Vad hade sossarna sagt om de borgerliga sålt så mycket?

Sigtunahems nya hyreslägenheter på Södergatan

Majoriteten i kommunen har bestämt sig för att sälja en femtedel av Sigtunahems bostadsbestånd till ett privat bolag. Det är visserligen inget vanligt privatägt bolag, utan det ägs av fjärde AP-fonden och AMF pension. Men det är ju ändå ett vinstdrivande bolag som givetvis köper husen för att göra en god affär.

Det är naturligtvis klokt, speciellt som Sigtunahem är i behov av pengar för att klara av att rusta upp sitt kvarvarande bostadsbestånd. Det märkliga är ju att en så stor utförsäljning i en borgerlig kommun förmodligen skulle leda till högljudd kritik från sossarna. Lite märkligt är också att Anders Johansson så sent som i december förra året meddelade att det inte fanns några planer att sälja delar av Sigtunahems bostäder.



På Sätunavägen, här till höger, är bostadsrätterna många och människor trivs.



Själv tycker jag det är bra att Sigtunahems dominans på kommunens bostadsmarknad minskar, och självklart är det bra att man får in pengar för att inte de kvarvarande husen skall förslummas. Jag tycker dock också att det skulle vara positivt om hyresgäster gavs större möjligheter att ombilda fastigheter till bostadsrätt. På längre sikt är det oftast mycket mer förmånligt att bo i en bostadsrätt, och det ger större möjligheter till inflytande över sitt boende. I centrala Märsta borde andelen bostadsrätter öka, och jag ser gärna att nybyggnation i ökad omfattning blir i bostadsrättsform. Den som äger sin bostad känner oftast ett mycket större ansvar för sitt boende.

Vad hände då på senaste fullmäktige?

Södergatan

Kanske undrar den flitiga läsaren varför jag inte skrivit om senaste fullmäktigemötet. Det är en berättigad fråga, och i stället för att komma på några bra undanflykter så gör jag det nu. Mötet var ovanligt kort, och kändes lite som ett antiklimax. Den debatt kring kommundelning, med anledning av Kristdemokraternas interpellation om att den borde utredas uteblev, eftersom de inblandade kristdemokraterna inte kunde närvara. Själv förstod jag inte poängen med interpellationen, eftersom den utgick från att det kanske skulle komma opinionsyttringar från Sigtuna stad i frågan. Enligt lag måste kommunfullmäktige pröva om en folkomröstning skall ske om 5% av de röstberättigade begär det, och skulle det ske är det ju ingen tvekan om att saken måste utredas. Men i väntan på det är det väl i så fall de som förespråkar en kommundelning som själva får argumentera i frågan. Det finns gott om andra frågor som det är angelägnare att använda skattebetalarnas pengar på. Men Kd vill väl få lite uppmärksamhet antar jag.

En angelägnare fråga gäller om kommunen skall ha en ny översiktsplan. Den nuvarande är mer än tio år gammal, och minst sagt inaktuell. Nu är det kanske inte någon milsvid skillnad mellan den översyn som majoriteten, tillsammans med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vill ha och en ny plan som vi i den övriga oppositionen förespråkar. Det handlar dock om att få fram en ny plan som bygger på den större insikt om behovet att ta miljöhänsyn i planeringen, vilket inte var lika viktigt för tio år sedan.

Södergatan

Vi i Folkpartiet Liberalerna lämnade också in två motioner på mötet. Den ena handlade om en fristad för förföljda författare, vilket jag skrivit om förut. Den andra handlade om att vi tycker att det borde införas en utmärkelse för personal inom äldreomsorgen som gör ett särskilt bra arbete, på samma sätt som det nu finns för skolans personal. Det tycker vi vore ett bra sätt att uppmärksamma denna viktiga yrkeskategori och att lyfta fram enskilda personer eller arbetslag som gör insatser utöver det vanliga.



Märsta station



Tankar om gatunamn och kultur.



Ett trevligt gatunamn från Stockholms södra förstäder



Att ge namn åt gator är inte det lättaste. Själv bor jag på en gata döpt efter en blomma, mitt i ett område fullt av blomnamnsgator. Det är ju varken speciellt intressant eller ovanligt. Så behöver man inte åka längre än till Upplands Väsby för att hitta en gata med samma namn.
I det område i Märsta där det bor flest invandrare har gatorna namn efter fornnordiska gudar, vilket ju är lite kul.

I några delar av kommunen har man försökt hitta lite mer intressanta varianter. Så har en av gatorna på det som tidigare var Ärlinghedens idrottsplats fått namn efter Gösta Laudon, en eldsjäl som även jag som inte är speciellt idrottsintresserad blev imponerad av. Han grundade IFK Märsta och for långt in i mycket hög ålder nästan dagligen till Märsta från sin bostad i Stockholm för att vara med vid träningen.
Den andra gatan i området heter Östregårds väg, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har en aning om vem denna Östregård var. Eftersom det säkert finns många som inte heller känner till Gösta Laudon tycker jag att det vore lämpligt att sätta upp en liten skylt med information om vem det var.

På samma sätt skulle man i Valsta kunna ha skyltar med information om de gudar och andra figurer från den nordiska mytologin som gett namn åt gatorna där. Även om de flesta infödda svenskar nog vet vem Tor och Balder var, så är det nog betydligt färre som kan berätta om Ymer, Idun eller Frigga.

Föredömligt ovanliga, om än svårstavade, namn i Sigtuna stad.

Det bästa är om man kan hitta namn som har en naturlig anknytning till platsen, och som inte bara är del av en serie likartade namn. Eftersom jag tycker att det är viktigt att slå vakt om kulturen skulle jag vilja föreslå att döpa en del nya gator efter författare som varit bosatta i kommunen. I Märsta tycker jag att någon ny gata skulle kunna få namn efter Fateme Behros (1944-2009) som inte bara bott i kommunen, utan också skildrat bland annat Tingvallaområdet och det numera solrosbevuxna koloniområdet vid järnvägen i sin utmärkta roman I skuggan av Sitare.

En annan författare som i många år bodde i Märsta var Olle Högstrand (1933-1994). Han bodde bland annat på Sätunavägen, Bokvägen (!) och Ekillagårdsvägen. Han har visserligen mig veterligen inte skrivit om kommunen i sina böcker, men eftersom han var verksam här i många år tycker jag ändå att det är motiverat att minnas honom. Han skrev mest deckare, men även ungdomsböcker, bland annat Pojke i gränsland som utspelar sig vid norska gränsen under andra världskriget.

I Sigtuna borde självklart stadens skildrare Harriet Hjorth (1908-1977) uppmärksammas, liksom arbetarförfattaren Fred Eriksson (1914-2007), född i Viby by. Och att inte en av landet främsta poeter, Gunnar Ekelöf (1907-1968) som ju bodde i Sigtuna inte fått en gata uppkallad efter sig är märkligt.

Lagom kul namn i Märsta.

Och kanske kan man även tänka sig att döpa gator efter nu levande författare. Då borde Lars Ardelius och hans hustru Carin (som skriver som Carin Svensson) vara självskrivna. Lars Ardelius behöver väl ingen närmare presentation, Carin är inte lika känd. Men hennes bok Kanonväder är en riktigt underhållande, vemodig och vacker skildring av Sverige. Det märks att hon i många år bott utomlands, det öppnar ofta ögonen för nyanser som vi som alltid är här kanske inte märker.

Kanske finns det fler lämpliga namn. Jag tycker nog inte att man skall samla alla dessa i ett och samma område, utan det vore bättre att hitta gator i områden nära dem där de bott.

Det är Kultur- och fritidsnämnden som beslutar om namn på gator, och tyvärr är vårt parti inte representerat där. Därför kommer jag att sända en version av en del av den här texten till nämnden, och hoppas på ett positivt mottagande.

Slut på sommaren och tid för nya tankar

Plötsligt är sommaren slut! Vad var det som hände, vart tog den vägen? Men nu är vi framme vid hösten och det är dags att kasta sig in i politiken. Från och med denna vecka kommer jag att ha möjlighet att ägna lite mer tid åt politiken då jag kommer att vara ledig från skolan på tisdagarna. Förutom att sitta och arbeta med olika planer och idéer hoppas jag få tillfälle att besöka olika verksamheter i kommunen för att lära mig mer.

Hör gärna av er med tips och förslag, både vad gäller politiska frågor som vi i Folkpartiet borde driva, och med förslag på vad jag borde ta reda på mer om.

Under sommaren har vi i Folkpartiet i Sigtuna skrivit ett förslag om att vår kommun skall ställa upp som fristad för förföljda författare. Tyvärr finns det ju många länder där friheten är begränsad, och vår kommun har en tradition att ta hand om förföljda människor. På 1940-talet kom överlevande från de nazistiska koncentrationslägren till Sigtuna och fick vård på Sigtunastiftelsen. Estniska ungdomar som flytt undan kommunismen fick gymnasieutbildning i Sigtuna, och på senare tid har ju många flyktingar från världens alla hörn fått en framtid i vår kommun.

Det finns ett internationellt nätverk av städer som erbjuder fristad åt förföljda författare, men alltför få svenska städer har visat intresse. Vi hoppas att vår motion skall leda till att vår kommun blir en av dessa städer. Hittills är det bara de fyra största städerna i vårt land (och regionen Skåne)  som är med på listan, medan det i Norge är betydligt fler mindre orter.

Förutom att vi bidrar till att en förföljd författare får en fristad så kan kulturlivet i kommunen berikas av författarens närvaro. Med tanke på att vår kommun redan har kulturella institutioner som Sigtunastiftelsen som verkar som mötesplatser för olika kulturyttringar så känns det som om just Sigtuna är en sällsynt lämpad plats som fristad.

Också ett sätt att tillbringa en vacker sommarkväll

Hälsosam skulptur i Kunskapens hus

I måndags var det dags för terminens sista fullmäktigemöte. Ett möte som kom att dra ut på tiden rätt rejält. Det hela började med att jag fick svar på min interpellation om att kommunen borde ha en ny översiktsplan. Den gamla antogs år 2002 och som alla vet har det hänt en hel del i vår kommun sedan dess. På den tiden kämpade man för att locka företag till det ödsliga industriområdet i Rosersberg, och invånarantalet var betydligt lägre. Kommunledningen tycker dock att det räcker med att revidera den gamla planen. Anledningen är förmodligen att man då har större frihet att bestämma mer utan att behöva styras av en aktuell plan.

Pilgatan

Efter en timme var det dags för ett avbrott som ägnades åt att dela ut årets pris till kommunens bästa lärare. Ett mycket bra initiativ som kan bidra till att stimulera en yrkesgrupp som inte alltid får så mycket stimulans. Folkpartiets Pernilla Holmberg hade ingått i den grupp som enats om fyra av de många lärare som föreslagits. De fyra som utsågs var Andreas Eriksson och Mattias Nilsson från Arlandagymnasiet, Åsa Surander från Sankta Gertruds skola och Johanna Olsson från Norrbackaskolan.

Efter pausen var det snart dags för det ärende som tog mest tid, nämligen frågan om huruvida man skall bygga ett jättedagis i Til. Det är tänkt att bli en enorm anläggning som kommer att generera en massa trafik. Det skulle vara mycket bättre om man i stället valde att bygga två mindre anläggningar, förslagsvis en i det nya Björkbackaområdet, där det bor väldigt många barnfamiljer. Då skulle många slippa ta bilen för att lämna sina barn. Av någon anledning har inte majoriteten förstått problemet. Inte ens Miljöpartiet som ju brukar vilja undvika onödig bilkörning. Så gick miljöpartisten Gunilla Lundquist upp i talarstolen och påstod att det inte spelade någon roll om man hade ett stort dagis eller två små, eftersom det skulle bli lika långt till dem i alla fall. En annan representant för majoriteten sa att ett dagis i Björkbacka skulle leda till att många blev tvungna att korsa stora vägen. (hur tänkte man då; det är ju nog så många som bor på den sidan vägen!)

Men även oppositionen hade en del konstiga inlägg, bland annat ett där man jämförde med hönshållning och hackkycklingar. Debatten var dock rätt saklig, i alla fall tills Elias Saouk (M) kom upp i varv, vilket dock bidrog till underhållningsvärdet. Lola Svenssson (S) gjorde lite försök att axla Anders Johanssons mantel som "bad guy" med att berätta hur hon tänker berätta för föräldrar och personal att om moderaterna fått bestämma skulle det inte funnits något dagis där (ett skrämmande perspektiv med politiker som smyger omkring och propagerar bland barnen!)

Trots att debatten i och för sig var saklig var den alldeles för lång, och nog tycker jag att en och annan kunde haft den goda smaken att fråga sig om man verkligen hade något nytt att tillföra debatten. Nu tog det hur lång tid som helst, och utgången var ju ändå given.

Tingvalla

Ett annat ärende som tog mycket tid var de så kallade anvisningarna för verksamhetsplanen. Det handlar om ett dokument som är en slags anvisning inför höstens budgetarbete. Oppositionen valde här att bifalla majoritetens förslag, med en rad tillägg. Majoriteten blev dock irriterade och valde att avstyrka alla dessa tillägg, utan att ta någon hänsyn till om de var bra eller dåliga. Själv hade jag ett förslag om att förvaltningen skulle ges i uppgift att se över hur vi skall kunna betala sådana lärarlöner att vi kan hävda oss i konkurrensen om de bästa lärarna, en nog så viktig uppgift om vi skall ha en skola i toppklass. Men detta förslag avvisades naturligtvis också.

Eftersom Moderaterna har 14 ledamöter och var och en la fram ett förslag till tillägg så tog det lite tid. Samtidigt är det ju en viss poäng med att alla får komma upp i talarstolen. På majoritetssidan är de flesta ledamöterna bara där för att rösta, vilket ju är lite märkligt.

Det var vi folkpartister och moderaterna som stod för oppositionen här, medan Samling för Sigtuna och Kristdemokraterna låg lågt. Det blev lyckligtvis inte votering i alla ärenden, men innan mötet var över hade vi lagt midnatt bakom oss. Framåt halv ett vandrade jag hem genom ett sömnigt Märsta.

Tingvalla

Blågul högtidsstund

T

Tiden flyger iväg som alltid i slutet av terminen. För inte så länge sedan firades den svenska nationaldagen, en dag som jag skrev om förra året (vilket ledde till att jag blev intervjuad av Radio Västmanland!).

Detta år var jag som fullmäktigeledamot inbjuden till den ceremoni då de som blivit svenska medborgare under år 2010 fick ett diplom och varsin bordsflagga av trä.

Bollbacken på nationaldagen

Det var inte så många fullmäktigeledamöter som hittat dit, kanske beroende på det synnerligen vackra vädret i kombination med långhelgen då många var ute på landet. De partier som var mest välrepresenterade var Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det sistnämnda partiet är ju visserligen förtjust i svenska nationalsymboler, men brukar kanske inte vara det första att välkomna nya medborgare. Nu var en av de nya medborgarna Witold Blaszczuk som är ersättare i fullmäktige för just Sverigedemokraterna, så det var kanske en bidragande orsak till intresset.

Nåväl, det var en trevlig ceremoni som åtföljdes av en god lunch. Gun Eriksson höll ett tal där hon jämförde den tid då Sverige var ett utvandrarland med våra dagar, och Kulturskolans etnoband spelade (och de var riktigt bra!). Eftersom det för många var en högtidlig stund då man fick ta emot diplomet och flaggan var det lite synd att några barn fick springa helt fritt, även på scenen, utan att deras föräldrar sa till dem. De allra, allra flesta barn skötte sig dock bra!

Etnobandet

Jag tror att det är bra med ceremonier som dessa, som kan bidra till en känsla för det land vi lever i. Även om jag ju är tveksam till nationaldagen som sådan, så tycker jag att det är bra med tillfällen att visa att vi är stolta över vårt land, och att vi också är stolta över att vi har ett land som öppnar sina gränser för människor som vill bidra till vårt samhälle.

Kungar, politiker och andra syndare.



Aftonsol utanför kommunhuset

 Plötsligt har frågan om kungens framtid blivit högaktuell. Diverse republikaner vädrar morgonluft nu när kungen visat sig ha ägnat sig åt annat än att klippa band, skaka hand med folk och träffa diverse excellenser. I Folkpartiet finns det en hel del republikaner, och givetvis kan man förstå att man kan ifrågasätta monarkins vara av principiella liberala skäl. Jag tycker dock att monarkins goda sidor överväger, inte minst för att ett samhälle bör hålla kvar en del traditioner. Att sedan kungen inte alltid är en ängel tycker jag bara är sympatiskt. Jag har alltid haft svårt för inställningen att offentliga personer bör vara någon slags perfekta varelser som aldrig varit på snusen, aldrig varit på strippklubb, aldrig anlitat svartjobbare eller slarvat med tevelicensen.



Nya och gamla hus vid Södergatan

Missförstå mig inte, jag tycker självklart inte att man bör anlita svart arbetskraft. Tyvärr var det ju enda sättet för oss som inte är höginkomsttagare att kunna ha en städhjälp innan Rut-avdraget infördes. Vi är trots allt inte mer än människor, och människor är inte alltid perfekta. Ibland gör man överväganden som slutar med att man fattar felaktiga beslut. Jag tycker inte att detta skall diskvalificera en från att ha offentliga uppdrag. Snarare tror jag att det är bra att politiker inte blir en speciellt sorts människor som är annorlunda än dem de representerar.

Jag har just kommit hem från att ha sett en film som handlar om en kung som inte heller motsvarade kraven på en sådan. Det var den mycket bra engelska filmen The King's Speech som var terminens sista film på Biokällan i Märsta. Det var faktiskt första gången jag besökte vår lokala biograf efter renoveringen, och det var en trevlig upplevelse. Filmen var förvånansvärt välbesökt, runt 40 personer hade hittat dit, och visst är det trevligt att komma ut i försommar-Märsta och kunna cykla hem från bion på fem minuter i stället för att åka pendeltåg som brukligt efter biobesök.

Filmen handlar om kung George VI som hade stora svårigheter med att tala offentligt, och om den hjälp han fick av den allt annat än konventionelle australiensaren Lionel Logue. Och visst handlar det ju också om det absurda i att inte kunna välja sin framtid, att vara tvungen att bli kung trots att man egentligen inte passar till detta ämbete. Jag kan givetvis se det bisarra i detta, men det finns ju också en väg ut. I filmen är det den väg som den äldre brodern väljer, den kortvarige kungen Edward som ju abdikerade på grund av sin olämpliga romans med Wallis Simpson. En märklig värld, men jag tror ändå att ett land behöver en del traditioner att enas kring.


Stationsgatan, vid Tallstigen


Betydligt mindre minnesvärt än filmen var förra veckans fullmäktigemöte. För en gångs skull var längden helt acceptabel, bara femtio minuter. Efter den senaste tidens turbulens kring frågan om huruvida det är majoriteten, och då främst Anders Johansson, eller oppositionen som är mest skyldiga till det dåliga klimatet i fullmäktige hade vi kommit överens om att hålla oss till ämnet och undvika personangrepp. Presidiet (som inte bör ifrågasättas) avbröt både den alltid ganska ettrige Elias Saouk (M) när han försökte få svar av Ibrahim Khalifa (S), och tillrättavisade Folkpartiets Dan Rosenholm som ville utvidga diskussionen kring missbrukarboende.

Det var annars inga större konflikter kring de ärenden som togs upp på detta möte. Ett viktigt ärende handlade om att man skall bygga ut kommunalt vatten och avlopp till Skoby och Åshusby, något som alla var överens om och som innebär betydande vinster för miljön. Vi lämnade en interpellation om en ny översiktsplan och ser fram emot svaret som kommer nästa gång. Förhoppningsvis har diskussionen om tonen lett till att svaret inte innehåller några invektiv om vår politik.

En annan reflektion jag gjorde på senaste fullmäktige var kring det märkliga faktum att representanter för en del partier gör sig besväret att gå upp i talarstolen trots att de inte har något mer att säga än att de håller med föregående talare. Lyckligtvis tycker inte alla nio partierna det, annars skulle mötena bli än segare.