Blågul högtidsstund

T

Tiden flyger iväg som alltid i slutet av terminen. För inte så länge sedan firades den svenska nationaldagen, en dag som jag skrev om förra året (vilket ledde till att jag blev intervjuad av Radio Västmanland!).

Detta år var jag som fullmäktigeledamot inbjuden till den ceremoni då de som blivit svenska medborgare under år 2010 fick ett diplom och varsin bordsflagga av trä.

Bollbacken på nationaldagen

Det var inte så många fullmäktigeledamöter som hittat dit, kanske beroende på det synnerligen vackra vädret i kombination med långhelgen då många var ute på landet. De partier som var mest välrepresenterade var Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det sistnämnda partiet är ju visserligen förtjust i svenska nationalsymboler, men brukar kanske inte vara det första att välkomna nya medborgare. Nu var en av de nya medborgarna Witold Blaszczuk som är ersättare i fullmäktige för just Sverigedemokraterna, så det var kanske en bidragande orsak till intresset.

Nåväl, det var en trevlig ceremoni som åtföljdes av en god lunch. Gun Eriksson höll ett tal där hon jämförde den tid då Sverige var ett utvandrarland med våra dagar, och Kulturskolans etnoband spelade (och de var riktigt bra!). Eftersom det för många var en högtidlig stund då man fick ta emot diplomet och flaggan var det lite synd att några barn fick springa helt fritt, även på scenen, utan att deras föräldrar sa till dem. De allra, allra flesta barn skötte sig dock bra!

Etnobandet

Jag tror att det är bra med ceremonier som dessa, som kan bidra till en känsla för det land vi lever i. Även om jag ju är tveksam till nationaldagen som sådan, så tycker jag att det är bra med tillfällen att visa att vi är stolta över vårt land, och att vi också är stolta över att vi har ett land som öppnar sina gränser för människor som vill bidra till vårt samhälle.

Kungar, politiker och andra syndare.



Aftonsol utanför kommunhuset

 Plötsligt har frågan om kungens framtid blivit högaktuell. Diverse republikaner vädrar morgonluft nu när kungen visat sig ha ägnat sig åt annat än att klippa band, skaka hand med folk och träffa diverse excellenser. I Folkpartiet finns det en hel del republikaner, och givetvis kan man förstå att man kan ifrågasätta monarkins vara av principiella liberala skäl. Jag tycker dock att monarkins goda sidor överväger, inte minst för att ett samhälle bör hålla kvar en del traditioner. Att sedan kungen inte alltid är en ängel tycker jag bara är sympatiskt. Jag har alltid haft svårt för inställningen att offentliga personer bör vara någon slags perfekta varelser som aldrig varit på snusen, aldrig varit på strippklubb, aldrig anlitat svartjobbare eller slarvat med tevelicensen.



Nya och gamla hus vid Södergatan

Missförstå mig inte, jag tycker självklart inte att man bör anlita svart arbetskraft. Tyvärr var det ju enda sättet för oss som inte är höginkomsttagare att kunna ha en städhjälp innan Rut-avdraget infördes. Vi är trots allt inte mer än människor, och människor är inte alltid perfekta. Ibland gör man överväganden som slutar med att man fattar felaktiga beslut. Jag tycker inte att detta skall diskvalificera en från att ha offentliga uppdrag. Snarare tror jag att det är bra att politiker inte blir en speciellt sorts människor som är annorlunda än dem de representerar.

Jag har just kommit hem från att ha sett en film som handlar om en kung som inte heller motsvarade kraven på en sådan. Det var den mycket bra engelska filmen The King's Speech som var terminens sista film på Biokällan i Märsta. Det var faktiskt första gången jag besökte vår lokala biograf efter renoveringen, och det var en trevlig upplevelse. Filmen var förvånansvärt välbesökt, runt 40 personer hade hittat dit, och visst är det trevligt att komma ut i försommar-Märsta och kunna cykla hem från bion på fem minuter i stället för att åka pendeltåg som brukligt efter biobesök.

Filmen handlar om kung George VI som hade stora svårigheter med att tala offentligt, och om den hjälp han fick av den allt annat än konventionelle australiensaren Lionel Logue. Och visst handlar det ju också om det absurda i att inte kunna välja sin framtid, att vara tvungen att bli kung trots att man egentligen inte passar till detta ämbete. Jag kan givetvis se det bisarra i detta, men det finns ju också en väg ut. I filmen är det den väg som den äldre brodern väljer, den kortvarige kungen Edward som ju abdikerade på grund av sin olämpliga romans med Wallis Simpson. En märklig värld, men jag tror ändå att ett land behöver en del traditioner att enas kring.


Stationsgatan, vid Tallstigen


Betydligt mindre minnesvärt än filmen var förra veckans fullmäktigemöte. För en gångs skull var längden helt acceptabel, bara femtio minuter. Efter den senaste tidens turbulens kring frågan om huruvida det är majoriteten, och då främst Anders Johansson, eller oppositionen som är mest skyldiga till det dåliga klimatet i fullmäktige hade vi kommit överens om att hålla oss till ämnet och undvika personangrepp. Presidiet (som inte bör ifrågasättas) avbröt både den alltid ganska ettrige Elias Saouk (M) när han försökte få svar av Ibrahim Khalifa (S), och tillrättavisade Folkpartiets Dan Rosenholm som ville utvidga diskussionen kring missbrukarboende.

Det var annars inga större konflikter kring de ärenden som togs upp på detta möte. Ett viktigt ärende handlade om att man skall bygga ut kommunalt vatten och avlopp till Skoby och Åshusby, något som alla var överens om och som innebär betydande vinster för miljön. Vi lämnade en interpellation om en ny översiktsplan och ser fram emot svaret som kommer nästa gång. Förhoppningsvis har diskussionen om tonen lett till att svaret inte innehåller några invektiv om vår politik.

En annan reflektion jag gjorde på senaste fullmäktige var kring det märkliga faktum att representanter för en del partier gör sig besväret att gå upp i talarstolen trots att de inte har något mer att säga än att de håller med föregående talare. Lyckligtvis tycker inte alla nio partierna det, annars skulle mötena bli än segare.

Brännboll och andra brännande frågor

Sätunavägen

I morgon lördag skulle vi ha spelat brännboll mot majoriteten. Därav blir nu inget, eftersom alliansens lag dragit sig ur. Först skulle kristdemokraterna och Samling för Sigtuna bojkotta matchen, men vi och Moderaterna skulle spela. Men så beslöt sig även Moderaterna för att inte spela, och plötsligt stod vi ensamma. Kanske skulle vi, med lite längre varsel, ha fått ihop ett liberalt lag, men nu var det bara ett par dagar kvar.
Visst är det synd om arrangörerna av tävlingen, men de hade ju 14 lag kvar. Fast när inte majoriteten fick spela mot alliansen så hoppade även de av, i stället för att ställa upp och spela mot de andra deltagande lagen.

Jag tycker att det är väldigt synd att man inte kan lägga de politiska motsättningarna på hyllan, och visa att vi i första hand är människor, i andra hand politiker. Och även om jag gärna kritiserar såväl Anders Johansson som andra företrädare för majoriteten så tycker jag faktiskt att vi alla har kommunens bästa för ögonen. Sedan finns det olika uppfattningar om vad som är kommunens bästa, men jag tycker att det är ett större problem att det finns så många som inte vill engagera sig för sin kommun, än att vissa gör det i "fel" parti.

Men känslorna är starka just nu. Majoritetens företrädare tycker att Anders Johansson oförskyllt utpekas som skurk. Oppositionens företrädare är upprörda över att en del påstår att det inte finns något problem, och framhåller att Anders Johansson alltid lyssnar på sina samarbetspartners.

Och visst kan man förstå argumenten. För den som är på Anders Johanssons sida är han en duktig, energisk och framgångsrik politiker. Han har knutit till sig sina stödpartier och visar givetvis välvilja mot dessa. Att också företrädare för oppositionen har gjort övertramp i debatten är ju också ett faktum. Det var också väldigt tråkigt att tre av partierna i fullmäktige (SD, SFS och KD) inte lyckades hitta någon företrädare att skicka till det viktiga gruppledarmöte vi hade igår för att diskutera situationen. Inte precis ett tecken på vilja att lösa problemen.

De nya husen på Södergatan

Jag tycker att det viktigaste just nu är att se framåt. Låt oss erkänna att fel har begåtts på båda sidor. Den publicitet som det öppna brevet har fått har gjort fler uppmärksamma på att situationen inte är bra. Men vi skall inte ägna oss åt att leta syndabockar, utan skall i stället arbeta för att klimatet i fullmäktige skall bli tillåtande och konstruktivt. Alla skall våga gå upp i talarstolen utan att bli sågade jämsmed fotknölarna för att man inte kan rabbla upp alla detaljer i ett ärende utantill.

Och även om det inte blev någon brännboll nu så hoppas jag att vi i framtiden skall kunna träffas under mer avspända former, alla vi 51 som sitter i fullmäktige. Och då menar jag alla, inte alla utom Sverigedemokraterna, som en del ibland tycker. Jag tycker nämligen att alla förtjänar respekt. Även om Sverigedemokraternas åsikter är oacceptabla, och partiets förflutna minst sagt tvivelaktigt så är det ingen som vinner på att de behandlas respektlöst (jo, kanske de själva som kan få sympatier för sin offerstatus).



Sätunavägen



Men visst måste vi våga föra fram våra politiska åsikter, och ta strid kring dessa. Fast vi bör göra det med respekt för våra motståndare, och inte blanda in personkritik, nedvärderande omdömen och respektlöshet. Då kanske vi kan få ett fullmäktige där inte bara män med mycket lång politisk erfarenhet ger sig in i debatten.

Herrarnas diskussionsklubb har möte!

Jag är alls ingen anhängare av könskvotering, och kan tycka att det kan vara överdrivet när man till varje pris vill att varannan plats skall vikas åt vardera könet, eller när en del tjatar om den så kallade könsmaktsordningen. Visserligen blev jag ganska  irriterad över att man i mina föräldrars hemland, Estland (där jag också är medborgare) nyligen bildade en regering där bara en kvinna ingick.

Men man behöver inte resa över Östersjön för att hitta exempel på märklig obalans mellan könen. Så befann jag mig på Sigtuna kommunfullmäktige häromdagen. Mötet pågick från 18.30 till 23.15. Under denna tid befolkades talarstolarna av en lång rad politiker från olika partier, med olika bakgrund, av olika ålder och med olika mycket erfarenhet. Men en sak hade de alla gemensamt (utom en ledamot som var uppe för att kommentera sin interpellation i två minuter). Alla var nämligen män!

Arenbergavägen

Nu bidrog inte vårt parti på något sätt till att bryta denna dominans då vår enda kvinnliga ledamot, Charlotta Lundberg, inte kunde närvara. Men det fanns en hel del kvinnor närvarande, men med undantag för interpellanten jag nämnde ovan så var det bara fullmäktiges ordförande Gun Eriksson som gjorde sin stämma hörd (med reservation för att jag kan ha missat någon som var uppe som hastigast om jag råkade vara ute några minuter).

Hur kan då det här komma sig? Jag har en liten teori. Stämningen i vårt fullmäktige är nämligen långt ifrån den bästa. Som jag tidigare nämnt  är vårt kommunalråd Anders Johansson känd för sin aggressiva debatteknik. Han är extremt påläst och kunnig, och eftersom han jobbar med politiken på heltid har han ju också tid åt att ägna sig åt att ta reda på alla detaljer. Vi andra som har vanliga jobb vid sidan av politiken har ju sällan så mycket tid att ägna åt detta. Förutom att vara påläst och kunnig är han också ofta ganska arrogant och nedlåtande, speciellt mot den som inte är lika insatt som han själv.


Vy mot Spjutvägen


Man brukar ju ofta tala om manliga härskartekniker, och jag tror att det här rör sig om ett exempel på detta. Genom att ha denna attityd skrämmer han bort dem som inte har samma självförtroende från att ge sig in i debatten. Och ofta är det ju så att män har bättre självförtroende, medan kvinnor oftare är mer självkritiska.

Som redan uppmärksammats i pressen så meddelade Kristdemokraternas gruppledare Michael Harvey vid detta möte att han framdeles skall bojkotta fullmäktige och kommunstyrelsen i protest mot debattklimatet. Just Harvey har ofta utsatts mer än andra för Johanssons attacker, och förhoppningsvis kommer denna markering att göra att fler får upp ögonen för problemet.

Vad handlade då dessa dryga fem timmar om? Ja, först var det en del ärenden som återremitterats och som dök upp igen. En lång debatt handlade om årsredovisningen och det faktum att pengar som erhållits som tillfälligt konjunkturstöd hade periodiserats på tre år i stället för ett år. En lång och tråkig debatt om en ganska ointressant fråga. Jag måste tyvärr medge att den som vann den debatten var den gamla SFS-veteranen Gunnar Fahlgren som gick upp och jämförde debatten med frågan om påvens skägg. Han menade också att om S hade gjort tvärtom hade förmodligen oppositionen krävt det motsatta i alla fall. Och det är inte alltför osannolikt att han hade rätt. Men även detta hänger nog ihop med den låsta situationen mellan blocken.

Odensala

Sedan blev det ännu en debatt om Herresta, där resultatet blev att man bestämde enligt majoritetens önskemål och alltså körde över invånarna i Herresta.

Kvällens höjdpunkt för oss Folkpartister blev debatten om vår interpellation om byggande på åkermark. Herr Johansson hade skrivit ett långt svar som gick ut på att vår politik var absurd, näringslivsfientlig och bakåtsträvande. Anders Johansson undrade också i vilken majoritet vi skulle kunna ingå med tanke på att vi var ensamma att försvara åkermarken. Jag blev nu tvungen att ge mig in i debatten, och naturligtvis har jag ju inte samma rutin som Johansson, men jag framförde i alla fall min oro över att denna exploatering bara utgjorde första steget. Man motiverar nämligen byggandet på denna mark med att den befinner sig mellan industrier, vägar och kraftledningar, samt mellan Märsta och Arlanda. Med denna motivering kommer man med tiden att kunna bygga fullt med industrier hela vägen förbi den vackra kyrkbyn Husby och ända fram till Odensala.

Det finns nämligen ingenting som är heligare för Anders Johansson än att bygga bostäder och industrier. Alla andra intressen måste stå tillbaka. Det faktum att vår värld kommer att behöva all jordbruksmark för att föda vår befolkning i framtiden är inget som majoriteten i vår kommun bryr sig om. Det gäller i alla fall Socialdemokraterna, och Centern som är ivriga att instämma i allt som Johansson säger. Något mindre entusiastiska är dock miljöpartisterna, och det märktes på Bernt Lundqvist att det nog handlade om en kompromiss där man måst vika sig i denna fråga, även om det inte sas rakt ut.

Nu blev det kö till talarstolen även bland de liberala ledamöterna (visserligen ville Anders Johansson ta ifrån oss detta epitet, och Bosse Andersson övertog det till Centern, men då handlade det om en slags extremliberalism där inga begränsningar för expansionen får finnas). Både David Westin, som tyvärr flyttar iväg från kommunen och alltså var med på sitt sista fullmäktige, och Crister Mattsson hjälpte till att försvara vår politik.

Aftonstämning på Skogsvägen

Från den moderata sidan gav sig Peter Kockum upp i talarstolen och uttalade inte helt oväntat sitt stöd för Anders Johanssons ohämmade expansionspolitik. Och jag blev inte förvånad. Hade Moderaterna fått bestämma hade vi ju haft en stor väg från Tullen genom den vackra dalen mellan Norrbacka och Odensala, och över åkrarna nära Husby-Ärlinghundra.

Kvällen sista debatt kom att handla om den handelsplats vid Pilsborondellen i  Sigtuna som majoriteten nu vill knyta till ett bostadsområde med 500 bostäder i ett samråd. Tanken är naturligtvis att tvinga Sigtunaborna som vill ha butiker att rösta ja till ännu ett bostadsområde. Framför allt Samling för Sigtuna hade svårt att svälja detta, och visst är det ett lite fult knep att knyta ihop dessa två frågor.

I vanlig ordning fick en hel del frågor lämnas till nästa möte. Förhoppningsvis blir nästa möte det första steget mot ett fullmäktige där alla arbetar för kommunens bästa, där både kvinnor och män vågar sig upp i talarstolen, och där ingen blir hånad för att han eller hon inte kan ägna hela dygnet åt politiken.

Återremisser och skrytsamma tal tar tid

För inte så länge sedan såg det ut så här vid Norrbacka

Så har vi då genomlevt ännu ett fullmäktigemöte. Trots att det slutade kvart över elva på kvällen hann vi ändå inte med alla ärenden på föredragningslistan. Vid ett tillfälle gick Per Lundström (S) upp i talarstolen och beklagade sig över att man ännu inte hunnit fatta något egentligt beslut, eftersom oppositionen ständigt begärde återremiss av olika ärenden. Hade han då rätt?
Ja, visserligen började sammanträdet mycket riktigt med tre ärenden där den borgerliga oppositionen begärde återremiss. Det första gällde ansvarsfrihet för kommunstyrelse och nämnder. Detta borde ju egentligen beslutas efter det att årsredovisningen godkänts, men så går det av någon anledning inte till. Därför var det ju svårt att bevilja ansvarsfrihet innan man visste om redovisningen skulle godkännas. Själva årsredovisningen innehöll en del tveksamheter så att de samlade revisorerna föreslagit att den inte skulle godkännas.
Och det tredje ärendet gällde byggnationen i Herresta i Odensala, där de boende kommit fram med ett förslag på en bättre placering av den nionde tomten  i området. Sossepartierna ville dock hålla fast vid en plan som så gott som alla boende i Herresta var emot, hellre än att ge efter på prestigen. Vi borgerliga tycker däremot att det är positivt att människor engagerar sig för sin boendemiljö.

Till saken hör nämligen att Bygg- och Trafiknämnden i kommunen leds av Göran Hammarsjö. Om Anders Johansson understundom kan vara elak och arrogant mot politiska motståndare så är det ingenting mot Göran Hammarsjö. Hammarsjö är själva urtypen för en klassisk sossepamp, en man för vilken det skulle vara ett svaghetstecken att lyssna till opinioner som inte kanaliseras via LO och det Socialdemokratiska partiet.

Skidspår vid Aspvägen i februari

Men även Anders Johansson visade upp sina mindre goda sidor detta möte. Värst var när han la upp en gammal motion från en annan KD:are på datorskärmen som visas i bakgrunden, samtidigt som Michael Harvey (KD) höll ett anförande. Naturligtvis var det genomtänkt och klart oförskämt.

Är då alla socialdemokrater i vår kommun okänsliga bufflar? Nej, ingalunda. Fullmäktigemötena leds nu av Gun Eriksson (som tagit över efter den mycket sympatiske David Lundquist) och vice ordförande är Bruno Landstedt. Båda är trevliga, korrekta och öppna för resonemang och synpunkter. Själv har jag haft nöjet att sitta i Miljö- och hälsoskyddsnämnden som leddes av den alltid påläste och kloke Ronnie Lundin. Även den tidigare nämnde Per Lundström är en vettig och klok person. Det finns också nya stjärnor. Så fick vi höra den blott 22-årige Cesar Vargas Iglesias gå upp i talarstolen och hålla ett mycket bra anförande.

Så kanske får vi en vacker dag en socialdemokrati i Sigtuna som inte längre präglas av Anders Johanssons och Göran Hammarsjös konfrontationspolitik. Den som lever får se! Kanske slipper vi då också sitta och höra kommunstyrelsens ordförande hålla ett oändligt anförande om hur förträffligt allt är i kommunen, ett anförande som är så långt att vi sedan tvingas stryka ett antal punkter på föredragningslistan.

På detta möte var det så äntligen dags för min debut i talarstolen. Nu fick jag inte så väldigt mångas uppmärksamhet eftersom det var just då som Anders Johansson lagt upp den gamla motionen på dataskärmen, och Michael Harvey höll på att initiera en protest mot det. Senare fick jag också läsa upp min interpellation om byggande på jordbruksmark.

Vi hade en ny konstellation denna gång, då både Lotta Lundberg och Crister Mattsson var frånvarande. Det var jag tillsammans med ersättarna David Westin, som snart skall flytta ifrån kommunen, och Dan Rosenholm som representerade Folkpartiet. Dan var också uppe i talarstolen och argumenterade på ett mycket förtjänstfullt sätt i Herrestaärendet.



Centralskolans gamla byggnader i vintras



Finns det inget annat grönt parti i Sigtuna kommun?

Märsta har förändrats mycket sedan jag var liten. Inget ont i det, alla platser måste utvecklas, men det behövs också länkar till det förflutna. En del som inte har genomgått så stora förändringar är det öppna kulturlandskapet runt Husby-Ärlinghundra kyrka. Många som färdas med buss från Arlanda till Märsta förundras över skönheten i de böljande åkrarna som syns från vägen, eller vintertid allt det vita med de röda husen och den vackra 1100-talskyrkan i bakgrunden.

Men Anders Johansson ser hellre en "ny entré" till Märsta, och ser jordbruksmarken som ett potentiellt område för småindustrier med närhet till motorvägsavfart och flygplats. Att det fortfarande finns tillgång till industrimark i det närbelägna arbetsområdet spelar ingen roll. Här skall exploateras! Moderaterna hänger på, vilket inte förvånar. Vad som förvånar mig är dock att även Miljöpartiet och Centern hänger med. Det här handlar nämligen inte bara om att man bygger i en känslig kulturmiljö. Det finns andra aspekter också. Det handlar ju nämligen om åkermark som idag brukas av lantbrukare.


Som jag redan berättat hade vi förra månaden besök i fullmäktige av Anders Wijkman och professor Kevin Noone. Anders Wijkman tog bland annat upp att han ansåg det vara mycket olämpligt att bygga på åkermark eftersom vi kan komma att behöva den i framtiden. Och mark som en gång förlorats som jordbruksmark kommer knappast att återställas.

Några orsaker till detta är att klimatförändringarna i framtiden kan innebära att mark som idag kan användas till jordbruk kommer att vara ofruktsam, antingen för att det blir för torrt och varmt, eller för att havsytan stiger och marken översvämmas. I Sverige är det dock mer troligt att klimatet kommer att förbli gynnsamt, kanske till och med mer gynnsamt för odling. Redan idag är den samlade odlingsytan i världen för liten för att föda hela befolkningen. När allt fler efterfrågar en högre levnadsstandard, samtidigt som folkmängden ökar blir problemen än större.

Dessutom minskar ju oljereserverna. Alltså kommer det att krävas andra drivmedel, och en del av dessa kan utvinnas från jordbruket. Vi ser idag bussar från Flygbussarna och Upplands Lokaltrafik som drivs av svenskodlad rapsolja, och mer sådant kommer.

Alltså borde vi slå vakt om den jordbruksmark som finns i vårt land, speciellt den bördiga uppländska myllan det här handlar om. Visst finns det platser där man kanske inte kan undvika att bebygga en del åkrar. Städer som Lund och Malmö, och i viss mån även Uppsala, har svårt att bygga utan att ta en del åkrar i anspråk. Men här i vår kommun finns det ju ganska mycket annan mark att tillgå. Och inte minst symbolvärdet i det här projektet borde avskräcka. Vilka signaler sänder man ut genom att rulla ut betong och asfalt på en bit av kommunens bästa åkrar?

Och är det verkligen vi i Folkpartiet Liberalerna som ensamma skall få kämpa mot de här krafterna? Finns det inget annat grönt parti i kommunen?

Märstavinter med nordlig trikolor



 Nu när vintern tycks vara på väg bort kommer en liten vinterbild från det vackra Märsta. Det gamla huset på bilden har numera blivit scoutstuga.. Innan dess bedrevs här skolverksamhet för elever som behövde vara i mindre grupper. Tyvärr finns det ofta en motvilja bland socialdemokrater mot att erkänna att inte alla elever alltid mår bäst av att vara i vanliga klasser. Det är en missriktad välvilja, som utgår från oviljan att erkänna olikheter. Man är rädd för att någon skall känna sig utpekad, och inser inte att det är fatalt både för den elev som inte klarar situationen i en vanlig klass, och för resten av klassen som inte får arbetsro.

I huset bodde en gång en skolkamrat till mig, som fick flytta iväg eftersom huset skulle rivas. Det var närmare 40 år sedan, och huset står kvar än idag. Vi får vara glada över att politikerna inte var så effektiva då. Nu kallas dess trädgård Äppelparken, och är platsen för den populära visfestivalen i Märsta varje sommar. För oss Folkpartister som gärna vill stärka Märstas identitet som trädgårdsstad är det här ett utmärkt exempel på hur det borde se ut på fler ställen. Det är just den här blandningen av hus från olika tidsåldrar, parker, trädgårdar och småskalighet som är nyckeln till trivsel. Annars är det ofta andra ideal som dominerat i Märsta. Ett av de värsta exemplen är när kommunen ville tvinga ägaren till butikshuset som bland annat inrymmer Rosersbergs golv, mittemot Statoil, att ha samma färg på taket som de omgivande husen. Mer om det en annan dag.

En del kanske undrar över flaggan på radhuset. Det är en flagga som inte alls är ovanlig i våra trakter, då Märsta har blivit hem åt många människor från denna exotiska "republik". Själv har jag aldrig satt min fot där, men avnjuter gärna deras utsökta öl. Det handlar om Republiken Jamtland!