, dvs förslag från vanliga människor, inte sådana som tillhör politikersläktet. Det var många olika förslag, om till exempel att anlägga en rondell på Odensalavägen, sätta upp fler 30-skyltar på Södergatan, eller att dela av strandpromenaden i Sigtuna med ett streck som skiljer cyklister och gående åt. Det sistnämnda beslöt man sig för att göra, de andra förslagen avslogs. Ett annat medborgarförslag som antogs gällde att sätta upp fler bänkar i Sigtuna så att framför allt de äldre som bor i Brännbo skall kunna promenera ner på stan och kunna vila på vägen.

Det är en bra idé att även vanliga människor som inte tillhör något parti skall kunna lägga fram förslag och få dem granskade av kommunens tjänstemän och politiker. Och visst kan en del frågor tyckas futtiga, men det handlar ju om saker som påverkar vardagslivet mer än storpolitiken.

.

Det största ärendet vid sammanträdet gällde dock ett interpellationssvar från Lola Svensson (S), ordförande i Barn- och Ungdomsnämnden. Det var Moderaterna som skrivit en interpellation för att lyfta fram bristerna i kommunens skolor och få veta vad majoriteten gör åt dem. Henrik Kelfve (M) hade laddat upp med mängder av argument för sin sak, och fick en del rätt lama svar från Lola Svensson.

Nu måste väl i rättvisans namn nämnas att majoriteten är väl medveten om skolans brister, och att man tagit en del positiva initiativ. Till exempel har man bjudit in förbundsordförandena i såväl Lärarnas Riksförbund som Lärarförbundet. Förhoppningsvis är det inte bara för att få rubriker och publicitet, utan även för att ta till sig av tankarna hos dem som representerar dem som skall utföra arbetet för en bättre skola. Henrik Kelfve berömde också en del av de förslag som fanns i det program som S la fram inför valet, men påpekade att det mesta var kopierat från alliansen.

Huruvida Lola Svensson verkligen är den mest lämpade personen att leda detta arbete är ju en annan fråga, men det får väl framtiden utvisa. En annan moderat som tog stor plats i talarstolen var Elias Saouk som hade laddat upp med en något annorlunda, och väldigt lång,  Powerpointpresentation som gick tillbaka i tiden och innehöll diverse teser om extremvänsterns (som enligt Saouk föreföll representeras av Anna-Karin Lundström) inflytande i skolpolitiken i kommunen. Majoriteten avstod från att kommentera denna, även om Anders Johansson tycktes något irriterad över att den drog ut på tiden.

Även Sverigedemokraterna har tankar om hur skolan skall förbättras. Lösningen enligt dem heter avskaffande av modersmålsundervisningen, dvs den som tidigare kallades hemspråk. En gång i tiden kallades ju svenskundervisningen i våra skolor för modersmål, men det kan man ju inte göra i vårt mångkulturella samhälle. Det mångkulturella samhället är ju inget som SD värnar om (även om det är lite kul att även deras fullmäktigegrupp innehåller invandrare!). Nu fick SD mothugg från alla möjliga håll, och tyvärr var väl deras motion inte så värst välunderbyggd. T ex hävdade Sören Sundh (SD) först att modersmålet borde ligga utanför skoltid, och när han fick veta att det redan låg utanför det ordinarie schemat fick han ta till nya argument.

Många vittnade om att språk som man kanske inte alls hade trott kunde vara nyttiga sedermera visat sig vara nog så viktiga resurser, och visst är det sant att språkkunskaper alltid är av nytta. Själv har jag talat flytande estniska sedan koltåldern, och innan Estland blev fritt kändes det ju inte som någon större merit. På samma sätt så kan förändringar i omvärlden leda till att olika invandrarspråk visar sig vara viktiga meriter om man vill söka jobb.Men visst har SD en poäng i att man naturligtvis måste kunna svenska för att klara sig i Sverige. Folkpartiet har ju också en gång i tiden fört fram krav på svenskkunskaper för att få medborgarskap och betonat att kvaliteten på svenskundervisningen för invandrare måste höjas.

Bland dem som tog ställning mot SD här var Kurt Pettersson (KD) som i stället hade en annan syndabock, nämligen Genus som ställdes mot familjens betydelse. Anders Johansson låg lågt denna kväll, och noterade själv att det var länge sedan han inte varit uppe i talarstolen förrän halv nio. Och säga vad man vill om Anders Johansson, men det ledde till att debatten inte riktigt lyfte.

Själv tog jag mig inte heller denna gång upp i talarstolen, utan Crister Mattsson, som alltid på ett förtjänstfullt sätt kan tala om det mesta, markerade våra positioner.