Sigtuna välkomnar förföljda författare!

Vissa behöver mer upplysning.

Ibland säger man ju att kommunpolitik bara handlar om små oviktiga frågor medan man blundar för de stora och viktiga frågorna i samhället. Men det är fel, det är ur ett engagemang för små lokala frågor som ett större samhällsengagemang ofta växer fram. Men det finns frågor där man kan få tillfälle att knyta ihop engagemanget för världen med ett engagemang för kommunen. En sådan fråga dök upp på fullmäktigemötet i september. 

Det handlade om den motion om att Sigtuna skall bli fristad för förföljda författare som jag lämnat in. Idén kom från vår vice ordförande Pernilla Bergqvist som i sitt arbete i Uppsala kommit i kontakt med motsvarande verksamhet där. Det finns en internationell organisation som heter ICORN (International Cities of Refuge Network). I den ingår städer i många europeiska länder, samt Mexiko och USA, som öppnat sina dörrar för förföljda författare som ges möjlighet att under ett eller två år bo och verka i staden, och en av de svenska städer som är med är just Uppsala. 

Till min stora glädje hade en enig kommunstyrelse ställt sig bakom motionen, och även Vänsterpartiet som inte är med i kommunstyrelsen stödde den. Men, inte helt förvånande, fick den inte stöd av Sverigedemokraterna. 

Det finns många sätt att hjälpa människor i nöd.

Från min egen estniska bakgrund vet jag hur viktigt det var att de estniska författare som inte kunde skriva fritt i det kommunistiska Estland fick en fristad i Sverige. Nu är Estland fritt och demokratiskt och värdet av att man i fria länder gav den estniska kulturen utrymme att utvecklas fritt kan inte överskattas. 

En vacker dag kommer säkert Ahmadinejad, Castro, Mugabe med flera att lämna plats till demokratiskt valda ledare som respekterar de mänskliga rättigheterna. Då kommer man att kunna se tillbaka och summera vilken betydelse det hade för den demokratiska utvecklingen i dessa länder att andra ställde upp och öppnade sina dörrar. 

Sören Sundh (SD) skrev i Sigtunabygden "att det skulle finnas en uppsjö av förföljda författare någonstans långt borta är en tanke men inte mer". 
Riktigt vad denna mening betyder förstår jag inte, men det är i alla fall helt klart att dessa författare finns. De finns i Iran, i Pakistan, i Vitryssland, på Kuba, i Kina, i Zimbabwe, ja listan kan tyvärr göras väldigt lång. Och jag tror nog att Sören Sundh vet det, men för honom är det viktigare att stödja lokala författare. Men vad Sören Sundh inte vill förstå är att de lokala författarna får skriva vad de vill. Att det sedan kanske inte är så lätt för dem att nå en publik är en helt annan sak, men de riskerar inte att hamna i fängelse för sina åsikter. De riskerar inte heller att bli av med sina arbeten för det de skriver, eller att bli utsatta för tortyr. 

Världen finns i vår kommun, och tvärtom.

Sören Sundh efterlyste att vi i stället skulle tänka på vår egen kommuns invånare. Men tanken är att även dessa skall få glädje av fristadsarbetet eftersom fristadsförfattarna förväntas delta i det lokala kulturlivet. Inte minst de författare som SD värnar om kan då få tillfället att möta kolleger från andra länder och utbyta erfarenheter med dessa. 

Jag tror att det är positivt för vår kommun att ställa upp i detta sammanhang. Och vår kommun har ju både litterära traditioner att ta vara på och bred erfarenhet av att hjälpa människor som behöver fly från sitt hemland. 

Träffa politiker, trivas i Valsta och trängas i ishallen.

Steningehöjden

Så var det dags att träffa alla sommarutvilade fullmäktigeledamöter igen. Eftersom jag inte längre är gruppledare kunde jag bara luta mig tillbaka och överlåta ansvaret åt min kompetente efterträdare Dan Rosenholm. Vår grupp bestod denna kväll av oss två samt ersättaren Rolf Brunnberg som tjänstgjorde i stället för Ragnhild Asp Ekström. 

Som vanligt trodde jag att det skulle bli ett ganska kort möte. Som vanligt hade jag fel. Som vanligt var det Folkpartiet Liberalerna som dominerade på motionssidan. Det började med en ny motion som lämnades in om en satsning på våra bibliotek. Sedan var det dags för behandling av tre tidigare inlämnade motioner. Den första handlade om tider i ishallen, och var skriven av Dan Rosenholm. Den ansågs tyvärr besvarad utan att leda till så mycket förändring, vilket är synd eftersom den pekade på ett problem, nämligen att det är väldigt svårt att få plats i ishallen om man inte är ett hockeylag. Om man arbetar på normala tider är det bara en futtig lördagstimme som hallen är tillgänglig, och då måste barnfamiljerna trängas med herrar som väger ett deciton, som Dan skrev. 

Ripvägen

Vår andra motion fick en betydligt välvilligare behandling. Den handlade om att Sigtuna skall bli en fristad för en förföljd författare. Jag återkommer till den en annan dag.

Den tredje motionen handlade om att införa en utmärkelse till anställda inom äldreomsorgen.   Det finns ju motsvarande utmärkelser inom skolans värld, vilket är väldigt positivt eftersom det innebär en uppmuntran till personal som utmärkt sig på ett bra sätt. Skolan, liksom äldreomsorgen får ju ofta uppmärksamhet när det handlar om negativa händelser, och därför är det viktigt att även se det som är bra. I svaret framhölls att det redan finns ett stipendium för dem som verkar i Äldre- och omsorgsnämndens verksamheter. Men det har mera sällan hamnat hos den viktiga personalkategori som arbetar med de äldre. Nu har man dock i svaret angivit att inriktningen bör ändras enligt motionens intentioner.

Så långt allt väl, god stämning och sämja mellan partierna (utom Sverigedemokraterna vad gällde fristadsförfattarna, men mer om det en annan dag som sagt var). Men sämjan tog slut när vi kom fram till frågan om de nya ägardirektiven för AB Sigtunahem. Jag är ingen expert på dessa frågor, men det var tydligt att kommunledningens förslag till ägardirektiv är alltför omfattande och det är dessutom tveksamt om de är i enlighet med lagar och förordningar. Bland annat vill sossarna inte att Sigtunahem skall dela ut sin vinst till ägarna, dvs kommuninvånarna, något som verkar mycket märkligt. Och varför litar man inte på VD i bolaget, utan vill reglera allt i ägardirektiven? 


Ulf Berndtsson (S) inbjöd (för vilken gång i ordningen?) alla ledamöter till sina kvarter i Norrbacka (som han envisas med att kalla Märstas Beverly Hills!) för att prata med hans grannar. Inte heller denna gång tycks han ha fått napp. 

Sossar som pratar med positiva (?) Valstabor.

Det andra ärendet som ledde till en längre debatt gällde förslaget till nya Valsta centrum. Här vill man bygga på ett sätt som hör det förflutna till, och som för tankarna till miljonprogrammets tid. Lola Svensson (S) framförde det något märkliga argumentet att hon eftersom hon bott i Valsta sedan tidernas begynnelse och varje dag talar med Valstabor skulle ha mer rätt att tycka i denna fråga än andra. Den gamle betongsossen Göran Hammarsjö ställde sig också i talarstolen med ett klassiskt anförande om hur miljonprogrammet räddat oss undan smuts och trångboddhet. Budskapet var klart, Valsta (och miljonprogrammet) får inte kritiseras, och framför allt inte av andra än Valstabor. Fast de Valstabor som är kritiska mot Valsta finns tyvärr inte i fullmäktige, och orkar förmodligen inte prata med Lola Svensson heller eftersom hon knappast är mottaglig för deras argument. 

Dan Rosenholm var mycket flitig i talarstolen och framhöll bland annat att modernismen knappast var den byggstil som uppskattades av flest människor. Detta innebär dock inte att man inte kan trivas i ett sådant område, Dan själv trivs till exempel bra i sin mexitegelvilla fast han egentligen ogillar detta byggmaterial. Men vi bör försöka göra så att trivseln i Valsta blir ännu större genom att bygga på ett sätt som inte är detsamma som på sextio- och sjuttiotalet. 

Och visst är det så att om man jämför Valsta med många miljonprogramsområden i andra delar av landet så är det både grönt, småskaligt och trivsamt. Men ändå finns det problem där, och många väljer att flytta därifrån. Visst beror en del av missnöjet på avsaknaden av ett bra centrum, men det finns fler orsaker. Eftersom det råder bostadsbrist i länet lär man nog hitta boende hur man än bygger, men om man vill uppnå stabilitet och minska genomflyttningen så är det viktigt att bygga på ett sätt som gör att även andra än Lola Svensson vill bo kvar år efter år. 

Och det hela slutade förstås som vanligt med att majoriteten inte lyssnade på några motargument, utan beslöt sig för att fortsätta som planerat. 

Så även detta möte tog slut efter det magiska elvaslaget, och ett ärende fick lämnas till nästa gång.