Måste man ha kilt för att synas?

November i Odensala

En torsdag i slutet av november varje år samlas de femtioen ledamöterna i Sigtuna kommunfullmäktige för att ta ställning till budgeten och bostadsbyggnadsprogrammet. Mötet börjar denna dag redan klockan nio på morgonen och håller på till sent på kvällen. Förra året slutade inte mötet förrän klockan halv ett på natten, så det var med viss bävan jag styrde mina steg mot Kulturum. Visserligen är det intressant med kommunalpolitik, men riktigt så stor är inte min entusiasm att den räcker från nio på morgonen till halv ett på natten. 

Men med tanke på att jag dagen innan lagat fyra hål hos tandläkaren så kunde det ju bara bli bättre. Att det dessutom var det sista budgetmötet med Anders Johansson kändes ju också lite speciellt. För även om man kan reta sig på hans arrogans ibland, så går det inte att förneka att han är intelligent och bidrar till att få fart på debatten. Och han kan också vara rolig, som när Karolina Windefalk (MP) slant på orden och sa att hon blev djupröd, något som Olov Holst (M) hakade på och sa att när man sätter något i halsen blir man först djupröd, sedan djupblå, vilket han såg fram emot. Men då ropade Anders Johansson: 
- Och sen dör man!

Håsta, Odensala

Att Michael Harvey (KD) hade kilt på sig blev huvudnyheten från fullmäktige i år, och kanske var Anders Johansson lite bitter över att inte bli kvällens mest uppmärksammade person. Men visst är det en aning märkligt att vårt parti som hade ett eget budgetförslag fick betydligt mindre uppmärksamhet än kilten.

Lite provokativt konstaterade jag i alla fall en bra bit in på förmiddagen att om inte kilten varit där hade ingen med kjol visat sig i talarstolen, innan Karolina Windefalk från Miljöpartiet till sist var första kvinna där. 

Vad som inte fick så mycket uppmärksamhet var alltså det faktum att det inte bara fanns två budgetalternativ. Sossarna hade givetvis ett tillsammans med Centern och Miljöpartiet, och Moderaterna hade ett som också Kd och Samling för Sigtuna ställt sig bakom. Men så fanns det ett tredje förslag, nämligen Folkpartiet Liberalernas. 

Vår nye gruppledare, Dan Rosenholm, hade lagt ner ett väldigt stort arbete på detta, och vi andra hade hjälpt till efter bästa förmåga. Men det är svårt att nå ut när de andra partierna gör sitt bästa för att inte låtsas om vårt förslag. 

Några av våra huvudpunkter var vårt gamla men fortfarande aktuella förslag om att ge lärarna i kommunen en procent extra lönepåslag jämfört med centrala avtal. Det skulle vara en viktig signal om att vi tycker att lärarna är viktiga. Det är ju vanligt att man pratar om hur viktiga de är, men det måste också omsättas i handling. Vi tycker också att det är viktigt att skolan både erbjuder stöd för de elever som behöver det, genom att anställa utbildade speciallärare, och även ger utmaningar för dem som har lätt för sig. Därför vill vi ha profilklasser med speciella antagningsprov, i första hand i matematik och naturvetenskapliga ämnen. 
Vi vill också se en speciell satsning på läsning och litteratur med stipendier för lärare som arbetar nyskapande med detta. Det är också väldigt viktigt att alla skolor har skolbibliotek med utbildad personal. 

November är en vacker och underskattad månad.

Och just biblioteken ligger oss varmt om hjärtat. Det är naturligtvis glädjande att det byggs ett nytt huvudbibliotek i Märsta, ett bibliotek som dessutom kombineras med en konsthall och som blir granne med den nya Kulturskolan. Men biblioteket måste också vara öppet när människor har tid att gå dit. Förr i tiden när affärerna var stängda på söndagar var det naturligt att biblioteket också var det, men nu känns det märkligt att man kan välja att tillbringa hela söndagen i något stort köpcentrum (nåja, i vår kommun finns det ju inget centrum värt namnet, men i grannkommuner) men inte på biblioteket. Därför vill vi satsa på söndagsöppet på huvudbiblioteket. 

Vi vill också satsa på El Sistema, ett arbetssätt för att utveckla barns sociala förmåga och självförtroende med hjälp av klassisk musik. Tanken är att i första hand låta barn från miljöer där man inte så ofta kommer i kontakt med klassisk musik få möta denna, och också engagera hela familjerna. Dan Rosenholm har också skrivit en motion i ämnet, och vi hoppas givetvis att den skall få ett lika positivt mottagande som vår motion om att kommunen skulle bli fristad för en förföljd författare. 

Den tunga lerjorden som bör förbli jordbruksmark.

Men det är inte bara skolan som engagerar oss, vi vill bland annat satsa extra på att införa tillagningskök vid alla äldreboenden, och vill också att en värdighetsgaranti skall införas i äldreomsorgen. 

Sverigedemokraterna ägnade sig i vanlig ordning åt att skylla alla problem på de ensamkommande flyktingbarnen, men fick en hel del mothugg från många talare. Själv tyckte jag att Sverigedemokraternas inställning, och det faktum att deras riksdagsmän vandrar omkring med järnrör på Stockholms gator var ett bra argument för vårt att införa en minnesdag i kommunens skolor för Raoul Wallenberg. Att så många lockas av denna politik visar att det är viktigt att sprida kunskap om en man som gjorde stora uppoffringar för humanitet och medmänsklighet.

Vad gäller bostadsbyggnadsprogrammet hade vi inget eget förslag, utan anslöt oss till Moderaternas. Vi tycker precis som dem att det kan vara klokt att begränsa takten i bostadsbyggandet. Det är viktigare att åstadkomma bra boendemiljöer än att bygga nya miljonprogram. Vi anser också att man så långt möjligt skall undvika att bygga på jordbruksmark. 

I år höll mötet inte på lika länge som förra året, och redan klockan 23.oo var det slut. Då hade både undertecknad, Dan Rosenholm och Rolf Brunnberg varit uppe i talarstolen flera gånger. Trötta, men nöjda med våra insatser for vi hemåt i natten.