Måste man ha kilt för att synas?

November i Odensala

En torsdag i slutet av november varje år samlas de femtioen ledamöterna i Sigtuna kommunfullmäktige för att ta ställning till budgeten och bostadsbyggnadsprogrammet. Mötet börjar denna dag redan klockan nio på morgonen och håller på till sent på kvällen. Förra året slutade inte mötet förrän klockan halv ett på natten, så det var med viss bävan jag styrde mina steg mot Kulturum. Visserligen är det intressant med kommunalpolitik, men riktigt så stor är inte min entusiasm att den räcker från nio på morgonen till halv ett på natten. 

Men med tanke på att jag dagen innan lagat fyra hål hos tandläkaren så kunde det ju bara bli bättre. Att det dessutom var det sista budgetmötet med Anders Johansson kändes ju också lite speciellt. För även om man kan reta sig på hans arrogans ibland, så går det inte att förneka att han är intelligent och bidrar till att få fart på debatten. Och han kan också vara rolig, som när Karolina Windefalk (MP) slant på orden och sa att hon blev djupröd, något som Olov Holst (M) hakade på och sa att när man sätter något i halsen blir man först djupröd, sedan djupblå, vilket han såg fram emot. Men då ropade Anders Johansson: 
- Och sen dör man!

Håsta, Odensala

Att Michael Harvey (KD) hade kilt på sig blev huvudnyheten från fullmäktige i år, och kanske var Anders Johansson lite bitter över att inte bli kvällens mest uppmärksammade person. Men visst är det en aning märkligt att vårt parti som hade ett eget budgetförslag fick betydligt mindre uppmärksamhet än kilten.

Lite provokativt konstaterade jag i alla fall en bra bit in på förmiddagen att om inte kilten varit där hade ingen med kjol visat sig i talarstolen, innan Karolina Windefalk från Miljöpartiet till sist var första kvinna där. 

Vad som inte fick så mycket uppmärksamhet var alltså det faktum att det inte bara fanns två budgetalternativ. Sossarna hade givetvis ett tillsammans med Centern och Miljöpartiet, och Moderaterna hade ett som också Kd och Samling för Sigtuna ställt sig bakom. Men så fanns det ett tredje förslag, nämligen Folkpartiet Liberalernas. 

Vår nye gruppledare, Dan Rosenholm, hade lagt ner ett väldigt stort arbete på detta, och vi andra hade hjälpt till efter bästa förmåga. Men det är svårt att nå ut när de andra partierna gör sitt bästa för att inte låtsas om vårt förslag. 

Några av våra huvudpunkter var vårt gamla men fortfarande aktuella förslag om att ge lärarna i kommunen en procent extra lönepåslag jämfört med centrala avtal. Det skulle vara en viktig signal om att vi tycker att lärarna är viktiga. Det är ju vanligt att man pratar om hur viktiga de är, men det måste också omsättas i handling. Vi tycker också att det är viktigt att skolan både erbjuder stöd för de elever som behöver det, genom att anställa utbildade speciallärare, och även ger utmaningar för dem som har lätt för sig. Därför vill vi ha profilklasser med speciella antagningsprov, i första hand i matematik och naturvetenskapliga ämnen. 
Vi vill också se en speciell satsning på läsning och litteratur med stipendier för lärare som arbetar nyskapande med detta. Det är också väldigt viktigt att alla skolor har skolbibliotek med utbildad personal. 

November är en vacker och underskattad månad.

Och just biblioteken ligger oss varmt om hjärtat. Det är naturligtvis glädjande att det byggs ett nytt huvudbibliotek i Märsta, ett bibliotek som dessutom kombineras med en konsthall och som blir granne med den nya Kulturskolan. Men biblioteket måste också vara öppet när människor har tid att gå dit. Förr i tiden när affärerna var stängda på söndagar var det naturligt att biblioteket också var det, men nu känns det märkligt att man kan välja att tillbringa hela söndagen i något stort köpcentrum (nåja, i vår kommun finns det ju inget centrum värt namnet, men i grannkommuner) men inte på biblioteket. Därför vill vi satsa på söndagsöppet på huvudbiblioteket. 

Vi vill också satsa på El Sistema, ett arbetssätt för att utveckla barns sociala förmåga och självförtroende med hjälp av klassisk musik. Tanken är att i första hand låta barn från miljöer där man inte så ofta kommer i kontakt med klassisk musik få möta denna, och också engagera hela familjerna. Dan Rosenholm har också skrivit en motion i ämnet, och vi hoppas givetvis att den skall få ett lika positivt mottagande som vår motion om att kommunen skulle bli fristad för en förföljd författare. 

Den tunga lerjorden som bör förbli jordbruksmark.

Men det är inte bara skolan som engagerar oss, vi vill bland annat satsa extra på att införa tillagningskök vid alla äldreboenden, och vill också att en värdighetsgaranti skall införas i äldreomsorgen. 

Sverigedemokraterna ägnade sig i vanlig ordning åt att skylla alla problem på de ensamkommande flyktingbarnen, men fick en hel del mothugg från många talare. Själv tyckte jag att Sverigedemokraternas inställning, och det faktum att deras riksdagsmän vandrar omkring med järnrör på Stockholms gator var ett bra argument för vårt att införa en minnesdag i kommunens skolor för Raoul Wallenberg. Att så många lockas av denna politik visar att det är viktigt att sprida kunskap om en man som gjorde stora uppoffringar för humanitet och medmänsklighet.

Vad gäller bostadsbyggnadsprogrammet hade vi inget eget förslag, utan anslöt oss till Moderaternas. Vi tycker precis som dem att det kan vara klokt att begränsa takten i bostadsbyggandet. Det är viktigare att åstadkomma bra boendemiljöer än att bygga nya miljonprogram. Vi anser också att man så långt möjligt skall undvika att bygga på jordbruksmark. 

I år höll mötet inte på lika länge som förra året, och redan klockan 23.oo var det slut. Då hade både undertecknad, Dan Rosenholm och Rolf Brunnberg varit uppe i talarstolen flera gånger. Trötta, men nöjda med våra insatser for vi hemåt i natten.

Andersson och Pettersson och Lundström och jag.

En regnig julidag i hörnet Centralgatan / Skolgatan. Kärleken blommar!

Det har varit fullmäktigemöte igen. Låt mig sammanfatta mina intryck:

Jag börjar med Andersson. Trogna sitt partis Bondeförbundsrötter har Centerpartister ofta bondenamn som Andersson. Faktum är att de två översta på partiets lista heter Bosse Andersson och Lasse Andersson. Eftersom Bosse Andersson var på älgjakt var det Lasse Andersson som satt på partiets enda stol denna kväll. Men varför skriver jag om detta enmandatsparti som aldrig visar någon kritik mot sina samarbetspartier utan troget röstar igenom Anders Johanssons betongpolitik? 

Centern i Sigtuna - sakta på väg mot vänster?

Jo, denna kväll skulle det senaste steget av denna betongpolitik antas, nämligen planen för området Märsta port, en plan som går ut på att bygga ett förlegat miljonprogramsinspirerat bostadsområde på ett av Märstas mest synliga lägen. Och för en gångs skulle ryktades det om att Centern vågat säga emot! Så förväntningarna var höga, men sedan Anders Johansson kommit med ett nytt förslag där man plötsligt plockade bort delar av planen (fullständigt obegripligt och mycket märkligt att göra på sittande möte!) så var kvällens Andersson lika trogen som vanligt. 

Pettersson är också ett typiskt bondenamn, och mycket riktigt bärs det av lantbrukaren Kurt Pettersson från Sursta. Han är dock inte centerpartist utan kristdemokrat, och brukar inte ge sitt stöd till kommunledningen. Men när Folkpartiets gruppledare Dan Rosenholm tog en diskussion med Anders Johansson om trädfällning, något vi var kritiska mot och tyckte att man ägnade sig åt för mycket vaknade Pettersson. Till saken hör att Pettersson bor på Sursta gård, omgiven av stora skogar. Där kan man fälla hur mycket träd som helst utan att det blir så mycket skillnad. Men för människor som bor i tätorten kan fällandet av ett träd innebära att grannarna i huset mittemot plötsligt kan se om du diskat middagsdisken. 

Kurt Pettersson är uppvuxen med motorsågen i högsta hugg, och tycker att det fälls alldeles för lite i vår kommun. Huvudorsaken är att det går omkring en massa gangsters, och dessa gangsters enligt Pettersson tydligen gömmer sig bakom de kvarvarande träden i tätorten. Men om Kurt Pettersson får råda blir det andra bullar. Anders Johansson blev givetvis positivt överraskad över detta stöd, van som han är vid att Petterssons partikamrat Michael Harvey alltid har motsatt åsikt mot Johansson. "Ta med dig motorsågen och kom, så kör vi!" var hans budskap till Pettersson. 

Kan det vara en smal gangster bakom trädet?

Och sen var det Lundström. Lundström heter Per i förnamn, är sosse, och är inte heller någon större vän av träd. Men han har lite andra orsaker för sitt stöd för motorsågarna. Han är nämligen orolig för att kommunens barn och gamla inte skall kunna ge sig ut utan att riskera att få så kallade riskträd i huvudet. "Vem vill ha sina nära och kära gående runt i kommunen, och att de när som helst skall riskera att få ett träd i huvudet?" frågade han, och det är givetvis ett skrämmande perspektiv. För säkerhets skull är det väl bäst att de skogar som Johansson inte hunnit sälja som industritomter också inhägnas i väntan på att arboristerna hinner granska alla träd för att hitta riskträden. Eller kanske kan man dela ut hjälmar?

Detta om Andersson, Pettersson och Lundström. Men jag då, vilken roll hade jag? Tämligen passiv, måste jag medge. Nu när jag inte längre är gruppledare känner jag inte längre samma press att ge mig upp i talarstolen. Och ärligt talat, det känns inte precis som om andelen män i medelåldern och däröver som figurerar i talarstolen är för lågt. I vanlig ordning var det inte många talare som inte platsade i den kategorin. 

Bäst att stanna i tunneln, annars kan man få ett riskträd i huvudet!

Men jag tyckte att det var ett ovanligt givande fullmäktigemöte, och diskussionerna om såväl Märsta port som den något lättviktigare trädfällningsfrågan var givande, och det var lite spännande att se om Centern och Miljöpartiet skulle visa kommunens väljare varför det skulle finnas någon anledning att rösta på dem. För om man alltid tycker som sossarna, varför inte rösta på dem i stället? Vill man i stället lägga sin röst på ett parti som står fritt, och inte går i någons ledband så finns ju alltid Folkpartiet Liberalerna. 

Sigtuna välkomnar förföljda författare!

Vissa behöver mer upplysning.

Ibland säger man ju att kommunpolitik bara handlar om små oviktiga frågor medan man blundar för de stora och viktiga frågorna i samhället. Men det är fel, det är ur ett engagemang för små lokala frågor som ett större samhällsengagemang ofta växer fram. Men det finns frågor där man kan få tillfälle att knyta ihop engagemanget för världen med ett engagemang för kommunen. En sådan fråga dök upp på fullmäktigemötet i september. 

Det handlade om den motion om att Sigtuna skall bli fristad för förföljda författare som jag lämnat in. Idén kom från vår vice ordförande Pernilla Bergqvist som i sitt arbete i Uppsala kommit i kontakt med motsvarande verksamhet där. Det finns en internationell organisation som heter ICORN (International Cities of Refuge Network). I den ingår städer i många europeiska länder, samt Mexiko och USA, som öppnat sina dörrar för förföljda författare som ges möjlighet att under ett eller två år bo och verka i staden, och en av de svenska städer som är med är just Uppsala. 

Till min stora glädje hade en enig kommunstyrelse ställt sig bakom motionen, och även Vänsterpartiet som inte är med i kommunstyrelsen stödde den. Men, inte helt förvånande, fick den inte stöd av Sverigedemokraterna. 

Det finns många sätt att hjälpa människor i nöd.

Från min egen estniska bakgrund vet jag hur viktigt det var att de estniska författare som inte kunde skriva fritt i det kommunistiska Estland fick en fristad i Sverige. Nu är Estland fritt och demokratiskt och värdet av att man i fria länder gav den estniska kulturen utrymme att utvecklas fritt kan inte överskattas. 

En vacker dag kommer säkert Ahmadinejad, Castro, Mugabe med flera att lämna plats till demokratiskt valda ledare som respekterar de mänskliga rättigheterna. Då kommer man att kunna se tillbaka och summera vilken betydelse det hade för den demokratiska utvecklingen i dessa länder att andra ställde upp och öppnade sina dörrar. 

Sören Sundh (SD) skrev i Sigtunabygden "att det skulle finnas en uppsjö av förföljda författare någonstans långt borta är en tanke men inte mer". 
Riktigt vad denna mening betyder förstår jag inte, men det är i alla fall helt klart att dessa författare finns. De finns i Iran, i Pakistan, i Vitryssland, på Kuba, i Kina, i Zimbabwe, ja listan kan tyvärr göras väldigt lång. Och jag tror nog att Sören Sundh vet det, men för honom är det viktigare att stödja lokala författare. Men vad Sören Sundh inte vill förstå är att de lokala författarna får skriva vad de vill. Att det sedan kanske inte är så lätt för dem att nå en publik är en helt annan sak, men de riskerar inte att hamna i fängelse för sina åsikter. De riskerar inte heller att bli av med sina arbeten för det de skriver, eller att bli utsatta för tortyr. 

Världen finns i vår kommun, och tvärtom.

Sören Sundh efterlyste att vi i stället skulle tänka på vår egen kommuns invånare. Men tanken är att även dessa skall få glädje av fristadsarbetet eftersom fristadsförfattarna förväntas delta i det lokala kulturlivet. Inte minst de författare som SD värnar om kan då få tillfället att möta kolleger från andra länder och utbyta erfarenheter med dessa. 

Jag tror att det är positivt för vår kommun att ställa upp i detta sammanhang. Och vår kommun har ju både litterära traditioner att ta vara på och bred erfarenhet av att hjälpa människor som behöver fly från sitt hemland. 

Träffa politiker, trivas i Valsta och trängas i ishallen.

Steningehöjden

Så var det dags att träffa alla sommarutvilade fullmäktigeledamöter igen. Eftersom jag inte längre är gruppledare kunde jag bara luta mig tillbaka och överlåta ansvaret åt min kompetente efterträdare Dan Rosenholm. Vår grupp bestod denna kväll av oss två samt ersättaren Rolf Brunnberg som tjänstgjorde i stället för Ragnhild Asp Ekström. 

Som vanligt trodde jag att det skulle bli ett ganska kort möte. Som vanligt hade jag fel. Som vanligt var det Folkpartiet Liberalerna som dominerade på motionssidan. Det började med en ny motion som lämnades in om en satsning på våra bibliotek. Sedan var det dags för behandling av tre tidigare inlämnade motioner. Den första handlade om tider i ishallen, och var skriven av Dan Rosenholm. Den ansågs tyvärr besvarad utan att leda till så mycket förändring, vilket är synd eftersom den pekade på ett problem, nämligen att det är väldigt svårt att få plats i ishallen om man inte är ett hockeylag. Om man arbetar på normala tider är det bara en futtig lördagstimme som hallen är tillgänglig, och då måste barnfamiljerna trängas med herrar som väger ett deciton, som Dan skrev. 

Ripvägen

Vår andra motion fick en betydligt välvilligare behandling. Den handlade om att Sigtuna skall bli en fristad för en förföljd författare. Jag återkommer till den en annan dag.

Den tredje motionen handlade om att införa en utmärkelse till anställda inom äldreomsorgen.   Det finns ju motsvarande utmärkelser inom skolans värld, vilket är väldigt positivt eftersom det innebär en uppmuntran till personal som utmärkt sig på ett bra sätt. Skolan, liksom äldreomsorgen får ju ofta uppmärksamhet när det handlar om negativa händelser, och därför är det viktigt att även se det som är bra. I svaret framhölls att det redan finns ett stipendium för dem som verkar i Äldre- och omsorgsnämndens verksamheter. Men det har mera sällan hamnat hos den viktiga personalkategori som arbetar med de äldre. Nu har man dock i svaret angivit att inriktningen bör ändras enligt motionens intentioner.

Så långt allt väl, god stämning och sämja mellan partierna (utom Sverigedemokraterna vad gällde fristadsförfattarna, men mer om det en annan dag som sagt var). Men sämjan tog slut när vi kom fram till frågan om de nya ägardirektiven för AB Sigtunahem. Jag är ingen expert på dessa frågor, men det var tydligt att kommunledningens förslag till ägardirektiv är alltför omfattande och det är dessutom tveksamt om de är i enlighet med lagar och förordningar. Bland annat vill sossarna inte att Sigtunahem skall dela ut sin vinst till ägarna, dvs kommuninvånarna, något som verkar mycket märkligt. Och varför litar man inte på VD i bolaget, utan vill reglera allt i ägardirektiven? 


Ulf Berndtsson (S) inbjöd (för vilken gång i ordningen?) alla ledamöter till sina kvarter i Norrbacka (som han envisas med att kalla Märstas Beverly Hills!) för att prata med hans grannar. Inte heller denna gång tycks han ha fått napp. 

Sossar som pratar med positiva (?) Valstabor.

Det andra ärendet som ledde till en längre debatt gällde förslaget till nya Valsta centrum. Här vill man bygga på ett sätt som hör det förflutna till, och som för tankarna till miljonprogrammets tid. Lola Svensson (S) framförde det något märkliga argumentet att hon eftersom hon bott i Valsta sedan tidernas begynnelse och varje dag talar med Valstabor skulle ha mer rätt att tycka i denna fråga än andra. Den gamle betongsossen Göran Hammarsjö ställde sig också i talarstolen med ett klassiskt anförande om hur miljonprogrammet räddat oss undan smuts och trångboddhet. Budskapet var klart, Valsta (och miljonprogrammet) får inte kritiseras, och framför allt inte av andra än Valstabor. Fast de Valstabor som är kritiska mot Valsta finns tyvärr inte i fullmäktige, och orkar förmodligen inte prata med Lola Svensson heller eftersom hon knappast är mottaglig för deras argument. 

Dan Rosenholm var mycket flitig i talarstolen och framhöll bland annat att modernismen knappast var den byggstil som uppskattades av flest människor. Detta innebär dock inte att man inte kan trivas i ett sådant område, Dan själv trivs till exempel bra i sin mexitegelvilla fast han egentligen ogillar detta byggmaterial. Men vi bör försöka göra så att trivseln i Valsta blir ännu större genom att bygga på ett sätt som inte är detsamma som på sextio- och sjuttiotalet. 

Och visst är det så att om man jämför Valsta med många miljonprogramsområden i andra delar av landet så är det både grönt, småskaligt och trivsamt. Men ändå finns det problem där, och många väljer att flytta därifrån. Visst beror en del av missnöjet på avsaknaden av ett bra centrum, men det finns fler orsaker. Eftersom det råder bostadsbrist i länet lär man nog hitta boende hur man än bygger, men om man vill uppnå stabilitet och minska genomflyttningen så är det viktigt att bygga på ett sätt som gör att även andra än Lola Svensson vill bo kvar år efter år. 

Och det hela slutade förstås som vanligt med att majoriteten inte lyssnade på några motargument, utan beslöt sig för att fortsätta som planerat. 

Så även detta möte tog slut efter det magiska elvaslaget, och ett ärende fick lämnas till nästa gång. 

Sista inlägget som gruppledare!

Skymning över Barrvägen

Som den uppmärksamme läsaren av den oumbärliga sajten Märsta.nu har noterat så är jag under det närmaste året bosatt i Ukrainas huvudstad Kiev som medföljande till min hustru som arbetar på svenska ambassaden. Därför har jag lämnat mitt uppdrag som kommunstyrelseledamot och gruppledare. Men jag har inte lämnat kommunfullmäktige, och eftersom jag ändå kommer att besöka Märsta med jämna mellanrum räknar jag med att kunna pricka in de flesta fullmäktigesammanträden. Mitt intresse för ett bättre Sigtuna kommun har jag inte heller lämnat. Och visst är det bra med lite intryck utifrån. Då förstår man dels hur mycket som är bra i Sverige, och att alla partier i Sverige har en gemensam syn på demokrati som skiljer sig väldigt mycket från den som finns i länder som drabbats av kommunismen och arvet efter denna motbjudande ideologi. 


Den fjortonde juni var det dags för vårens sista (fast kanske snarare sommarens första och sista) fullmäktigesammanträde. I vanlig ordning ett ganska långt möte, men med trevligare stämning än vi är vana vid. Mötets huvudfråga var de så kallade Anvisningarna för verksamhetsplanen inför budgeten i höst. Det handlar om en slags viljeinriktning för hur man skall tänka inför höstens budgetarbete. 

Ovanligt fordon vid Valsta centrum

Anders Johansson och hans trogna vänner hade lagt fram ett förslag, och Moderaterna ett annat. KD och SfS hade anslutit sig till det moderata förslaget redan när det lades fram i kommunstyrelsen, men vi hade valt att avvakta eftersom vi inte hunnit sätta oss in i förslaget i förväg. Men nu hade vi granskat det närmare och hade inte svårt att se att det naturliga för oss var att stödja moderaternas förslag. I grunden har vi en gemensam syn på hur kommunens ekonomi skall skötas så att den blir långvarigt hållbar. 

Försommarutsikt över Hasselvägen, Bokvägen och Lindvägen

Ett annat inslag på mötet var ett svar på min interpellation om vad som skall hända med församlingshemmet Munken i Sigtuna stad som måste rivas pga mögelproblem. Jag hade gjort en jämförelse med det mycket täta samarbete som kommunen hade med den syrisk-ortodoxa församlingen när S:t Johannes kyrka i Valsta byggdes. Då subventionerade ju kommunen kyrkobygget genom att sälja tomten för en krona. Eftersom den församlingen gynnades så starkt så hade det ju varit naturligt med en lika positiv behandling av Sigtuna församling, kan man tycka som kommuninvånare. Anders Johansson fick det till att vi folkpartister varit emot att kommunen samarbetade med syrianska kyrkan, något som ju inte alls var sant. Självklart är det bra att man samarbetade, men vad vi vände oss emot var att man gynnade dem så starkt ekonomiskt. 


Annars präglas det politiska livet i kommunen just nu av den stora mängden planer för nya och ombyggda skolor. Och visst är det bra att man satsar på skolan, men sossarna tror som vanligt att det är nya hus som är lösningen på alla problem. Men visst kan det vara ett lyft med nya lokaler, men man måste också känna ansvar för kommunens ekonomi. Det är inte vädret som får mig att tänka på Grekland alltför ofta när jag är i Märsta. 


Läs även gärna min debattartikel om byggplanerna vid Arhem på Dn Stockholmsdebatt som ni hittar här. 

Vilka är de enda som säger nej till punkthus på blåsiga kullar långt från service?

Snart är det dags för fullmäktige igen, närmare bestämt på torsdag. Tiden går fortare och fortare känns det som. På förra fullmäktige hände det två gånger att det var vi i Folkpartiet Liberalerna som stod ensamma mot alla andra partier.

Först handlade det om byggandet av nya hus vid Arhem. Arhem är ett äldreboende som ligger i utkanten av Märsta, på en kulle, långt från alla affärer och annan service. Nu behöver ju inte det vara en nackdel, tvärtom är det nog många som uppskattar lugn och ro, och att man lätt kan gå ut i naturen. Och visst finns det plats att bygga några hus till på kullen, kanske några radhus eller något annat småskaligt. Men majoriteten vill fylla kullen med punkthus! Puntkhus på blåsiga kullar långt från all service var vad man brukade bygga på sextiotalet. I princip skall hela krönet på kullen fyllas med hus, och de stora parkeringsplatser som kommer att krävas när man bygger punkthus på en plats långt från affärer och service. Nu är det förvisso sant att kullens sluttningar fortfarande kommer att vara gröna, men dit kommer knappast de äldre att kunna ta sig. Dels måste de då ta sig över alla parkeringsplatser och förbi höghusen, dels är sluttningarna väl branta för att den som har lite svårt att gå skall kunna ta sig fram.

Att sossarna och deras trogna kompisar C och MP bara ser till att få in så mycket bostäder och industrier i kommunen som möjligt (eller "vill vi att de skall flytta till Albanien?" som Anders Johansson sa i en diskussion om industrimark) har vi ju vant oss vid, men för mig är det obegripligt att alla andra allianspartier ställer upp på detta eko av miljonprogrammet. Den enda förklaring jag kan hitta är att de är mer intresserade av Sigtuna stad än av Märsta. Att Samling för Sigtuna är ett parti för en kommundel är ju allmänt känt, men tyvärr tycks de inte vara det enda.

Den andra frågan gällde Dan Rosenholms motion om att införa restriktioner för när man får använde fyrverkerier utan tillstånd. Det kan ju verka allt annat än liberalt att vilja införa ytterligare förbud, och visst är vi för frihet, men ibland drabbas andra av att vissa har frihet. Det handlar ju inte heller om att införa ett totalförbud, bara om att man enligt vårt förslag skulle behöva polistillstånd för att skjuta iväg fyrverkerier annat än på nyårsafton och Valborg. Det handlar om liknande restriktioner som finns i många andra kommuner, och vårt förslag var också utformat enligt en modell från Haninge. Tyvärr påstod sossarna att sådana regler inte skulle bli godkända av länsstyrelsen, något som inte är sant.

Annars var det inte så mycket av större intresse på fullmäktigemötet. Noteras kan att Vänsterpartiet inte lyckades infinna sig med någon ledamot (man har en ordinarie och två ersättare). Därför sköts behandlingen av deras motion om kommunal sömnskola (!) på framtiden (kanske hade de försovit sig?).

Det andra extrema partiet, Sverigedemokraterna, hade lämnat in en märklig motion om svenska språkets ställning i kommunen. SD var visserligen på mötet, men lämnade det innan deras motion skulle behandlas. Nu har jag i och för sig en viss förståelse för att dessa båda partier inser det hopplösa i att försvara dessa märkliga motioner, och hellre håller sig undan, men det kanske man borde tänkt på tidigare.

Vindkraftsutflykter, tistelräkning och firande av konungen.



I väntan på att min motion skall behandlas.

 Mars månad gick mot sitt slut och ånyo hade kommunens politiska elit samlats kring maktens grytor i den byggnad som går under det pretentiösa namnet Kunskapens hus (ett namn som får mig att tänka på Östtyskland). På dagordningen denna gång stod bland annat kommunens årsredovisning. Detta ledde till en lång och tämligen förutsägbar debatt om huruvida det var acceptabelt att så många av målen på styrkorten, som skall styra kommunens verksamhet, inte var uppfyllda.

Ett annat ärende gällde omfördelning av medel från ett år till ett tidigare år så att man skulle kunna köpa ännu ett vindkraftverk i Skåne. Vi på allianssidan var tveksamma till om det är rätt att spekulera med skattebetalarnas pengar på detta sätt.
Till kvällens höjdpunkter hörde Sverigedemokraten Sören Sundhs anförande i frågan. Av någon anledning tyckte han att det var ett problem att det låg i Skåne (kanske trodde han att Skåne inte var en del av Sverige?) och han ville gärna att kommunens skolbarn skulle ha möjlighet att åka buss och titta på sitt vindkraftverk. Som lärare måste jag dock ifrågasätta värdet av någon timmes bussresa för att se ett vindkraftverk. Vindkraftverk bjuder sällan på några överraskningar. Ibland snurrar de snabbt, ibland långsamt, och ibland inte alls. Så mycket annat brukar inte hända. Till råga på eländet lyckades han röra till det så att han till sist yrkade på att kommunen skulle köpa ett kärnkraftverk vid Upplandskusten! (Kanske var det här Märsta.nu hämtade inspirationen till sitt aprilskämt.)


En annan lång debatt gällde en interpellation av moderaten Sven-Ingvar Holmgren som ställde frågor om äldrevården. Det har nämligen visat sig i undersökningar att missnöjet med äldrevården i vår kommun var mycket större än i nästan alla andra kommuner. Enligt sossarna har man fått helt andra signaler (till exempel hade man fått veckans ros i Sigtunabygden tretton gånger, och aldrig fått veckans tistel!!), och tänker därför genomföra en egen undersökning. Frågan är ju om det inte vore bättre att satsa de pengar en sådan undersökning skulle kosta på att förbättra förhållandena för de äldre, och i stället för att räkna rosor och tistlar ta till sig de jämförelser som redan gjorts.

En diskussion kom också att handla om införandet av Lagen om Valfrihet i äldreomsorgen, LOV. Sossarna menade att det var en stor majoritet av kommunerna som valt att inte införa LOV så här långt. Men Holmgren visade att en stor majoritet av alla kommuner bestämt sig för att de skall ha LOV, alternativt redan infört det. Men i vår kommun kämpar majoriteten mot valfrihet och målar upp Caremaspöken på väggen.

Själv hade jag lämnat in en motion om att kommunen skall starta en kampanj för att locka besökare som skulle kunna utnyttja möjligheten att ta med sin cykel på pendeltåget. Detta skulle ge dem möjlighet att se mer av vår kommun, få frisk luft och motion, och minska belastningen av bilar kring våra sevärda platser. Jag hoppas att motionen kommer att behandlas snart!

En motion som skulle ha behandlats på detta sammanträde var min partikamrat Dan Rosenholms motion om att införa begränsningar för hur fyrverkerier får användas. Tyvärr drog nu sammanträdet ut på tiden så att den inte hanns med. Så det är fritt fram att panga på ett tag till! Och får kommunledningen som den vill kommer inget förbud att komma in i den lokala ordningsstadgan. Den som vill fira det nya året eller hans majestät konungens födelsedag kan dock vara lugn! I motionen föreslås undantag för nyårsafton och Valborg!