Sigtuna välkomnar förföljda författare!

Vissa behöver mer upplysning.

Ibland säger man ju att kommunpolitik bara handlar om små oviktiga frågor medan man blundar för de stora och viktiga frågorna i samhället. Men det är fel, det är ur ett engagemang för små lokala frågor som ett större samhällsengagemang ofta växer fram. Men det finns frågor där man kan få tillfälle att knyta ihop engagemanget för världen med ett engagemang för kommunen. En sådan fråga dök upp på fullmäktigemötet i september. 

Det handlade om den motion om att Sigtuna skall bli fristad för förföljda författare som jag lämnat in. Idén kom från vår vice ordförande Pernilla Bergqvist som i sitt arbete i Uppsala kommit i kontakt med motsvarande verksamhet där. Det finns en internationell organisation som heter ICORN (International Cities of Refuge Network). I den ingår städer i många europeiska länder, samt Mexiko och USA, som öppnat sina dörrar för förföljda författare som ges möjlighet att under ett eller två år bo och verka i staden, och en av de svenska städer som är med är just Uppsala. 

Till min stora glädje hade en enig kommunstyrelse ställt sig bakom motionen, och även Vänsterpartiet som inte är med i kommunstyrelsen stödde den. Men, inte helt förvånande, fick den inte stöd av Sverigedemokraterna. 

Det finns många sätt att hjälpa människor i nöd.

Från min egen estniska bakgrund vet jag hur viktigt det var att de estniska författare som inte kunde skriva fritt i det kommunistiska Estland fick en fristad i Sverige. Nu är Estland fritt och demokratiskt och värdet av att man i fria länder gav den estniska kulturen utrymme att utvecklas fritt kan inte överskattas. 

En vacker dag kommer säkert Ahmadinejad, Castro, Mugabe med flera att lämna plats till demokratiskt valda ledare som respekterar de mänskliga rättigheterna. Då kommer man att kunna se tillbaka och summera vilken betydelse det hade för den demokratiska utvecklingen i dessa länder att andra ställde upp och öppnade sina dörrar. 

Sören Sundh (SD) skrev i Sigtunabygden "att det skulle finnas en uppsjö av förföljda författare någonstans långt borta är en tanke men inte mer". 
Riktigt vad denna mening betyder förstår jag inte, men det är i alla fall helt klart att dessa författare finns. De finns i Iran, i Pakistan, i Vitryssland, på Kuba, i Kina, i Zimbabwe, ja listan kan tyvärr göras väldigt lång. Och jag tror nog att Sören Sundh vet det, men för honom är det viktigare att stödja lokala författare. Men vad Sören Sundh inte vill förstå är att de lokala författarna får skriva vad de vill. Att det sedan kanske inte är så lätt för dem att nå en publik är en helt annan sak, men de riskerar inte att hamna i fängelse för sina åsikter. De riskerar inte heller att bli av med sina arbeten för det de skriver, eller att bli utsatta för tortyr. 

Världen finns i vår kommun, och tvärtom.

Sören Sundh efterlyste att vi i stället skulle tänka på vår egen kommuns invånare. Men tanken är att även dessa skall få glädje av fristadsarbetet eftersom fristadsförfattarna förväntas delta i det lokala kulturlivet. Inte minst de författare som SD värnar om kan då få tillfället att möta kolleger från andra länder och utbyta erfarenheter med dessa. 

Jag tror att det är positivt för vår kommun att ställa upp i detta sammanhang. Och vår kommun har ju både litterära traditioner att ta vara på och bred erfarenhet av att hjälpa människor som behöver fly från sitt hemland.