Sossarna sviker kommunismens offer!

I dag talade Jan Björklund vid minnesdagen för kommunismens, nazismens och andra totalitära ideologiers offer. För mig vars föräldrar flydde till Sverige undan kommunismen är det givetvis en viktig dag att uppmärksamma. Precis som alla demokratiska krafter uppmärksammar Förintelsens minnesdag den 27 januari borde det vara självklart att uppmärksamma denna dag. Men så uppstår ju problemet med att många vänsterpartister i likhet med Ohly själva en gång i tiden kallat sig kommunister, och säkert gärna skulle göra det än i dag om det inte vore lite känsligt. Ohly sörjde till exempel Berlinmurens fall! Och då kan ju inte heller sossarna, som en gång i tiden höll en klar rågång mot kommunisterna, delta i sådana arrangemang. Nej, genom att göra de före detta VPK-arna rumsrena har sossarna bidragit till att det blivit svårt att ta upp kommunistiska regimers övergrepp. Och många vänsterpartister sympatiserar ju även med den kommunistiska diktaturen på Kuba.

Om det här skriver Svenska Dagbladets ledarsida i dag i en mycket läsvärd artikel. Också Peter Wolodarski i DN tar upp Vänsterpartiets förflutna, och förundras över att Mona Sahlin vek sig i frågan om samarbete med V.

För mig är det märkligt att samtidigt som sossarna (med rätta) kritiserar Sverigedemokraterna för att partiet har ett ursprung i högst tvivelaktiga kretsar så inleder man ett samarbete med Vänsterpartiet, ett parti som har väldigt många lik i sin garderob. Det är fullständigt obegripligt att sossarna sviker kommunismens offer på detta sätt.

Desperata sossar!

Nu är det bara en månad kvar till valet. Från att ha sett ganska illa ut har opinionssiffrorna nu gett ökat hopp om att alliansen skall behålla makten. Socialdemokraterna blir mer och mer desperata och försöker med alla medel vinna röster även i Stockholm, där s-röstarna blivit allt färre. Samtidigt som man vill avskaffa Rut-avdraget som gjort att vanliga människor kan anlita städhjälp utan att betala svart hittar man på vansinniga förslag om butler i tunnelbanan! FP-riksdagsmannen Fredrik Malm har skrivit en bra artikel om detta på DN debatt.

Också i vår kommun tilltar desperationen. På löpande band presenteras förslag på olika projekt, allting framkastat i all hast i stället för att söka samförstånd om så viktiga förändringar som till exempel utvecklingen av Märsta centrum. Jag tror att en av de faktorer som gör att det uppstår ett visst politikerförakt är just att vissa politiker på detta sätt gör utspel som har som främsta syfte att ge poäng inför valet. Om man i stället skulle ge även oppositionen insyn i planeringsarbetet innan förslagen presenteras skulle man kunna uppnå en större enighet i viktiga frågor.

En trevlig dag, men lämna hatet utanför!

I lördags var det dags för den årliga Valstadagen. Själv har jag aldrig tidigare varit där, men i år hade vi i likhet med nästan alla andra partier ett bord där. På bilden nedan ser ni vår ordförande Magnus Öhlander, tillsammans med riksdagsledamoten Gulan Avci.

Förutom de politiska partierna fanns en mängd olika stånd, det bjöds på rättvisemärkt kaffe, såldes allehanda kulturella alster, och diverse föreningar presenterade sin verksamhet. Dessutom bjöds det på musikunderhållning, allt från folkvisor till death metal.

En annan av våra aktiva politiker, Rolf Brunnberg syns nedan. I skogen syns också en centerpartist som kanske letar efter en väg tillbaka till alliansen. Centern hade i alla fall valt att ställa upp en stor banderoll med texten Alliansens gröna röst vilket var lite kul eftersom den stod väldigt nära det socialdemokratiska bordet.

Dagen var trevlig, och det blev många intressanta samtal både med väljare, men även med politiker från andra partier. Det enda som lite grann förstörde stämningen var ett gäng väldigt unga SSU:are som anförda av en som borde vara klokare gick omkring och skanderade "Hata alliansen" och "Hata Reinfeldt". Jag tycker att det är väldigt tråkigt att använda en sådan ton i politiken. Själv tycker jag naturligtvis inte om S-politiken, men skulle aldrig använda sådana ord. Jag hoppas verkligen inte att det är ett sådant debattklimat vi skall ha när fler unga kommer in i politiken på vänsterkanten.

Till begivenheterna på Valstadagen hörde också möjligheten att åka upp i vattentornet, och att få se Märsta från ovan. Det mest bestående intrycket av utsikten är att det verkligen finns otroligt mycket skog i vår kommun, men än man får intryck av när man befinner sig på marken.

Märstanostalgi med trashockeyminnen

I det röda huset som skymtar bakom byggattiraljerna på bilden pågår just nu en utställning med bilder från Märstas historia. Här finns många intressanta och vackra bilder från ett svunnet Märsta. Förutom bilderna av olika fotografer finns här också på ett bord under en glasskiva en hel del vykort, varav de flesta kommer från min vykortssamling. Jag blev kontaktad av Lill Sjöström från Märsta kulturförening och det känns roligt att min samling inte bara samlar damm i min hylla, utan också kan komma andra till del.

Mina egna minnen från denna byggnad handlar om scouterna, eller rättare sagt vargungarna, där jag var medlem ett tag i slutet av 60-talet, innan jag gick över till estniska scouterna i Stockholm. Jag minns mest att vi spelade trashockey, ett spel som jag aldrig lärde mig att uppskatta, men som var enormt populärt bland de andra grabbarna.

Nu gömmer sig den gamla Nymärsta gård bakom byggarbetsplatser, där det mest verkar vara letter som sätter ihop byggelement som levereras på lastbilar från Lettland.

Märsta centrum finns representerat med en hel del gamla bilder på utställningen. Den här bilden tog jag själv i söndags, men den är ganska orättvis. Faktum är att jag också besökte centrum i lördags, dock utan kamera. Då var det riktigt livligt på torget, och mycket folk ute. Men i söndags var det ödsligt, och de nya vågiga bänkarna gjorde sitt bästa för att liva upp torget.

Jag rekommenderar i alla fall ett besök på utställningen, som har öppet fredag till söndag 12-16 om jag inte minns fel. Det är roligt att det finns entusiaster som ordnar utställningar som denna.

Mitt förra blogginlägg, där jag förespråkade ett avskaffande av nationaldagen och första maj har blivit uppmärksammat i radio, närmare bestämt i Radio Västmanland som gjorde en telefonintervju med mig i morse. I dag är det ju nämligen den norska nationaldagen, en dag som firas på ett naturligt sätt till skillnad från den svenska. Kanske är det midsommarafton som är den verkliga svenska nationaldagen?

Avskaffa Första maj och Nationaldagen!

I det forna Sovjetunionen marscherade folket taktfast den första maj, annars kunde man få (ännu fler) problem. För mig som barn till flyktingar undan kommunismen är det obegripligt att man ger sig ut denna dag och demonstrerar. Att Ohlys kommunistparti är ute denna dag är ju inte förvånande, men för mig är det obegripligt att Socialdemokraterna inte håller sig för goda för att hedra denna förlegade dag. Men nu när Mona har gjort Ohlykommunisterna rumsrena så vädrar dessa medvind på första maj.

Annars hade givetvis första maj sin poäng en gång i tiden. Men vem är egentligen arbetare i dag? När många "arbetare" tjänar betydligt mer än vi lärare, när den tekniska utvecklingen medfört att de som verkligen utför kroppsarbete blivit allt färre så känns första maj bara som en relik från svunna tider.

En annan misslyckad dag är den svenska nationaldagen. Avundsjukt har man blickat på norrmännen som går man ur huse och firar sin 17 maj, men den sjätte juni har aldrig lyckats bli någon folkfest. Visst blir många glada över att vara lediga och pyssla med båten eller så rädisor, men någon nationaldagskänsla infinner sig knappast.

Nej, låt oss avskaffa även denna dag till förmån för något som ligger i tiden, nämligen Europadagen den 9 maj. Varför inte låta denna dag bli en folkfest över hela vår världsdel, en dag då vi firar demokratin och freden och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet!

Äventyr i Ungern.

Tyvärr var det ett tag sedan denna blogg uppdaterades. Anledningen är att jag har varit mycket upptagen med en resa till Budapest. Huset på bilden är skolan Batthyany Lajos, som ligger mycket centralt i staden. I bakgrunden ser ni parlamentets kupol.
Vi har besökt denna skola inom ramen för ett Comeniusprojekt på den skola där jag arbetar, Runby skola i Upplands Väsby.

Comenius är EU:s skolprogram där man kan ansöka om medel för att genomföra gemensamma projekt mellan skolor i olika länder. I vårt projekt ingår skolor från Sverige, Ungern, Italien, Portugal, Turkiet, Spanien och England. Den här gången var det fyra svenska elever och två lärare som träffade liknande grupper från de andra skolorna. Eleverna bodde i ungerska familjer, och fick ta del av såväl vardagsliv som lektioner, och en hel del annat.

Egentligen skulle besöket ha varat i fem dagar, men tack vare vulkanen fick vi en extra spännande hemresa. I stället för två och en halv timme i flygplan blev det först 13 timmars nattlig sittvagnsresa till Berlin, sedan vidare med tåg till Köpenhamn där resebyrån inkvarterat oss på lyxhotell, och så tåg till Sverige. Vi hade förmånen att ha med oss fyra underbara elever som inte alls gnällde, utan tvärtom var glada över att de fick se mer.

Hela det här projektet är fantastiskt och betyder väldigt mycket för förståelsen mellan olika folk. Det bästa sättet att motverka rasism och främlingsfientlighet är ju att man får lära känna människor med annan bakgrund. Som det mest Eu-vänliga partiet i Sverige vill vi också gärna stärka Europakänslan. Det är också nyttigt att få lite perspektiv på vår svenska skolvardag, och se att det finns en hel del som är bra i den svenska skolan, men även att det finns annat där vi kan lära oss av andra.

Vi i Folkpartiet vill uppmuntra skolorna i Sigtuna kommun att delta i liknande projekt. Det är inte helt enkelt att ansöka om dessa pengar, och kanske vore det bra om kommunen skulle ha en samordnare för att underlätta detta.

Ett minne för livet blir det i alla fall för både oss lärare och för våra elever.

Partiet som förstått att skolan inte blir bättre av att lärarna blir inlåsta!

Att skolan kommer att bli en viktig valfråga råder det ingen tvekan om. Inte heller råder det någon tvekan om att just Folkpartiet är det parti som mer än något annat lyft upp skolfrågorna till att bli så betydelsefulla. Men hur skall man då få skolan att bli bättre? En viktig förutsättning för att det verkligen skall bli bättre är givetvis att man har lärarna med sig. Och det finns en fråga där de allra flesta lärare är överens. Det gäller lärarnas arbetstider.

Eftersom läraryrket inte är vilket kontorsyrke som helst, utan handlar om det dagliga mötet mellan läraren och eleverna, ett möte som kan se ut på väldigt olika sätt beroende både på lärarens personlighet och på vilka elevgrupper han eller hon möter, så krävs också en flexibilitet ifråga om arbetstider. Klockan tre på eftermiddagen, efter flera jobbiga lektioner är man ofta ganska slut i huvudet.

Det nuvarande arbetstidsavtalet medför att man ofta kan gå hem då, och i stället har man frihet att själv disponera tio och en halv timme i veckan. Kanske vill man hämta barnen på dagis, laga mat, lägga barnen och sedan i lugn och ro med en kopp ångande te planera hur man på bästa sätt skall förklara för sin klass hur bergskedjor uppstår. Kanske är det en långpromenad med hunden som är bästa tillfället att fundera över hur jag skall lösa konflikterna mellan grupperingar i min klass.

Men för en annan lärare kan det se ut på ett helt annat sätt. En del tycker att det ger mer att stanna efter lektionerna och planera tillsammans med sina kollegor. Nu har vi friheten att själva avgöra hur vi skall göra, och denna flexibilitet gör att lärarna kan göra ett så bra jobb som möjligt.

Men tyvärr finns det de som ser detta som ett problem. Alltför många rektorer vill ha kontroll över lärarna hela deras arbetstid. Ett stort antal kommunala skolchefer (lyckligtvis inte Sigtuna kommuns) skrev nyligen ett upprop i DN där de krävde kontrollen över lärarnas tid. Politiker, tyvärr från båda blocken, i organisationen Sveriges kommuner och landsting vill lägga tyngdpunkten i lärarnas avtalsförhandlingar på att låsa in lärarna i skolorna 40 timmar i veckan.

Men det finns ett parti som har förstått att man för att kunna genomföra positiva förändringar i skolan måste ha lärarna med sig, ett parti som förstått att läraryrket är ett kreativt yrke, ett yrke som måste ges frihet för att kunna blomma ut. Det partiet heter Folkpartiet. Vår företrädare i SKL:s lärarförhandlingar, Lennart Gabrielsson har lämnat förhandlingarna i protest mot att man fixerat sig så på att ändra arbetstiderna. Förhoppningsvis kommer fler alliansföreträdare att börja fundera över det vettiga i att köra över en nästan enig läraropinion i denna fråga.

Bloggaren Runo Johansson har också skrivit om detta och ser detta krav på att lärarna ständigt skall finnas i skolan som ett uttryck för den socialdemokratiska synen på skolan, nämligen att skolan i första hand skall ge eleverna omsorg, kunskap är mindre viktigt.

Riktigt skrämmande är ju Vänsterpartiets utbildningspolitik som ju kan komma att vara en del av regeringens om den rödgröna röran tar över. Betyg, läxor och ämneskunskaper ses här som något förlegat som hör det förgångna till. Och visst blir sannolikheten större att man röstar på partier som Vänsterpartiet (eller Sverigedemokraterna) ju mindre man kan om världen och samhället...

Att få åldras tillsammans

Tänk dig att du blir gammal tillsammans med den du älskar. Efter ett långt liv tillsammans har ni fått förmånen att åldras tillsammans. Många får ju tyvärr aldrig uppleva detta eftersom den man älskar plötsligt rycks bort, och man får leva med minnena. Men även om man nu får uppleva den ynnest det är att vara tillsammans på ålderns höst så kan det mycket väl bli så att den ena av er blir dement eller sjuk på annat sätt. Att då tvingas flytta isär, att få se sin livskamrat flytta till ett äldreboende där du själv bara får hälsa på måste kännas rätt fruktansvärt. Jag tror inte heller att den dementa blir bättre av att förlora den nära kontakten med sin make eller maka, snarare borde detta kunna bidra till att hålla kvar minnen och kontakten med verkligheten. Se detta inslag från SVT om ett sådant fall. (Kan du se det utan att bli berörd så borde du kanske rösta på ett annat parti än Folkpartiet).



Folkpartiet liberalerna har nyligen presenterat en rapport om möjligheterna för äldre att bo tillsammans om bara den ena bedöms ha ett vårdbehov. I hela 76% av de kommuner som svarat garanteras inte att man får bo tillsammans. I en del av dem får man aldrig bo tillsammans, i andra, som Sigtuna, varierar det från fall till fall. För oss är det här en viktig fråga, och vi kommer att arbeta för en nationell parboendegaranti som innebär att ingen skall tvingas separera på äldre dar. I väntan på en sådan nationell garanti tycker vi att vi borde ha en kommunal parboendegaranti, så att alla äldre skall kunna känna tryggheten att man inte kommer att tvingas dela på sig.

Här på bilden ser vi ordföranden i Folkpartiet Sigtuna, Magnus Öhlander, en av våra partiveteraner Dolly Kündig, verksamhetschefen för det nya äldreboendet vid Ymerplan, Anette Josefsson och en av våra riksdagsmän för Stockholms län, Gunnar Andrén. Bilden är tagen i samband med en pressträff som vi anordnade i samband med att rapporten kom ut. På äldreboendet vid Ymerplan finns det möjligheter att öppna mellandörrar mellan lägenheterna för att möjliggöra parboende, något som givetvis är mycket positivt.

Natur och frihet!

Vykortet ovan visar hur Märsta kunde se ut på sextiotalet när naturen fortfarande var ganska orörd runt samhället, medan höghusen började växa upp som svampar ur den uppländska myllan. Men fortfarande har vi nära till landsbygden runt omkring. Det är lätt att ge sig ut med skidorna på åkrarna mot Odensala (tack vare att de tokiga planerna på att bygga en väg norr om Märsta hamnat i sophinken), eller med cykeln på småvägarna runt Husby kyrka.

För den som bor i Valsta och Steninge ligger skogarna i Rävsta och mot Rosersberg inte långt borta. Också i samhället finns det gott om grönska. Harar och rådjur är vanliga besökare, inte alltid till villaägarnas glädje. Men just den här närheten till naturen är ju en av fördelarna med att bo i vår kommun, och även om en del kanske hellre skulle vilja bo närmare storstaden så finns det många som uppskattar detta.

Men det finns även andra vilda djur i kommunen. Under en skogspromenad i höstas stod jag själv öga mot öga med en älg, en lite omskakande upplevelse. I de östra kommundelarna finns en hel del vildsvin, och eftersom två lodjur blivit påkörda av tåg i slutet på förra året kan man dra slutsatsen att det nog finns en hel del sådana också.

Huruvida det också finns bäver vet jag inte, men att de finns i vår södra grannkommun, Upplands Väsby, råder det ingen tvekan om. Bävrarna tycker liksom människorna om träd, men bävrarna ser träden som potentiellt material för dammar och saknar känsla för hur parkmiljö bör se ut. Här några bilder från bävrarnas härjningar denna vecka:

Det är alltså inte helt enkelt att ha vildmarken inpå sig, men visst har det sin charm. Även om vi tycker att vi bor i ett väldigt tättbefolkat område jämfört med resten av landet så har vi en nära relation med naturen som jag tycker det är viktigt att slå vakt om. Visst måste vi tillåta förtätning av våra tätorter, men det måste ske med en viss varsamhet så att de kvaliteter som finns i boendet här inte äventyras. Och även om de östra kommundelarna till stor del störs av buller från Arlanda så är det min bestämda uppfattning att det finns många fördelar som uppväger en viss bullerstörning. Man måste ha tilltro till människors förmåga att avgöra vad som är bäst för dem. I Miljö- och hälsoskyddsnämnden tvingas vi ibland på grund av gällande regler avstyrka ansökningar från människor som vill bygga hus alltför nära Arlanda. Men för många innebär flygtrafiken betydligt mindre störningar än det skulle innebära att bo i en lägenhet där man hör grannarnas ljud och också måste tänka på vad klockan är när man vill höra sin favoritmusik på hög volym.

Samtidigt är Skepptuna och Lunda ett område med många fördelar. Här kan man bo i en lantlig miljö men ändå ha nära till både Uppsala och Stockholm, för att inte tala om flygplatsen. Här finns en levande landsbygd, en välfungerande skola i Skepptuna, ett rikt föreningsliv och en mycket bra livsmedelsaffär i Lunda. Jag tycker att vi politiker måste underlätta för dem som vill bosätta sig i dessa trakter och försöka påverka reglerna för att göra det möjligt för fler att fatta sina egna beslut.

Vem skall flytta in här?

Det stora huset mitt i bilden ovan är som väl de flesta kommuninvånare känner igen vårt nuvarande kommunhus. Som märstabo finns det tyvärr lite för få karakteristiska hus att identifiera sig med, men det här är ett av dem. Huset har en lång historia, som bland annat kexfabrik, och i min barndom Matsilverfabrik. Jag har själv som skolelev varit där på studiebesök i en slamrig och bullrig fabrik och har kvar en sked vi fick då. 1979 flyttades tillverkningen till Sydkorea och några år senare flyttade alltså kommunkontoret in. Jag misstänker att om fabriken lagts ner tio år tidigare så hade man säkert rivit fabriken och byggt ett modernt hus i stället, men på åttiotalet hade man fått lite mer känsla för historien.

De gamla villorna på Södergatan fanns också kvar i min barndom, men har nu gett plats åt Märsta läkarhus, och flerfamiljshus. Sätunakyrkan från 1940 påminner fortfarande om äldre tider, men annars har det mesta förändrats.

Men tillbaka till kommunhuset. Det är ett vackert hus, och helt klart ändamålsenligt även om det är lite trångt på sina håll. Förhoppningsvis kommer vi i Sigtunaalliansen att sätta vår prägel på verksamheten i denna byggnad under de kommande åren. Vi har ett väldigt gott samarbete med de partier som ingår i alliansen i vår kommun, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna, Samling för Sigtuna och så vi Folkpartister förstås. Vi kan bara beklaga att Centern valt att stå utanför, vilket blir lite märkligt när vi samarbetar på riksplanet och i landstinget.

Jag tror att det kan finnas en hel del centerväljare som också tycker att det är märkligt, och jag tror att en hel del av dem kan komma att lägga sin röst på Folkpartiet i kommunvalet. Vi är ett tydligt borgerligt mittenalternativ, och dessutom ett parti som präglas av förnyelse och framåtanda. Men på längre sikt hoppas jag naturligtvis att Centern kommer tillbaka till det borgerliga lägret där de hör hemma. Det börjar bli mer och mer tydligt att vi har två tydliga alternativ i vårt land, ett socialistiskt och ett borgerligt. För oss som tror på individens frihet och rätten att bestämma över sitt eget liv är det ju otänkbart att stödja det socialistiska blocket.

I kommunalpolitiken är inte de ideologiska skillnaderna alltid lika tydliga. Men i frågor som rör valfrihet kommer de fram. Inställningen till friskolor är inte speciellt positiv i den styrande majoriteten, och man vill gärna låta Sigtunahem dominera bostadsmarknaden. För mig som liberal är det självklart att släppa fram privata alternativ, utöver skolan och boendet kan det till exempel gälla äldreboende och hemtjänst. Men det är också viktigt att man har en fungerande kvalitetskontroll så att inte oseriösa aktörer lockas som bara vill ha snabba vinster. Grundprincipen måste dock vara att det är bättre att medborgarna själva får välja än att politikerna bestämmer åt dem.

Låt oss inte falla i miljonprogramsfällan!

Det var på sextiotalet som Märsta växte som snabbast. Nya områden fyllde fälten, allting ordnat i raka rader med likadana hus på de leriga åkrarna. Med tiden har dessa områden vuxit upp och många av dem har blivit trivsamma. På Tingvallavägen som syns på detta vykort från den tid då färgen knappt hunnit torka har man numera klätt in husen i tegel. Eftersom området har skog och villaområde som grannar ser det ganska trivsamt ut, men det känns ändå som ett område med en ganska stor genomflyttning. Alla lägenheter på Tingvallavägen är hyresrätter, vilket ju bidrar till att området inte blir lika stabilt som ett mer blandat område.

Numera har man en lite annorlunda syn på hur ett trivsamt område skall se ut. Det är sällan så mycket räta vinklar, man försöker variera husens utseende och placering, och man vill gärna blanda olika upplåtelseformer och verksamheter. Vad gäller verksamheter så är Tingvalla ändå ganska lyckligt lottat eftersom här finns en hel del annat än lägenheter. Här ligger till exempel vår förnämliga Kulturskola, här finns några pizzerior, frisörer, solarium, internetcaféet Real Online och en loppmarknad. När jag var ung fanns här två livsmedelsbutiker, Tingvallahallen och Simons livs samt en Pressbyråkiosk med Telegraf där man kunde ringa rikssamtal i slutna bås.

När man nu skall bygga ett nytt område, Märsta port, på andra sidan väg 263, på fältet mellan vägen och gymnasiet hoppas jag att man tar till sig lärdomar från de gamla sextiotalsområdena. Om man vill skapa något mer än ett område där människor bor ett tag tills de får tag på något bättre måste man anstränga sig att bygga på ett sätt så att folk trivs. Då krävs hus som är roligare än sextiotalslådorna. Dessutom ligger detta område vid en stor genomfartsväg. Det ställer givetvis krav på att man bygger så att bullret inte stör för mycket, men också så att de förbipasserande får en positiv bild av Märsta. Märstas rykte är inte det bästa, eftersom de områden förbipasserande ser inte är de vackraste.

Men det är också viktigt att området innehåller annat än bostäder och möjligen kontor. Nej, för att binda ihop Märsta och Valsta skulle det behövas verksamheter som lockar människor. Gärna någon restaurang, någon butik som drar kunder. Därför måste detta område byggas på ett helt annat sätt än planerna som Stadsbyggnadskontoret kommit med. När Folkpartiet är med och bestämmer här i kommunen så kommer vi att undvika att falla i miljonprogramsfällan. Hör gärna av er med synpunkter på vad ni tycker att vi skall tänka på när nya områden byggs.

Folkpartiet i Sigtuna står starkt inför valet!

Som bilaga till Sigtunabygden denna vecka medföljer en tidning vid namn Arlanda Tidning. Förutom alla hyllningsartiklar till kommunledningen finns där också en liten artikel om tillståndet i Folkpartiet. Man har nämligen noterat att Folkpartiet har bytt gruppledare ovanligt många gånger under den senaste mandatperioden.

Arlanda Tidning skriver att en del av dessa aktiva har valt att byta parti, och att en del andra, som undertecknad, har bytt parti till Folkpartiet. Nu är Folkpartiet ett idéburet parti, ett parti för dem som aktivt tar ställning för liberalismen. Det var inte så länge sedan som jag själv när jag blev medlem i Kommunal var tvungen att aktivt avsäga mig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Och fortfarande tvingas LO-medlemmar som röstar på andra partier vara med och betala pengar för att stödja ett parti som de inte sympatiserar med. För en socialdemokrat är det naturligt att man inte tilltror människor förmågan att själva ta ställning till hur man vill utforma samhället, utan den som är "arbetare" skall rösta rött.

Vi som är medlemmar i Folkpartiet är det däremot för att vi har kommit fram till att vi står närmast den liberala synen på samhället. Ofta är det ett beslut som vuxit fram, och för en del kan detta kritiska sätt att se på partipolitiken komma att leda till att man byter parti. De ideologiska skillnaderna mellan allianspartierna är ju inte heller milsvida, utan vi har väldigt mycket gemensamt. Själv var jag i min ungdom mycket riktigt aktiv i Moderaterna men det är inget jag skäms för. Folkpartiet är ju också ett parti som har en ganska stor spännvid. Det är något som jag tycker gör vårt parti till ett levande parti. Birgitta Ohlsson och Jan Björklund har inte alltid samma syn på alla frågor, men har ändå väldigt mycket gemensamt. Jag är stolt över att vara medlem i samma parti som dessa båda.

Vi i Folkpartiet kommer inte heller att samarbeta med demokratiskt tvivelaktiga partier. Sverigedemokraterna må vilja framstå som rumsrena, men står för en syn på samhället som vi aldrig kan acceptera. På samma sätt finns det tvivelaktiga krafter på andra sidan. Om det rödgröna blocket vinner regeringsmajoriteten kan Lars Ohly vara minister nästa år. Det är definitivt en man med ett mörkt förflutet. Nu menar jag inte att man inte skall kunna ändra sig och ta avstånd från sina felsteg, men som framgår av nedanstående reportage så är det knappast något som utmärker Ohly.

Visst kan många borgerliga väljare som är missnöjda med regeringen och som vill markera att miljöfrågorna är viktiga tänkas rösta på Miljöpartiet. Men då måste man komma ihåg att man därmed bidrar till att den man som, så länge det fanns kommunistiska diktaturer att hylla, gladeligen deltog i dessa hyllningar, och till och med kritiserade partikamrater som var mer kritiska, blir en del av Sveriges regering.

Även om vi självklart beklagar att Pernilla Bergqvist av personliga skäl inte längre ville stå i topp på vår lista så har vi ett starkt lag inför valet. Vi har en god spridning vad gäller olika kommundelar, och jag är inte säker på att det är en nackdel att vår lista kommer att bidra till att det kommer in nya människor i kommunfullmäktige. Det finns kanske fler partier som skulle må bra av mer förnyelse.

Bloggar om Sigtuna kommun

Varför har man en blogg? Vad är egentligen skillnaden mellan en blogg och en vanlig hemsida, eller en artikel i en tidning? För mig är en av de viktigaste skillnaderna att bloggen kan ge en dialog med läsarna. Därför är det självklart för mig att man skall tillåta läsarkommentarer på en blogg. Om kommentarerna inte alls håller sig till ämnet, eller om det går över i oförskämdheter och smutskastning kan det bli nödvändigt att ta bort kommentarer, men annars tycker jag att även meningsmotståndarnas kommentarer berikar. Det ger en ju anledning att tänka över sina egna argument och vässa dessa. Svenska Dagbladet skriver i dag om politiker som bloggar. Ingen i vår kommun är omnämnd, men det finns några som skriver om vår kommun.

Låt oss börja med vårt kommunalråd Anders Johansson. Han har en blogg. Där får man inte kommentera. Det säger ganska mycket om Anders Johansson och hans ledarstil.

Annars har jag inte hittat så många bloggar från majoriteten i Sigtuna. En gång i tiden hade Anna-Karin Lundström (S) en blogg. Ja, den finns fortfarande kvar, men har inte uppdaterats sen i september. Det tycker jag är synd, för den var både välskriven, tankeväckande, intelligent och tillät dessutom kommentarer. Det var inte som Anders Johanssons blogg en megafon för makten utan ett bidrag till en politisk dialog.

En annan av Johanssons supportrar, före detta folkpartisten (och före detta moderaten) Mårten Fintling (C) har också börjat med en blogg. Jag hoppas att den skall bidra till att levandegöra det politiska samtalet i vår kommun inför valet.

Bättre är läget i oppositionen. Förutom undertecknad så bloggar också min partikamrat Crister Mattsson regelbundet. Dessutom kommer han snart ut med en guidebok om Sigtuna! Min lillasyster Helle Nyman Ahlqvist (M) har en mycket läsvärd och intressant blogg som också är personlig och blandar politik med den riktiga verkligheten.

Henrik Kelfve (M) har också en blogg som är en riktig blogg, dvs där kommentarer tillåts och som stimulerar till debatt.

Min egen blogg, Hendriks Märsta, har som målsättning att framför allt lyfta frågor som gäller kommundelen Märsta, men även viktiga frågor för hela kommunen. Också rikspolitiken kan komma att kommenteras då och då. Men jag tänker också skriva lite om annat än politik, och då framför allt om just Märsta. Märsta är en spännande och dynamisk plats, och också en plats med en rik historia. Jag kommer att återkomma till den, och också visa lite om hur Märsta förekommer i litteraturen.

Hör gärna av er med kommentarer!

Snart kommer S att ta avstånd från Reepalu. Eller?

Tänk om de flesta som tillhör en viss etnisk grupp som bor i Sigtuna kommun skulle känna sig utsatta för förföljelse. Om man inte skulle våga visa sitt ursprung på gatan, om människor som tillhör den här gruppen skulle känna sig tvungna att flytta ifrån Sigtuna, ja kanske till och med lämna landet.

Tänk om kommunens högsta ansvariga politiker i stället för att kraftigt ta avstånd från det här, i stället för att besöka den här gruppen och visa sin solidaritet skulle göra märkliga uttalanden om att denna grupp får skylla sig själva eftersom de demonstrerat till förmån för något som retat upp andra, och att deras landsmän mördat hundratals barn, och till sist när kritiken blir alltför hård påstår att det är en lobby från ett annat land som ligger bakom.

Nej, jag tror inte för ett ögonblick att vårt kommunalråd skulle bete sig på detta sätt. Men tyvärr gör hans partikamrat i Malmö, Ilmar Reepalu det. Jag är övertygad om att det finns många socialdemokrater som skäms över hans uttalanden. Jag är övertygad om att man från partiet snart går ut och tar avstånd från detta. Jag hoppas verkligen inte att jag har fel.

Läs mer i DN, Svd, Skånska Dagbladet och ett mycket intressant inlägg på Johan Ingerös blogg.

Nu är det dags för kulturen!

Så här såg Märstas idrottsplats ut en gång i tiden. Vi befinner oss alltså på andra sidan järnvägen från samhället sett. Ni ser stationen till höger och det nuvarande kommunhuset till vänster. När kortet är taget vet jag inte, men det är skickat 1934 som påskkort från någon som bodde på Steninge. Han skriver att han skickar det här kortet eftersom han inte fått tag på något påskkort. (klicka på bilden för att se den i större format).

I dag har vi som bekant betydligt mer avancerade idrottsanläggningar. Förutom den imponerande Midgårdsvallen, som nu kompletteras med en pengaslukande och något onödig badbassäng har vi ju en ny idrottsplats i Sigtuna. Ingen har väl undgått Ralph Erskines ishall i Märsta, en byggnad som inte alla tycker är vacker. Men den har i alla fall karaktär, till skillnad från den otroligt trista nya ishallen bredvid.

Visst är det bra att det finns goda möjligheter att idrotta i kommunen. Men nu har man satsat så mycket på idrotten att jag tror att det vore dags att lägga mer pengar på kulturen. Nu finns det förvisso en hel del intressant kulturverksamhet som sker genom privata initiativ i vår kommun, inte minst vid Steninge slott. I Märsta har vi också nyligen fått ett galleri som heter Gamla Skokällan och ligger vid Idrottsvägen. Även Kulturstugan, som just nu ligger lite undanskymt bakom nybygget ovanför centrum har spännande utställningar.

Det är viktigt att kommunen visar sitt stöd, och sitt intresse för sådana verksamheter. Intresset verkar dessvärre vara mycket större för idrottsverksamheten. Men jag tror att för en ort som Märsta, som inte på samma sätt som Sigtuna stad har en tradition av konst- och kulturliv är det viktigt att utveckla denna. Visserligen har vi ju utmärkta förbindelser till Stockholm och Uppsala (om det inte snöar) men det betyder mycket för trivseln om man inte alltid måste resa bort härifrån.

För att utveckla kulturen i kommunen är givetvis Kulturskolan också en viktig verksamhet. Jag tror att vi måste se till att de får mer ändamålsenliga och rymliga lokaler än de har nu. I stället för att plöja ner miljoner i en simbassäng bredvid en av kommunens mest trafikerade vägar, dvs knappast en plats där det kommer att kännas speciellt trivsamt att tillbringa en sommardag, borde man ha använt dessa miljoner till en ny Kulturskola.

Värmande liberal energi i vinterkylan!

Snö, snö, snö. Märsta ser helt annorlunda ut än det gjort under de senaste vintrarna. Vaga minnen från barndomens vintrar vaknar till liv. Ingen buss kommer när jag skall åka till tåget, så det blir en rask promenad i 25 minusgrader. Men det är så vackert med all den vita snön. Och SL överraskar när tåget faktiskt går i tid (även om det blev ett tåg senare än jag tänkt).

Helgen har tillbringats på Sånga-Säby kursgård i Ekerö kommun. Där fick folkpartister från hela landet som står i topp på valsedlarna träffa höga företrädare för partiet för att få idéer och inspiration. Från vår kommun var det jag och listtvåan, Lotta Lundberg, som fick förmånen att resa dit. För en förmån var det. Att få höra Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson, och faktiskt, bäst av dem alla, vår partisekreterare Erik Ullenhag var enormt inspirerande. Att de andra var mycket bra talare visste jag redan, men Ullenhag var en stor överraskning. Utan att ta till Powerpoint eller liknande hjälpmedel som alltför många gör slentrianmässigt höll han ett tal som skulle väckt kampviljan hos den sömnigaste partikamrat, och som övertygade mig om att den mannen kommer att gå långt.

Det var också en stor förmån att få bekanta sig med liberaler från hela vårt avlånga land. En del kanske tror att folkpartister är lite trista och färglösa, men det stämmer verkligen inte. Här var en frisk och framåt skara modiga partivänner. Fast jag var nog den enda som vågade bada i isvaken (men folkpartister är i alla fall renligast enligt en undersökning).

Vakter på toaletten?

Jag läser på Svd.se om en skola i Värmland där man blivit tvungen att kalla in uniformerade vakter på grund av en elev som utgör ett hot mot lärare och andra elever. Det är givetvis fullständigt horribelt, och helt oacceptabelt. Tyvärr tror jag att detta är en följd av den socialdemokratiska skolpolitik som så länge dominerat i Sverige. Där finns en strävan efter att till varje pris undvika att flytta elever som terroriserar sin omgivning, som kränker lärare och andra elever, som förstör skoltiden för andra. Man lever i en falsk verklighet där alla mår bäst av att vara i samma grupper och klasser, där ingen får pekas ut.

Naturligtvis är det synd om sådana elever. Ofta handlar det om elever som har trasiga hemförhållanden, eller elever som har olika typer av diagnoser. Det är naturligtvis inte så att man till varje pris skall kasta ut sådana elever, och man skall givetvis se till att de får hjälp att komma på fötter. Och eftersom sådant kostar pengar så finns det också borgerliga kommunpolitiker som hellre låter problemen växa än att ta till andra lösningar. Men till sist går det så långt att situationen blir ohållbar, så som nu skett i Munkfors.

I vår kommun är problemen också stora, även om det inte gått så långt. Nu senast läser jag i Sigtunabygden om Centralskolan i Märsta där man blivit tvungen att låsa toaletterna pga skadegörelse. Ett mycket litet fåtal elever har alltså förstört så att alla andra drabbas. Nu har man till sist funnit en något så när acceptabel lösning med nyckelvakter i varje klass, men även denna lösning har problem. Att alltid tvingas berätta för någon när man behöver gå på toaletten, att tvingas leta efter någon för att göra detta är inte acceptabelt.

Jag tror att det som behövs för att få bättre ordning i skolan är dels att man reagerar snabbare och tydligare på brott mot de regler man kommit överens om. När elever ständigt infinner sig utan böcker och penna, eller ofta kommer för sent så måste skolan reagera. Om elever uteblir från lektioner måste man se till att föräldrarna kontaktas. Och när elever gör så att kamraterna inte får den arbetsro man har rätt till så är detta inte acceptabelt. Då måste föräldrarna kallas till skolan för ett allvarligt samtal tillsammans med eleven och läraren, och kanske också rektorn.

För elever som ändå fortsätter att bryta mot reglerna måste man hitta andra lösningar. Syftet med dessa måste vara att eleven så småningom kan komma tillbaka till den vanliga undervisningen, men i vissa fall kanske inte det är möjligt. Det är också viktigt att sociala myndigheter kan stödja familjerna i de fall där föräldrarna inte själva förmår sätta gränser. Visst handlar friskolornas ökande popularitet till viss del om att elever flyr oroliga miljöer i kommunala skolor. Det är långt ifrån alla friskolor som håller en högre kvalitet på undervisningen, men de flesta har en lugnare och tryggare miljö. Det är en utmaning för kommunala skolor att ta itu med det problemet!

Men visst är skolan i Sverige på väg åt rätt håll. Sedan Jan Björklund blev skolminister känns det i alla fall som att kunskaper och kvalitet blivit ledstjärnor. Tyvärr händer saker lite väl sakta, men det är ju bättre att det går långsamt åt rätt håll än inte alls.

Gröna tak, ett grönt stationshus och gröna resor.

Snart midnatt. Jag går omkring i den öde väntsalen i Märsta station. För några år sedan var den öppen dygnet runt och blev allt mer populär bland personer utan fast adress. Nu är den tom, men som bussförare kan jag komma in här och stå och titta ut på den öde Stationsgatan en kall vinternatt .

Jag minns, liksom väl alla som bodde i Märsta när det hände, den natt då stationshuset brann. Det var då kriget mellan olika restaurangägare var som intensivast, och någon hade planer på att öppna en pub i stationshuset. Kanske är dagens lösning med Pressbyrån bättre, fast å andra sidan hade den som väntar på ett tåg en kall vinterkväll kunnat ta en öl på puben i stället för att stå ute och stampa. På söndagskvällen stänger Pressbyrån klockan sex så man kan inte ens ströva omkring där inne och bläddra i glassiga magasin för att få tiden att gå.

Men det är i alla fall tur att man lät bygga upp stationshuset igen, det fanns ju tankar på att låta bli. Snart skall ett höghus resa sig på Konsumtomten, och jag tycker ju som vanligt att allt som bryter av från det invanda är nytt och spännande. Jag glömmer aldrig den strid som utkämpades för några år sedan mellan kommunens byråkratsjälar och en driftig entreprenör som byggt ett butikshus som numera inrymmer Rosersbergs golv och en trafikskola. Husets tak var nämligen grönt vilket inte harmonierade med bostadshusen intill. Att det just är olikheter och möten mellan stilar som skapar spännande miljöer är tydligen något som undgått dessa tjänstemän som numera förhoppningsvis lämnat vår kommun. Min vision om Märsta i framtiden är ett samhälle som präglas av större mångfald, och mindre enfald.

Själv befinner jag mig denna söndagsnatt i stationshuset därför att jag väntar på att köra midnattbussen till Steninge. Kvällen har jag ägnat åt att köra passagerare till och från Suckunge, Husby Långhundra, Norrby säteri och andra lika exotiska platser. Detta på den intressanta linjen 574, en linje som har en flexibel trafikform vilket innebär att den (i alla fall delvis) bara körs när någon vill åka. Jag kommer att skriva mer om den en annan dag.

Jag har skrivit tidigare om SL:s resegaranti. Det är glädjande att SL alltmer markerar att den alltid skall gälla och att det skall bli enklare att använda sig av den. Dagens Nyheter skriver om en man som utnyttjar denna garanti så mycket han kan, och det gör han alldeles rätt i . Här i Märsta befinner vi oss ju på kanten till grannlänet, ett län där man också har en resegaranti, men där den har så många begränsningar att den nästan aldrig gäller. Det är viktigt för att möjliggöra ett liv utan bil att man kan lita på att man kan ta sig fram med kollektiva färdmedel. Jag hoppas alltså att det nuvarande styret i landstinget kommer att få mandat att fortsätta att utveckla SL-trafiken även efter valet, och att vi slipper tokiga prissänkarexperiment.

Är skolan i Sigtuna i kris?

Skolan är aktuell igen i vår kommun. Lärarnas Riksförbund, det lärarfack som jag själv tillhör har listat landets kommuner utifrån hur bra grundskolan är och givit Sigtuna en föga hedrande 272:a plats av 290 kommuner i landet. Detta står i skarp kontrast till det andra lärarfacket, Lärarförbundets, nominering av Sigtuna som den kommun som förbättrat skolan mest under föregående år. Givetvis kan man nå olika resultat beroende på vilka faktorer man väljer att undersöka, men tyvärr finns det nog en hel del att förbättra i Sigtuna kommuns skolor.
För inte så länge sedan skrev några elever på Ekillaskolan (som ni ser på vykortet från 1966 ovan) en insändare i Sigtunabygden där de berättade om ständiga lärarbyten, inställda lektioner och annat som försvårade deras studier.

Tyvärr känner jag mycket väl igen den bilden av Ekillaskolan. Mina egna barn har gått där, min äldste son under hela sin högstadietid, och mina två yngre barn bara i sjuan. Eftersom läget i min dotters klass var under all kritik lyckades vi hitta en annan skola, och även min son ville då byta. De avslutade sin högstadietid på Estniska skolan i Gamla stan, en skola med helt andra krav och med betydligt bättre studiemiljö. Visst finns det en hel del lärare som gör ett gott jobb även på Ekilla, men förutsättningarna har inte varit de bästa. Skolledningen har bytts ut, kraven har ofta varit låga, arbetsmiljön långt ifrån tillfredsställande.

Lyckligtvis finns det nu ett alternativ till Ekilla även i vår kommun, nämligen Skolan Bergius. Det är inte precis med någon större entusiasm som den nuvarande kommunledningen har tagit emot denna konkurrent, men den har lockat många elever, och jag har talat med flera av eleverna där och alla har varit nöjda. Dessutom finns ju också Josefinaskolan för den som är intresserad av Waldorfpedagogiken. Men jag skulle gärna se ytterligare en friskola i vår kommun för att ge ökad valfrihet, men också för att stimulera de kommunala skolorna att bli bättre.

Men det finns även positiva saker att säga om skolorna i Sigtuna kommun. Våra barn gick på Norrbackaskolan, en skola som hade många goda sidor. Det förefaller som om låg- och mellanstadieskolorna är betydligt tryggare, men kontrasten mot högstadieskolorna tuffa värld blir för stor.

Jag tror inte heller att friskolor per automatik skulle vara bättre än kommunala skolor. Jag arbetar själv sedan 21 år på den kommunala Runby skola i Upplands Väsby. I Väsby är konkurrensen från friskolorna tuff, och vi måste ständigt bli bättre för att överleva. Det kan ibland vara nödvändigt att stänga en skola som kommit in i en ond cirkel om man inte lyckas vända skutan. Det viktigaste måste dock vara att vi ger våra skolelever de rätta verktygen för att möta utmaningarna i livet.

Ett av de stora problemen för skolan i vårt land är att man inte ger betyg förrän i åttan. Då är det ofta för sent att hinna reparera det som gått förlorat. Vår regering håller ju på att göra något åt det, men det har gått lite långsamt. Risken är att en eventuell rödgrön-röraregering intar en mer betygsfientlig inställning. Det vore önskvärt om vi i vår kommun kunde förbättra kommunikationen mellan hemmen och skolan och ge tydligare rapporter om de brister som eleverna har. Det finns ibland en tendens på lägre stadier att bara prata om det som är bra, eftersom man så gärna vill berömma barnen. Det är naturligtvis bra med beröm, men man måste också peka på det som skall utvecklas och förbättras.

Men det är inte bara mina barn som gått på Ekillaskolan. Själv gick jag där mellan 1970 och 1976, från fyran till nian. Redan på den tiden kunde det vara en ganska orolig skola ibland, men jag lärde mig faktiskt en hel del. Det fanns en annan kontinuitet i skolledning och personal som ledde till stabilitet, och vi fick ju också betyg tidigare. Men något jag aldrig lärde mig ordentligt var matematik. Vi utsattes nämligen för det galna experimentet med mängdlära. Vi skulle rita mängder och delmängder och prata om element, men förstod aldrig vad det skulle vara bra för. Det var nu knappast Ekillaskolans fel, men visar riskerna med att hoppa på diverse flugor hur som helst. Visst skall skolan utvecklas, men det måste ske med förstånd.

Det är i alla fall helt klart att Jan Björklund betytt väldigt mycket för att föra fram skolan på dagordningen, och också för att stärka lärarnas ställning. Detta har lett till att han fått mycket kritik från de så kallade "flumpedagogerna" som länge dominerat lärarutbildningarna. Björklund är dock mycket populär i lärarkretsar, även bland sådana som inte sympatiserar med Folkpartiet i andra frågor. Jag hoppas verkligen att Björklund får fortsätta att utveckla den svenska skolan efter valet. Tanken att Vänsterpartiet skulle bli inblandat skrämmer...

Tankar bakom ratten

Ännu en vinterdag har gått, denna gång i busskörandets tecken. Jag jobbar sedan mer än tjugo år extra som bussförare, numera hos Arriva. Kollektivtrafiken ligger mig varmt om hjärtat, speciellt som jag inte har någon bil. Därför känns det bra att Arriva som tagit över trafiken i vår kommun arbetar aktivt för att få fler passagerare. Visst finns det fortfarande brister, men det märks att man anstränger sig mer än Swebus gjorde för att ge god service.

Nu har ju dessvärre SL-trafiken dragits med stora svårigheter under den här vintern, och vissa dagar har det blivit rena lotteriet om man skall komma i tid till arbetet. Detta är givetvis inte acceptabelt, men jag tycker ändå att vi kan vara stolta över SL-trafiken. Det finns ju också en resegaranti som innebär att man kan ta en taxi och skicka in kvittot till SL om man riskerar att bli mer än 20 minuter försenad. Den senaste veckan har både jag och min fru gjort det flera gånger, och det är ju faktiskt en väldigt stor förmån att denna möjlighet finns.

Men kollektivtrafiken i vår kommun har en del brister. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag och några partikamrater i somras skrev en insändare om att utreda frågan om att anlägga en spårvägslinje mellan Arlanda och Sigtuna via Valsta. En del andra partikamrater tror mer på spårbilar, men vad vi har gemensamt är att vi tycker att det måste bli bekvämare att ta sig med kollektiva färdmedel från olika delar av kommunen både till pendeltåget och till Arlanda. Som det nu är kommer man snabbare från Upplands Väsby till Arlanda än från Märsta.

Som bussförare fick jag också uppleva det sorglustiga socialdemokratiska experimentet med tjugokronorsbiljetter för några år sedan. Ett försök som ledde till att färre köpte månadskort eftersom biljetten blev så billig, att bussarna blev sena på grund av all biljettförsäljning, och att bussförarna blev rånade när de hade så mycket kontanter på sig. Att man för bara 690 kronor kan resa så mycket man vill under 30 dagar, och dessutom kan låna ut kortet till någon annan när man inte reser själv är ju allt annat än dyrt.

Nej, jag tycker inte att det finns någon som helst anledning att sänka SL:s priser. Däremot skulle jag gärna se att papperskorgarna kom tillbaka på pendeltågen, och att de som inte själva kan förstå att smutsiga skor inte har på sätena att göra kunde fås att tänka på andra än sig själva.

Låt Märsta vara Märsta och Sigtuna stad vara Sigtuna stad!

Kanske lite opassande här på Hendriks Märstablogg är att bilden här inte alls är tagen i Märsta, utan i Sigtuna stad. Men jag har naturligtvis ingenting emot Sigtuna stad, och liksom många av dess invånare är jag lite oroad över den alltför ohämmade byggnationen där. Det gäller både sådant som utbyggnaden av Stadshotellet, den klumpiga och fula nybyggnationen vid Humlegården och den extrema takt i vilken man bygger nya bostäder i Sigtuna stad.

Det är lite märkligt att Socialdemokraterna inte har några fullmäktigeledamöter i Sigtuna stad, och ändå gör så mycket för att förändra denna kommundel. Det verkar som om man drivs av en strävan att motarbeta Sigtuna stads särart. För mig är skillnader och olikheter inte ett hot som det är för sossarna, utan någonting positivt. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det här finns en ideologisk skillnad mellan alliansen och de socialistiska partierna. Den märks i de flesta politiska frågor. Det är därför jag har lite svårt att förstå varför Centern, ett tydligt borgerligt parti på riksplanet kan välja att samarbeta med vänsterblocket här i kommunen.

De ideologiska skillnaderna märks inte minst i skolpolitiken. Eftersom det är just i skolan jag arbetar kommer jag att återkomma till dessa frågor här på bloggen. Välkommen tillbaka!

Ny blogg!

Jag som skriver det här heter Hendrik Nyman och ställer upp som kandidat för Folkpartiet Liberalerna i kommunfullmäktigevalet. Jag kommer att fylla femtio i år, och bor i Märsta med min familj. Jag är uppvuxen i Märsta och har bott större delen av mitt liv här. Jag kommer att använda den här bloggen dels för att berätta om mina tankar inför valet, men också för att skriva lite om Märsta och visa bilder, såväl nya som gamla, och inte minst vykort från min samling.


Jag är givetvis medveten om att Märsta inte är hela vår kommun, och det är inte svårt att tycka att Sigtuna är vackrare och har betydligt mer av historiens vingslag. Men även Märsta har en historia, och även om Märstas rykte inte alltid är det bästa är det en ort med många kvaliteter. Den som passerar Märsta ser mest husen på Tingvallavägen eller om man åker tåg, Västra Bangatan, men Märsta innehåller så mycket mer.




















Själv bor jag i Arenbergaområdet, samma område där jag är uppvuxen. Ett trivsamt område nära stationen, ett område där man även kan klara sig om man väljer att avstå från att ha bil som vi har gjort i min familj.



Men vår kommun består ju inte bara av Märsta, och visst kommer jag att skriva om andra delar av kommunen ibland. Men för mig är ändå Märsta det som ligger mig mest varmt om hjärtat.
Till skillnad från en del andra partier har Folkpartiet kandidater från både Steninge, Märsta och Sigtuna på valbar plats på fullmäktigelistan.


Mina politiska uppdrag för närvarande är att jag är ledamot i Miljö- och hälsoskyddsnämnden och Barn- och ungdomsnämnden. Efter valet hoppas jag komma in i Kommunfullmäktige. Jag vill gärna komma i kontakt med er väljare. Skicka gärna ett mejl till hendriknyman@hotmail.com eller lämna en kommentar på denna blogg. Till skillnad från vårt kommunalråd Anders Johansson så tycker jag att en av fördelarna med en blogg är att man kan kommentera inläggen och få igång en diskussion.