Brännboll och andra brännande frågor

Sätunavägen

I morgon lördag skulle vi ha spelat brännboll mot majoriteten. Därav blir nu inget, eftersom alliansens lag dragit sig ur. Först skulle kristdemokraterna och Samling för Sigtuna bojkotta matchen, men vi och Moderaterna skulle spela. Men så beslöt sig även Moderaterna för att inte spela, och plötsligt stod vi ensamma. Kanske skulle vi, med lite längre varsel, ha fått ihop ett liberalt lag, men nu var det bara ett par dagar kvar.
Visst är det synd om arrangörerna av tävlingen, men de hade ju 14 lag kvar. Fast när inte majoriteten fick spela mot alliansen så hoppade även de av, i stället för att ställa upp och spela mot de andra deltagande lagen.

Jag tycker att det är väldigt synd att man inte kan lägga de politiska motsättningarna på hyllan, och visa att vi i första hand är människor, i andra hand politiker. Och även om jag gärna kritiserar såväl Anders Johansson som andra företrädare för majoriteten så tycker jag faktiskt att vi alla har kommunens bästa för ögonen. Sedan finns det olika uppfattningar om vad som är kommunens bästa, men jag tycker att det är ett större problem att det finns så många som inte vill engagera sig för sin kommun, än att vissa gör det i "fel" parti.

Men känslorna är starka just nu. Majoritetens företrädare tycker att Anders Johansson oförskyllt utpekas som skurk. Oppositionens företrädare är upprörda över att en del påstår att det inte finns något problem, och framhåller att Anders Johansson alltid lyssnar på sina samarbetspartners.

Och visst kan man förstå argumenten. För den som är på Anders Johanssons sida är han en duktig, energisk och framgångsrik politiker. Han har knutit till sig sina stödpartier och visar givetvis välvilja mot dessa. Att också företrädare för oppositionen har gjort övertramp i debatten är ju också ett faktum. Det var också väldigt tråkigt att tre av partierna i fullmäktige (SD, SFS och KD) inte lyckades hitta någon företrädare att skicka till det viktiga gruppledarmöte vi hade igår för att diskutera situationen. Inte precis ett tecken på vilja att lösa problemen.

De nya husen på Södergatan

Jag tycker att det viktigaste just nu är att se framåt. Låt oss erkänna att fel har begåtts på båda sidor. Den publicitet som det öppna brevet har fått har gjort fler uppmärksamma på att situationen inte är bra. Men vi skall inte ägna oss åt att leta syndabockar, utan skall i stället arbeta för att klimatet i fullmäktige skall bli tillåtande och konstruktivt. Alla skall våga gå upp i talarstolen utan att bli sågade jämsmed fotknölarna för att man inte kan rabbla upp alla detaljer i ett ärende utantill.

Och även om det inte blev någon brännboll nu så hoppas jag att vi i framtiden skall kunna träffas under mer avspända former, alla vi 51 som sitter i fullmäktige. Och då menar jag alla, inte alla utom Sverigedemokraterna, som en del ibland tycker. Jag tycker nämligen att alla förtjänar respekt. Även om Sverigedemokraternas åsikter är oacceptabla, och partiets förflutna minst sagt tvivelaktigt så är det ingen som vinner på att de behandlas respektlöst (jo, kanske de själva som kan få sympatier för sin offerstatus).



Sätunavägen



Men visst måste vi våga föra fram våra politiska åsikter, och ta strid kring dessa. Fast vi bör göra det med respekt för våra motståndare, och inte blanda in personkritik, nedvärderande omdömen och respektlöshet. Då kanske vi kan få ett fullmäktige där inte bara män med mycket lång politisk erfarenhet ger sig in i debatten.