Har börjat hämta mig efter femton timmar i kommunfullmäktige!

Utsikt från Kanonkullen mot Södergatan

Ibland undrar man ju vad man håller på med. Hur vettigt är det att tillbringa en hel dag, och en hel kväll därtill på ett kommunfullmäktigemöte? Förra torsdagen var det nämligen dags för årets höjdpunkt för kommunpolitikerna (en grupp som jag av någon underlig anledning har väldigt svårt att se mig själv som medlem av, fast jag ju faktiskt är det). Det handlade om årets budgetmöte, ett möte som började klockan 9.00 på morgonen och slutade vid 00.30.

På detta möte antas verksamhetsplanen och budgeten som styr arbetet i kommunen under de kommande tre åren. Dessutom antas en plan för bostadsbyggandet under de kommande åren. Det handlar alltså om viktiga frågor, men den intressanta frågan är om det långa mötet bidrar till klokare beslut.

Vårt parti är litet och har inte resurser att parallellt med våra arbeten utarbeta ett heltäckande förslag, så därför hade vi koncentrerat oss på vissa områden som vi ansåg vara viktigare än andra, och som vi hade mer specialkunskaper om. Vi har till exempel ingen ledamot i Kultur- och fritidsnämnden, och då är det svårt att vara insatt i dessa frågor.
Vi bestämde oss för att koncentrera oss på Barn- och ungdomsnämnden, Bygg- och trafiknämnden, Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden samt Äldre- och omsorgsnämnden (är det bara jag som tycker att våra nämnder har otympliga namn?)

De två viktigaste frågorna för oss är dels att få en skola som gör att våra barn och ungdomar går ut i livet med ordentliga kunskaper. Den andra frågan gäller hur de som har ett långt liv bakom sig skall få en värdig ålderdom. Vi menar att kommunen måste koncentrera sig på dessa grupper i stället för att kasta ut pengar på att bygga ytterligare sporthallar och simhallar. Vi anser också att det just nu är angelägnare att tillföra mer pengar till skola och äldrevård än att sänka kommunalskatten som de andra borgerliga partierna (förutom Centern som ju i vår kommun hamnat i det andra lägret) tycker. Visst är vår kommunalskatt hög, och visst är det vår önskan att den skall sänkas på längre sikt, men just nu är det inte lämpligt. Vi får ju också komma ihåg att alla löntagare fått sänkt skatt tack vare regeringens politik.

Jag vet inte hur denna skylt och dess placering skall tolkas, men den gör mig orolig.

Vi i Folkpartiet valde att lägga fram en egen budget, där vi liksom majoriteten föreslog oförändrad skatt, men framförde egna förslag kring hur pengarna skulle användas. Ett av våra förslag gällde lärarlöner. Jag återkommer inom kort med mer om vad vi föreslog och hur mötet avlöpte.

Välkomna att stjäla våra idéer!

I en insändare i dagens Sigtunabygden skriver Gunnar Fahlgren och Lars Björling från Samling för Sigtuna om Folkpartiets förslag om att inrätta en tjänst som stadsarkitekt för Sigtuna stad, och en för Märsta. Man är inte alls glada över att vi tydligen stulit idén från SFS.

Nu är det ju så med politiska idéer att de växer fram genom att man tar till sig idéer och tankar från olika källor. Till skillnad från SFS så tycker vi att det är bra om andra vill plocka idéer och uppslag från våra program. Därmed inte sagt att vi skulle ha ägnat oss åt att leta i ert program. Syftet med det vi skriver är att föra fram tankar som vi hoppas skall genomföras. Om till exempel Anders Johansson skulle läsa borgerliga program som förespråkar en försäljning av stora delar av Sigtunahem, något han själv förra året inte ville veta av, och sedan genomföra en sådan skulle vi inte protestera bara för att det var vår idé, eller hur? (nej just det, det har ju redan hänt)

Vårt förslag var dock, till skillnad från SFS, inte bara utgående från Sigtuna stad. Vi menar att det är minst lika viktigt att en stadsarkitekttjänst införs för Märsta, som kan arbeta seriöst och helhjärtat för att få fram en bättre boendemiljö. Det är uppenbart att det fortfarande är miljonprogramsidéer som dominerar här.

Jag hoppas att alla som är intresserade av kommunens bästa kan samarbeta för att hitta de bästa förslagen, och även om det inte, som Fahlgren och Björling skriver, råder någon idétorka i vårt parti kanske vi hittar ytterligare guldkorn i era program. Och ni är, som sagt, välkomna att leta i våra.

Vad hade sossarna sagt om de borgerliga sålt så mycket?

Sigtunahems nya hyreslägenheter på Södergatan

Majoriteten i kommunen har bestämt sig för att sälja en femtedel av Sigtunahems bostadsbestånd till ett privat bolag. Det är visserligen inget vanligt privatägt bolag, utan det ägs av fjärde AP-fonden och AMF pension. Men det är ju ändå ett vinstdrivande bolag som givetvis köper husen för att göra en god affär.

Det är naturligtvis klokt, speciellt som Sigtunahem är i behov av pengar för att klara av att rusta upp sitt kvarvarande bostadsbestånd. Det märkliga är ju att en så stor utförsäljning i en borgerlig kommun förmodligen skulle leda till högljudd kritik från sossarna. Lite märkligt är också att Anders Johansson så sent som i december förra året meddelade att det inte fanns några planer att sälja delar av Sigtunahems bostäder.



På Sätunavägen, här till höger, är bostadsrätterna många och människor trivs.



Själv tycker jag det är bra att Sigtunahems dominans på kommunens bostadsmarknad minskar, och självklart är det bra att man får in pengar för att inte de kvarvarande husen skall förslummas. Jag tycker dock också att det skulle vara positivt om hyresgäster gavs större möjligheter att ombilda fastigheter till bostadsrätt. På längre sikt är det oftast mycket mer förmånligt att bo i en bostadsrätt, och det ger större möjligheter till inflytande över sitt boende. I centrala Märsta borde andelen bostadsrätter öka, och jag ser gärna att nybyggnation i ökad omfattning blir i bostadsrättsform. Den som äger sin bostad känner oftast ett mycket större ansvar för sitt boende.

Vad hände då på senaste fullmäktige?

Södergatan

Kanske undrar den flitiga läsaren varför jag inte skrivit om senaste fullmäktigemötet. Det är en berättigad fråga, och i stället för att komma på några bra undanflykter så gör jag det nu. Mötet var ovanligt kort, och kändes lite som ett antiklimax. Den debatt kring kommundelning, med anledning av Kristdemokraternas interpellation om att den borde utredas uteblev, eftersom de inblandade kristdemokraterna inte kunde närvara. Själv förstod jag inte poängen med interpellationen, eftersom den utgick från att det kanske skulle komma opinionsyttringar från Sigtuna stad i frågan. Enligt lag måste kommunfullmäktige pröva om en folkomröstning skall ske om 5% av de röstberättigade begär det, och skulle det ske är det ju ingen tvekan om att saken måste utredas. Men i väntan på det är det väl i så fall de som förespråkar en kommundelning som själva får argumentera i frågan. Det finns gott om andra frågor som det är angelägnare att använda skattebetalarnas pengar på. Men Kd vill väl få lite uppmärksamhet antar jag.

En angelägnare fråga gäller om kommunen skall ha en ny översiktsplan. Den nuvarande är mer än tio år gammal, och minst sagt inaktuell. Nu är det kanske inte någon milsvid skillnad mellan den översyn som majoriteten, tillsammans med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vill ha och en ny plan som vi i den övriga oppositionen förespråkar. Det handlar dock om att få fram en ny plan som bygger på den större insikt om behovet att ta miljöhänsyn i planeringen, vilket inte var lika viktigt för tio år sedan.

Södergatan

Vi i Folkpartiet Liberalerna lämnade också in två motioner på mötet. Den ena handlade om en fristad för förföljda författare, vilket jag skrivit om förut. Den andra handlade om att vi tycker att det borde införas en utmärkelse för personal inom äldreomsorgen som gör ett särskilt bra arbete, på samma sätt som det nu finns för skolans personal. Det tycker vi vore ett bra sätt att uppmärksamma denna viktiga yrkeskategori och att lyfta fram enskilda personer eller arbetslag som gör insatser utöver det vanliga.



Märsta station



Tankar om gatunamn och kultur.



Ett trevligt gatunamn från Stockholms södra förstäder



Att ge namn åt gator är inte det lättaste. Själv bor jag på en gata döpt efter en blomma, mitt i ett område fullt av blomnamnsgator. Det är ju varken speciellt intressant eller ovanligt. Så behöver man inte åka längre än till Upplands Väsby för att hitta en gata med samma namn.
I det område i Märsta där det bor flest invandrare har gatorna namn efter fornnordiska gudar, vilket ju är lite kul.

I några delar av kommunen har man försökt hitta lite mer intressanta varianter. Så har en av gatorna på det som tidigare var Ärlinghedens idrottsplats fått namn efter Gösta Laudon, en eldsjäl som även jag som inte är speciellt idrottsintresserad blev imponerad av. Han grundade IFK Märsta och for långt in i mycket hög ålder nästan dagligen till Märsta från sin bostad i Stockholm för att vara med vid träningen.
Den andra gatan i området heter Östregårds väg, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har en aning om vem denna Östregård var. Eftersom det säkert finns många som inte heller känner till Gösta Laudon tycker jag att det vore lämpligt att sätta upp en liten skylt med information om vem det var.

På samma sätt skulle man i Valsta kunna ha skyltar med information om de gudar och andra figurer från den nordiska mytologin som gett namn åt gatorna där. Även om de flesta infödda svenskar nog vet vem Tor och Balder var, så är det nog betydligt färre som kan berätta om Ymer, Idun eller Frigga.

Föredömligt ovanliga, om än svårstavade, namn i Sigtuna stad.

Det bästa är om man kan hitta namn som har en naturlig anknytning till platsen, och som inte bara är del av en serie likartade namn. Eftersom jag tycker att det är viktigt att slå vakt om kulturen skulle jag vilja föreslå att döpa en del nya gator efter författare som varit bosatta i kommunen. I Märsta tycker jag att någon ny gata skulle kunna få namn efter Fateme Behros (1944-2009) som inte bara bott i kommunen, utan också skildrat bland annat Tingvallaområdet och det numera solrosbevuxna koloniområdet vid järnvägen i sin utmärkta roman I skuggan av Sitare.

En annan författare som i många år bodde i Märsta var Olle Högstrand (1933-1994). Han bodde bland annat på Sätunavägen, Bokvägen (!) och Ekillagårdsvägen. Han har visserligen mig veterligen inte skrivit om kommunen i sina böcker, men eftersom han var verksam här i många år tycker jag ändå att det är motiverat att minnas honom. Han skrev mest deckare, men även ungdomsböcker, bland annat Pojke i gränsland som utspelar sig vid norska gränsen under andra världskriget.

I Sigtuna borde självklart stadens skildrare Harriet Hjorth (1908-1977) uppmärksammas, liksom arbetarförfattaren Fred Eriksson (1914-2007), född i Viby by. Och att inte en av landet främsta poeter, Gunnar Ekelöf (1907-1968) som ju bodde i Sigtuna inte fått en gata uppkallad efter sig är märkligt.

Lagom kul namn i Märsta.

Och kanske kan man även tänka sig att döpa gator efter nu levande författare. Då borde Lars Ardelius och hans hustru Carin (som skriver som Carin Svensson) vara självskrivna. Lars Ardelius behöver väl ingen närmare presentation, Carin är inte lika känd. Men hennes bok Kanonväder är en riktigt underhållande, vemodig och vacker skildring av Sverige. Det märks att hon i många år bott utomlands, det öppnar ofta ögonen för nyanser som vi som alltid är här kanske inte märker.

Kanske finns det fler lämpliga namn. Jag tycker nog inte att man skall samla alla dessa i ett och samma område, utan det vore bättre att hitta gator i områden nära dem där de bott.

Det är Kultur- och fritidsnämnden som beslutar om namn på gator, och tyvärr är vårt parti inte representerat där. Därför kommer jag att sända en version av en del av den här texten till nämnden, och hoppas på ett positivt mottagande.

Slut på sommaren och tid för nya tankar

Plötsligt är sommaren slut! Vad var det som hände, vart tog den vägen? Men nu är vi framme vid hösten och det är dags att kasta sig in i politiken. Från och med denna vecka kommer jag att ha möjlighet att ägna lite mer tid åt politiken då jag kommer att vara ledig från skolan på tisdagarna. Förutom att sitta och arbeta med olika planer och idéer hoppas jag få tillfälle att besöka olika verksamheter i kommunen för att lära mig mer.

Hör gärna av er med tips och förslag, både vad gäller politiska frågor som vi i Folkpartiet borde driva, och med förslag på vad jag borde ta reda på mer om.

Under sommaren har vi i Folkpartiet i Sigtuna skrivit ett förslag om att vår kommun skall ställa upp som fristad för förföljda författare. Tyvärr finns det ju många länder där friheten är begränsad, och vår kommun har en tradition att ta hand om förföljda människor. På 1940-talet kom överlevande från de nazistiska koncentrationslägren till Sigtuna och fick vård på Sigtunastiftelsen. Estniska ungdomar som flytt undan kommunismen fick gymnasieutbildning i Sigtuna, och på senare tid har ju många flyktingar från världens alla hörn fått en framtid i vår kommun.

Det finns ett internationellt nätverk av städer som erbjuder fristad åt förföljda författare, men alltför få svenska städer har visat intresse. Vi hoppas att vår motion skall leda till att vår kommun blir en av dessa städer. Hittills är det bara de fyra största städerna i vårt land (och regionen Skåne)  som är med på listan, medan det i Norge är betydligt fler mindre orter.

Förutom att vi bidrar till att en förföljd författare får en fristad så kan kulturlivet i kommunen berikas av författarens närvaro. Med tanke på att vår kommun redan har kulturella institutioner som Sigtunastiftelsen som verkar som mötesplatser för olika kulturyttringar så känns det som om just Sigtuna är en sällsynt lämpad plats som fristad.

Också ett sätt att tillbringa en vacker sommarkväll

Hälsosam skulptur i Kunskapens hus

I måndags var det dags för terminens sista fullmäktigemöte. Ett möte som kom att dra ut på tiden rätt rejält. Det hela började med att jag fick svar på min interpellation om att kommunen borde ha en ny översiktsplan. Den gamla antogs år 2002 och som alla vet har det hänt en hel del i vår kommun sedan dess. På den tiden kämpade man för att locka företag till det ödsliga industriområdet i Rosersberg, och invånarantalet var betydligt lägre. Kommunledningen tycker dock att det räcker med att revidera den gamla planen. Anledningen är förmodligen att man då har större frihet att bestämma mer utan att behöva styras av en aktuell plan.

Pilgatan

Efter en timme var det dags för ett avbrott som ägnades åt att dela ut årets pris till kommunens bästa lärare. Ett mycket bra initiativ som kan bidra till att stimulera en yrkesgrupp som inte alltid får så mycket stimulans. Folkpartiets Pernilla Holmberg hade ingått i den grupp som enats om fyra av de många lärare som föreslagits. De fyra som utsågs var Andreas Eriksson och Mattias Nilsson från Arlandagymnasiet, Åsa Surander från Sankta Gertruds skola och Johanna Olsson från Norrbackaskolan.

Efter pausen var det snart dags för det ärende som tog mest tid, nämligen frågan om huruvida man skall bygga ett jättedagis i Til. Det är tänkt att bli en enorm anläggning som kommer att generera en massa trafik. Det skulle vara mycket bättre om man i stället valde att bygga två mindre anläggningar, förslagsvis en i det nya Björkbackaområdet, där det bor väldigt många barnfamiljer. Då skulle många slippa ta bilen för att lämna sina barn. Av någon anledning har inte majoriteten förstått problemet. Inte ens Miljöpartiet som ju brukar vilja undvika onödig bilkörning. Så gick miljöpartisten Gunilla Lundquist upp i talarstolen och påstod att det inte spelade någon roll om man hade ett stort dagis eller två små, eftersom det skulle bli lika långt till dem i alla fall. En annan representant för majoriteten sa att ett dagis i Björkbacka skulle leda till att många blev tvungna att korsa stora vägen. (hur tänkte man då; det är ju nog så många som bor på den sidan vägen!)

Men även oppositionen hade en del konstiga inlägg, bland annat ett där man jämförde med hönshållning och hackkycklingar. Debatten var dock rätt saklig, i alla fall tills Elias Saouk (M) kom upp i varv, vilket dock bidrog till underhållningsvärdet. Lola Svenssson (S) gjorde lite försök att axla Anders Johanssons mantel som "bad guy" med att berätta hur hon tänker berätta för föräldrar och personal att om moderaterna fått bestämma skulle det inte funnits något dagis där (ett skrämmande perspektiv med politiker som smyger omkring och propagerar bland barnen!)

Trots att debatten i och för sig var saklig var den alldeles för lång, och nog tycker jag att en och annan kunde haft den goda smaken att fråga sig om man verkligen hade något nytt att tillföra debatten. Nu tog det hur lång tid som helst, och utgången var ju ändå given.

Tingvalla

Ett annat ärende som tog mycket tid var de så kallade anvisningarna för verksamhetsplanen. Det handlar om ett dokument som är en slags anvisning inför höstens budgetarbete. Oppositionen valde här att bifalla majoritetens förslag, med en rad tillägg. Majoriteten blev dock irriterade och valde att avstyrka alla dessa tillägg, utan att ta någon hänsyn till om de var bra eller dåliga. Själv hade jag ett förslag om att förvaltningen skulle ges i uppgift att se över hur vi skall kunna betala sådana lärarlöner att vi kan hävda oss i konkurrensen om de bästa lärarna, en nog så viktig uppgift om vi skall ha en skola i toppklass. Men detta förslag avvisades naturligtvis också.

Eftersom Moderaterna har 14 ledamöter och var och en la fram ett förslag till tillägg så tog det lite tid. Samtidigt är det ju en viss poäng med att alla får komma upp i talarstolen. På majoritetssidan är de flesta ledamöterna bara där för att rösta, vilket ju är lite märkligt.

Det var vi folkpartister och moderaterna som stod för oppositionen här, medan Samling för Sigtuna och Kristdemokraterna låg lågt. Det blev lyckligtvis inte votering i alla ärenden, men innan mötet var över hade vi lagt midnatt bakom oss. Framåt halv ett vandrade jag hem genom ett sömnigt Märsta.

Tingvalla

Blågul högtidsstund

T

Tiden flyger iväg som alltid i slutet av terminen. För inte så länge sedan firades den svenska nationaldagen, en dag som jag skrev om förra året (vilket ledde till att jag blev intervjuad av Radio Västmanland!).

Detta år var jag som fullmäktigeledamot inbjuden till den ceremoni då de som blivit svenska medborgare under år 2010 fick ett diplom och varsin bordsflagga av trä.

Bollbacken på nationaldagen

Det var inte så många fullmäktigeledamöter som hittat dit, kanske beroende på det synnerligen vackra vädret i kombination med långhelgen då många var ute på landet. De partier som var mest välrepresenterade var Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det sistnämnda partiet är ju visserligen förtjust i svenska nationalsymboler, men brukar kanske inte vara det första att välkomna nya medborgare. Nu var en av de nya medborgarna Witold Blaszczuk som är ersättare i fullmäktige för just Sverigedemokraterna, så det var kanske en bidragande orsak till intresset.

Nåväl, det var en trevlig ceremoni som åtföljdes av en god lunch. Gun Eriksson höll ett tal där hon jämförde den tid då Sverige var ett utvandrarland med våra dagar, och Kulturskolans etnoband spelade (och de var riktigt bra!). Eftersom det för många var en högtidlig stund då man fick ta emot diplomet och flaggan var det lite synd att några barn fick springa helt fritt, även på scenen, utan att deras föräldrar sa till dem. De allra, allra flesta barn skötte sig dock bra!

Etnobandet

Jag tror att det är bra med ceremonier som dessa, som kan bidra till en känsla för det land vi lever i. Även om jag ju är tveksam till nationaldagen som sådan, så tycker jag att det är bra med tillfällen att visa att vi är stolta över vårt land, och att vi också är stolta över att vi har ett land som öppnar sina gränser för människor som vill bidra till vårt samhälle.

Kungar, politiker och andra syndare.



Aftonsol utanför kommunhuset

 Plötsligt har frågan om kungens framtid blivit högaktuell. Diverse republikaner vädrar morgonluft nu när kungen visat sig ha ägnat sig åt annat än att klippa band, skaka hand med folk och träffa diverse excellenser. I Folkpartiet finns det en hel del republikaner, och givetvis kan man förstå att man kan ifrågasätta monarkins vara av principiella liberala skäl. Jag tycker dock att monarkins goda sidor överväger, inte minst för att ett samhälle bör hålla kvar en del traditioner. Att sedan kungen inte alltid är en ängel tycker jag bara är sympatiskt. Jag har alltid haft svårt för inställningen att offentliga personer bör vara någon slags perfekta varelser som aldrig varit på snusen, aldrig varit på strippklubb, aldrig anlitat svartjobbare eller slarvat med tevelicensen.



Nya och gamla hus vid Södergatan

Missförstå mig inte, jag tycker självklart inte att man bör anlita svart arbetskraft. Tyvärr var det ju enda sättet för oss som inte är höginkomsttagare att kunna ha en städhjälp innan Rut-avdraget infördes. Vi är trots allt inte mer än människor, och människor är inte alltid perfekta. Ibland gör man överväganden som slutar med att man fattar felaktiga beslut. Jag tycker inte att detta skall diskvalificera en från att ha offentliga uppdrag. Snarare tror jag att det är bra att politiker inte blir en speciellt sorts människor som är annorlunda än dem de representerar.

Jag har just kommit hem från att ha sett en film som handlar om en kung som inte heller motsvarade kraven på en sådan. Det var den mycket bra engelska filmen The King's Speech som var terminens sista film på Biokällan i Märsta. Det var faktiskt första gången jag besökte vår lokala biograf efter renoveringen, och det var en trevlig upplevelse. Filmen var förvånansvärt välbesökt, runt 40 personer hade hittat dit, och visst är det trevligt att komma ut i försommar-Märsta och kunna cykla hem från bion på fem minuter i stället för att åka pendeltåg som brukligt efter biobesök.

Filmen handlar om kung George VI som hade stora svårigheter med att tala offentligt, och om den hjälp han fick av den allt annat än konventionelle australiensaren Lionel Logue. Och visst handlar det ju också om det absurda i att inte kunna välja sin framtid, att vara tvungen att bli kung trots att man egentligen inte passar till detta ämbete. Jag kan givetvis se det bisarra i detta, men det finns ju också en väg ut. I filmen är det den väg som den äldre brodern väljer, den kortvarige kungen Edward som ju abdikerade på grund av sin olämpliga romans med Wallis Simpson. En märklig värld, men jag tror ändå att ett land behöver en del traditioner att enas kring.


Stationsgatan, vid Tallstigen


Betydligt mindre minnesvärt än filmen var förra veckans fullmäktigemöte. För en gångs skull var längden helt acceptabel, bara femtio minuter. Efter den senaste tidens turbulens kring frågan om huruvida det är majoriteten, och då främst Anders Johansson, eller oppositionen som är mest skyldiga till det dåliga klimatet i fullmäktige hade vi kommit överens om att hålla oss till ämnet och undvika personangrepp. Presidiet (som inte bör ifrågasättas) avbröt både den alltid ganska ettrige Elias Saouk (M) när han försökte få svar av Ibrahim Khalifa (S), och tillrättavisade Folkpartiets Dan Rosenholm som ville utvidga diskussionen kring missbrukarboende.

Det var annars inga större konflikter kring de ärenden som togs upp på detta möte. Ett viktigt ärende handlade om att man skall bygga ut kommunalt vatten och avlopp till Skoby och Åshusby, något som alla var överens om och som innebär betydande vinster för miljön. Vi lämnade en interpellation om en ny översiktsplan och ser fram emot svaret som kommer nästa gång. Förhoppningsvis har diskussionen om tonen lett till att svaret inte innehåller några invektiv om vår politik.

En annan reflektion jag gjorde på senaste fullmäktige var kring det märkliga faktum att representanter för en del partier gör sig besväret att gå upp i talarstolen trots att de inte har något mer att säga än att de håller med föregående talare. Lyckligtvis tycker inte alla nio partierna det, annars skulle mötena bli än segare.

Brännboll och andra brännande frågor

Sätunavägen

I morgon lördag skulle vi ha spelat brännboll mot majoriteten. Därav blir nu inget, eftersom alliansens lag dragit sig ur. Först skulle kristdemokraterna och Samling för Sigtuna bojkotta matchen, men vi och Moderaterna skulle spela. Men så beslöt sig även Moderaterna för att inte spela, och plötsligt stod vi ensamma. Kanske skulle vi, med lite längre varsel, ha fått ihop ett liberalt lag, men nu var det bara ett par dagar kvar.
Visst är det synd om arrangörerna av tävlingen, men de hade ju 14 lag kvar. Fast när inte majoriteten fick spela mot alliansen så hoppade även de av, i stället för att ställa upp och spela mot de andra deltagande lagen.

Jag tycker att det är väldigt synd att man inte kan lägga de politiska motsättningarna på hyllan, och visa att vi i första hand är människor, i andra hand politiker. Och även om jag gärna kritiserar såväl Anders Johansson som andra företrädare för majoriteten så tycker jag faktiskt att vi alla har kommunens bästa för ögonen. Sedan finns det olika uppfattningar om vad som är kommunens bästa, men jag tycker att det är ett större problem att det finns så många som inte vill engagera sig för sin kommun, än att vissa gör det i "fel" parti.

Men känslorna är starka just nu. Majoritetens företrädare tycker att Anders Johansson oförskyllt utpekas som skurk. Oppositionens företrädare är upprörda över att en del påstår att det inte finns något problem, och framhåller att Anders Johansson alltid lyssnar på sina samarbetspartners.

Och visst kan man förstå argumenten. För den som är på Anders Johanssons sida är han en duktig, energisk och framgångsrik politiker. Han har knutit till sig sina stödpartier och visar givetvis välvilja mot dessa. Att också företrädare för oppositionen har gjort övertramp i debatten är ju också ett faktum. Det var också väldigt tråkigt att tre av partierna i fullmäktige (SD, SFS och KD) inte lyckades hitta någon företrädare att skicka till det viktiga gruppledarmöte vi hade igår för att diskutera situationen. Inte precis ett tecken på vilja att lösa problemen.

De nya husen på Södergatan

Jag tycker att det viktigaste just nu är att se framåt. Låt oss erkänna att fel har begåtts på båda sidor. Den publicitet som det öppna brevet har fått har gjort fler uppmärksamma på att situationen inte är bra. Men vi skall inte ägna oss åt att leta syndabockar, utan skall i stället arbeta för att klimatet i fullmäktige skall bli tillåtande och konstruktivt. Alla skall våga gå upp i talarstolen utan att bli sågade jämsmed fotknölarna för att man inte kan rabbla upp alla detaljer i ett ärende utantill.

Och även om det inte blev någon brännboll nu så hoppas jag att vi i framtiden skall kunna träffas under mer avspända former, alla vi 51 som sitter i fullmäktige. Och då menar jag alla, inte alla utom Sverigedemokraterna, som en del ibland tycker. Jag tycker nämligen att alla förtjänar respekt. Även om Sverigedemokraternas åsikter är oacceptabla, och partiets förflutna minst sagt tvivelaktigt så är det ingen som vinner på att de behandlas respektlöst (jo, kanske de själva som kan få sympatier för sin offerstatus).



Sätunavägen



Men visst måste vi våga föra fram våra politiska åsikter, och ta strid kring dessa. Fast vi bör göra det med respekt för våra motståndare, och inte blanda in personkritik, nedvärderande omdömen och respektlöshet. Då kanske vi kan få ett fullmäktige där inte bara män med mycket lång politisk erfarenhet ger sig in i debatten.

Herrarnas diskussionsklubb har möte!

Jag är alls ingen anhängare av könskvotering, och kan tycka att det kan vara överdrivet när man till varje pris vill att varannan plats skall vikas åt vardera könet, eller när en del tjatar om den så kallade könsmaktsordningen. Visserligen blev jag ganska  irriterad över att man i mina föräldrars hemland, Estland (där jag också är medborgare) nyligen bildade en regering där bara en kvinna ingick.

Men man behöver inte resa över Östersjön för att hitta exempel på märklig obalans mellan könen. Så befann jag mig på Sigtuna kommunfullmäktige häromdagen. Mötet pågick från 18.30 till 23.15. Under denna tid befolkades talarstolarna av en lång rad politiker från olika partier, med olika bakgrund, av olika ålder och med olika mycket erfarenhet. Men en sak hade de alla gemensamt (utom en ledamot som var uppe för att kommentera sin interpellation i två minuter). Alla var nämligen män!

Arenbergavägen

Nu bidrog inte vårt parti på något sätt till att bryta denna dominans då vår enda kvinnliga ledamot, Charlotta Lundberg, inte kunde närvara. Men det fanns en hel del kvinnor närvarande, men med undantag för interpellanten jag nämnde ovan så var det bara fullmäktiges ordförande Gun Eriksson som gjorde sin stämma hörd (med reservation för att jag kan ha missat någon som var uppe som hastigast om jag råkade vara ute några minuter).

Hur kan då det här komma sig? Jag har en liten teori. Stämningen i vårt fullmäktige är nämligen långt ifrån den bästa. Som jag tidigare nämnt  är vårt kommunalråd Anders Johansson känd för sin aggressiva debatteknik. Han är extremt påläst och kunnig, och eftersom han jobbar med politiken på heltid har han ju också tid åt att ägna sig åt att ta reda på alla detaljer. Vi andra som har vanliga jobb vid sidan av politiken har ju sällan så mycket tid att ägna åt detta. Förutom att vara påläst och kunnig är han också ofta ganska arrogant och nedlåtande, speciellt mot den som inte är lika insatt som han själv.


Vy mot Spjutvägen


Man brukar ju ofta tala om manliga härskartekniker, och jag tror att det här rör sig om ett exempel på detta. Genom att ha denna attityd skrämmer han bort dem som inte har samma självförtroende från att ge sig in i debatten. Och ofta är det ju så att män har bättre självförtroende, medan kvinnor oftare är mer självkritiska.

Som redan uppmärksammats i pressen så meddelade Kristdemokraternas gruppledare Michael Harvey vid detta möte att han framdeles skall bojkotta fullmäktige och kommunstyrelsen i protest mot debattklimatet. Just Harvey har ofta utsatts mer än andra för Johanssons attacker, och förhoppningsvis kommer denna markering att göra att fler får upp ögonen för problemet.

Vad handlade då dessa dryga fem timmar om? Ja, först var det en del ärenden som återremitterats och som dök upp igen. En lång debatt handlade om årsredovisningen och det faktum att pengar som erhållits som tillfälligt konjunkturstöd hade periodiserats på tre år i stället för ett år. En lång och tråkig debatt om en ganska ointressant fråga. Jag måste tyvärr medge att den som vann den debatten var den gamla SFS-veteranen Gunnar Fahlgren som gick upp och jämförde debatten med frågan om påvens skägg. Han menade också att om S hade gjort tvärtom hade förmodligen oppositionen krävt det motsatta i alla fall. Och det är inte alltför osannolikt att han hade rätt. Men även detta hänger nog ihop med den låsta situationen mellan blocken.

Odensala

Sedan blev det ännu en debatt om Herresta, där resultatet blev att man bestämde enligt majoritetens önskemål och alltså körde över invånarna i Herresta.

Kvällens höjdpunkt för oss Folkpartister blev debatten om vår interpellation om byggande på åkermark. Herr Johansson hade skrivit ett långt svar som gick ut på att vår politik var absurd, näringslivsfientlig och bakåtsträvande. Anders Johansson undrade också i vilken majoritet vi skulle kunna ingå med tanke på att vi var ensamma att försvara åkermarken. Jag blev nu tvungen att ge mig in i debatten, och naturligtvis har jag ju inte samma rutin som Johansson, men jag framförde i alla fall min oro över att denna exploatering bara utgjorde första steget. Man motiverar nämligen byggandet på denna mark med att den befinner sig mellan industrier, vägar och kraftledningar, samt mellan Märsta och Arlanda. Med denna motivering kommer man med tiden att kunna bygga fullt med industrier hela vägen förbi den vackra kyrkbyn Husby och ända fram till Odensala.

Det finns nämligen ingenting som är heligare för Anders Johansson än att bygga bostäder och industrier. Alla andra intressen måste stå tillbaka. Det faktum att vår värld kommer att behöva all jordbruksmark för att föda vår befolkning i framtiden är inget som majoriteten i vår kommun bryr sig om. Det gäller i alla fall Socialdemokraterna, och Centern som är ivriga att instämma i allt som Johansson säger. Något mindre entusiastiska är dock miljöpartisterna, och det märktes på Bernt Lundqvist att det nog handlade om en kompromiss där man måst vika sig i denna fråga, även om det inte sas rakt ut.

Nu blev det kö till talarstolen även bland de liberala ledamöterna (visserligen ville Anders Johansson ta ifrån oss detta epitet, och Bosse Andersson övertog det till Centern, men då handlade det om en slags extremliberalism där inga begränsningar för expansionen får finnas). Både David Westin, som tyvärr flyttar iväg från kommunen och alltså var med på sitt sista fullmäktige, och Crister Mattsson hjälpte till att försvara vår politik.

Aftonstämning på Skogsvägen

Från den moderata sidan gav sig Peter Kockum upp i talarstolen och uttalade inte helt oväntat sitt stöd för Anders Johanssons ohämmade expansionspolitik. Och jag blev inte förvånad. Hade Moderaterna fått bestämma hade vi ju haft en stor väg från Tullen genom den vackra dalen mellan Norrbacka och Odensala, och över åkrarna nära Husby-Ärlinghundra.

Kvällen sista debatt kom att handla om den handelsplats vid Pilsborondellen i  Sigtuna som majoriteten nu vill knyta till ett bostadsområde med 500 bostäder i ett samråd. Tanken är naturligtvis att tvinga Sigtunaborna som vill ha butiker att rösta ja till ännu ett bostadsområde. Framför allt Samling för Sigtuna hade svårt att svälja detta, och visst är det ett lite fult knep att knyta ihop dessa två frågor.

I vanlig ordning fick en hel del frågor lämnas till nästa möte. Förhoppningsvis blir nästa möte det första steget mot ett fullmäktige där alla arbetar för kommunens bästa, där både kvinnor och män vågar sig upp i talarstolen, och där ingen blir hånad för att han eller hon inte kan ägna hela dygnet åt politiken.

Återremisser och skrytsamma tal tar tid

För inte så länge sedan såg det ut så här vid Norrbacka

Så har vi då genomlevt ännu ett fullmäktigemöte. Trots att det slutade kvart över elva på kvällen hann vi ändå inte med alla ärenden på föredragningslistan. Vid ett tillfälle gick Per Lundström (S) upp i talarstolen och beklagade sig över att man ännu inte hunnit fatta något egentligt beslut, eftersom oppositionen ständigt begärde återremiss av olika ärenden. Hade han då rätt?
Ja, visserligen började sammanträdet mycket riktigt med tre ärenden där den borgerliga oppositionen begärde återremiss. Det första gällde ansvarsfrihet för kommunstyrelse och nämnder. Detta borde ju egentligen beslutas efter det att årsredovisningen godkänts, men så går det av någon anledning inte till. Därför var det ju svårt att bevilja ansvarsfrihet innan man visste om redovisningen skulle godkännas. Själva årsredovisningen innehöll en del tveksamheter så att de samlade revisorerna föreslagit att den inte skulle godkännas.
Och det tredje ärendet gällde byggnationen i Herresta i Odensala, där de boende kommit fram med ett förslag på en bättre placering av den nionde tomten  i området. Sossepartierna ville dock hålla fast vid en plan som så gott som alla boende i Herresta var emot, hellre än att ge efter på prestigen. Vi borgerliga tycker däremot att det är positivt att människor engagerar sig för sin boendemiljö.

Till saken hör nämligen att Bygg- och Trafiknämnden i kommunen leds av Göran Hammarsjö. Om Anders Johansson understundom kan vara elak och arrogant mot politiska motståndare så är det ingenting mot Göran Hammarsjö. Hammarsjö är själva urtypen för en klassisk sossepamp, en man för vilken det skulle vara ett svaghetstecken att lyssna till opinioner som inte kanaliseras via LO och det Socialdemokratiska partiet.

Skidspår vid Aspvägen i februari

Men även Anders Johansson visade upp sina mindre goda sidor detta möte. Värst var när han la upp en gammal motion från en annan KD:are på datorskärmen som visas i bakgrunden, samtidigt som Michael Harvey (KD) höll ett anförande. Naturligtvis var det genomtänkt och klart oförskämt.

Är då alla socialdemokrater i vår kommun okänsliga bufflar? Nej, ingalunda. Fullmäktigemötena leds nu av Gun Eriksson (som tagit över efter den mycket sympatiske David Lundquist) och vice ordförande är Bruno Landstedt. Båda är trevliga, korrekta och öppna för resonemang och synpunkter. Själv har jag haft nöjet att sitta i Miljö- och hälsoskyddsnämnden som leddes av den alltid påläste och kloke Ronnie Lundin. Även den tidigare nämnde Per Lundström är en vettig och klok person. Det finns också nya stjärnor. Så fick vi höra den blott 22-årige Cesar Vargas Iglesias gå upp i talarstolen och hålla ett mycket bra anförande.

Så kanske får vi en vacker dag en socialdemokrati i Sigtuna som inte längre präglas av Anders Johanssons och Göran Hammarsjös konfrontationspolitik. Den som lever får se! Kanske slipper vi då också sitta och höra kommunstyrelsens ordförande hålla ett oändligt anförande om hur förträffligt allt är i kommunen, ett anförande som är så långt att vi sedan tvingas stryka ett antal punkter på föredragningslistan.

På detta möte var det så äntligen dags för min debut i talarstolen. Nu fick jag inte så väldigt mångas uppmärksamhet eftersom det var just då som Anders Johansson lagt upp den gamla motionen på dataskärmen, och Michael Harvey höll på att initiera en protest mot det. Senare fick jag också läsa upp min interpellation om byggande på jordbruksmark.

Vi hade en ny konstellation denna gång, då både Lotta Lundberg och Crister Mattsson var frånvarande. Det var jag tillsammans med ersättarna David Westin, som snart skall flytta ifrån kommunen, och Dan Rosenholm som representerade Folkpartiet. Dan var också uppe i talarstolen och argumenterade på ett mycket förtjänstfullt sätt i Herrestaärendet.



Centralskolans gamla byggnader i vintras



Finns det inget annat grönt parti i Sigtuna kommun?

Märsta har förändrats mycket sedan jag var liten. Inget ont i det, alla platser måste utvecklas, men det behövs också länkar till det förflutna. En del som inte har genomgått så stora förändringar är det öppna kulturlandskapet runt Husby-Ärlinghundra kyrka. Många som färdas med buss från Arlanda till Märsta förundras över skönheten i de böljande åkrarna som syns från vägen, eller vintertid allt det vita med de röda husen och den vackra 1100-talskyrkan i bakgrunden.

Men Anders Johansson ser hellre en "ny entré" till Märsta, och ser jordbruksmarken som ett potentiellt område för småindustrier med närhet till motorvägsavfart och flygplats. Att det fortfarande finns tillgång till industrimark i det närbelägna arbetsområdet spelar ingen roll. Här skall exploateras! Moderaterna hänger på, vilket inte förvånar. Vad som förvånar mig är dock att även Miljöpartiet och Centern hänger med. Det här handlar nämligen inte bara om att man bygger i en känslig kulturmiljö. Det finns andra aspekter också. Det handlar ju nämligen om åkermark som idag brukas av lantbrukare.


Som jag redan berättat hade vi förra månaden besök i fullmäktige av Anders Wijkman och professor Kevin Noone. Anders Wijkman tog bland annat upp att han ansåg det vara mycket olämpligt att bygga på åkermark eftersom vi kan komma att behöva den i framtiden. Och mark som en gång förlorats som jordbruksmark kommer knappast att återställas.

Några orsaker till detta är att klimatförändringarna i framtiden kan innebära att mark som idag kan användas till jordbruk kommer att vara ofruktsam, antingen för att det blir för torrt och varmt, eller för att havsytan stiger och marken översvämmas. I Sverige är det dock mer troligt att klimatet kommer att förbli gynnsamt, kanske till och med mer gynnsamt för odling. Redan idag är den samlade odlingsytan i världen för liten för att föda hela befolkningen. När allt fler efterfrågar en högre levnadsstandard, samtidigt som folkmängden ökar blir problemen än större.

Dessutom minskar ju oljereserverna. Alltså kommer det att krävas andra drivmedel, och en del av dessa kan utvinnas från jordbruket. Vi ser idag bussar från Flygbussarna och Upplands Lokaltrafik som drivs av svenskodlad rapsolja, och mer sådant kommer.

Alltså borde vi slå vakt om den jordbruksmark som finns i vårt land, speciellt den bördiga uppländska myllan det här handlar om. Visst finns det platser där man kanske inte kan undvika att bebygga en del åkrar. Städer som Lund och Malmö, och i viss mån även Uppsala, har svårt att bygga utan att ta en del åkrar i anspråk. Men här i vår kommun finns det ju ganska mycket annan mark att tillgå. Och inte minst symbolvärdet i det här projektet borde avskräcka. Vilka signaler sänder man ut genom att rulla ut betong och asfalt på en bit av kommunens bästa åkrar?

Och är det verkligen vi i Folkpartiet Liberalerna som ensamma skall få kämpa mot de här krafterna? Finns det inget annat grönt parti i kommunen?

Märstavinter med nordlig trikolor



 Nu när vintern tycks vara på väg bort kommer en liten vinterbild från det vackra Märsta. Det gamla huset på bilden har numera blivit scoutstuga.. Innan dess bedrevs här skolverksamhet för elever som behövde vara i mindre grupper. Tyvärr finns det ofta en motvilja bland socialdemokrater mot att erkänna att inte alla elever alltid mår bäst av att vara i vanliga klasser. Det är en missriktad välvilja, som utgår från oviljan att erkänna olikheter. Man är rädd för att någon skall känna sig utpekad, och inser inte att det är fatalt både för den elev som inte klarar situationen i en vanlig klass, och för resten av klassen som inte får arbetsro.

I huset bodde en gång en skolkamrat till mig, som fick flytta iväg eftersom huset skulle rivas. Det var närmare 40 år sedan, och huset står kvar än idag. Vi får vara glada över att politikerna inte var så effektiva då. Nu kallas dess trädgård Äppelparken, och är platsen för den populära visfestivalen i Märsta varje sommar. För oss Folkpartister som gärna vill stärka Märstas identitet som trädgårdsstad är det här ett utmärkt exempel på hur det borde se ut på fler ställen. Det är just den här blandningen av hus från olika tidsåldrar, parker, trädgårdar och småskalighet som är nyckeln till trivsel. Annars är det ofta andra ideal som dominerat i Märsta. Ett av de värsta exemplen är när kommunen ville tvinga ägaren till butikshuset som bland annat inrymmer Rosersbergs golv, mittemot Statoil, att ha samma färg på taket som de omgivande husen. Mer om det en annan dag.

En del kanske undrar över flaggan på radhuset. Det är en flagga som inte alls är ovanlig i våra trakter, då Märsta har blivit hem åt många människor från denna exotiska "republik". Själv har jag aldrig satt min fot där, men avnjuter gärna deras utsökta öl. Det handlar om Republiken Jamtland!

Resegaranti, ordvrängeri, nattmösseprat och äktenskapsfrågan

Den lilla vägbit som fortfarande kallas Fabriksvägen på en del kartor

Så här i vintertider kan man ju tycka ett och annat om kollektivtrafiken. En del dagar brakar det samman totalt, som i torsdags när alla Märstabor helt oväntat under flera timmar tvingades befinna sig i Rosersberg. Dessvärre tycktes SL:s förmåga att skaffa fram ersättningsbussar vara väldigt begränsad. Också taxibolagen tycktes ha svårt att skaffa fram bilar. Så lilla Rosersberg fick under några timmar vänja sig vid betydligt större folkmassor än eljest.

Annars brukar det ju vara SL:s resegaranti som räddar dagen. Det är rätt fantastiskt att kunna ta en taxi och skicka in kvittot till SL och få ersättning! Vid ett tillfälle har jag faktiskt lyckats göra det med 25 elever!

I kväll var det så dags för månadens fullmäktigemöte. Det var ett lite speciellt fullmäktige då vi hade två föredragshållare, professor Kevin Noone och den fascinerande Anders Wijkman, mannen som lyckats med att vara ordförande för Fria Moderata Studentförbundet, europaparlamentariker för KD och en hel del annat. Han lär också ha varit föreslagen som efterträdare till såväl Ulf Adelsohn och Bengt Westerberg som partiledare. Det var i alla fall en hel del tänkvärda kunskaper som förmedlades.

Själva fullmäktigemötet innehöll inga större sensationer. Det mest långvariga ärendet gällde en revisionsrapport om utomhusbadet i Märsta. Oppostionens företrädare Crister Mattsson, Henrik Kelfve och Michael Harvey ville få till en debatt om att kommunen struntat i lagen om offentlig upphandling, medan Anders Johansson envist undvek sakfrågan med en hänvisning till att oppositionen aldrig yrkat avslag för ett förslag i kommunstyrelsen, utan bara skrivit ett yttrande. Det blev en lång debatt om skillnaden mellan yrkande och yttrande, och om vad ordet kritik egentligen innebär. Moderaterna har lagt en interpellation i sakfrågan så nästa fullmäktige ger förhoppningsvis en debatt om sakfrågan.

Vänsterpartiets Petri Peräla hade plötsligt vaknat till, och bland annat skrivit en motion om att föräldrar skulle erbjudas sömnskola för att lära sina barn sova. Det finns ingen hejd på vad Vänsterpartiet anser vara kommunens ansvar. Vad skall följa härnäst? Matskola, toalettskola, krypskola?
Dessutom hade Perälä en till motion som var full av gammalt kommunistsvammel om miljonbonusar och miljardvinster som ställdes mot barnfattigdom. Detta skall bekämpas bl a genom gratis frukostar och mellanmål. Om man nu vill hitta något positivt med sossarnas starka ställning i vår kommun så är det ju att ex-kommunisterna är så få.

Kristdemokraterna som letar efter områden att profilera sig på ville att det bara skall kosta 950 kronor att gifta sig i Sigtuna rådhus, medan alla andra partier ville sätta priset till 1200. Frågan är om det verkligen är en klok idé från ett parti som säger sig vilja slå vakt om äktenskapet att sätta priset så lågt. Den som inte är beredd att satsa 250 kronor till på sitt äktenskap kanske borde överväga att låta bli att gifta sig.

Och nej, jag har fortfarande inte satt min fot i talarstolen. Men den dagen kommer nog.

Och sent på kvällen nås jag om beskedet om Sigtunas placering på listan över de bästa skolkommunerna. Vi slog sex kommuner! Av 289 möjliga! Det blir nog anledning att återkomma till dessa siffror.

Tidningen Nu skriver om Sigtuna!

Ett litet citat från tidningen Nu, det liberala nyhetsmagasinet som jag inte vill undanhålla bloggens läsare:

Sedan Moderaterna och Socialdemokraterna i Sigtuna gjort upp sinsemellan om partistödet, plus att M lagt beslag på alla alliansens gruppledarplatser i styrelser och nämnder, har Folkpartiet beslutat inta en friare roll under mandatperioden.
Först Tunisien, sedan Egypten, nu Sigtuna. Liberalismen har ännu segrar att vinna.


Jag vill också passa på att rekommendera alla att besöka den fina utställningen med grafik av Marjan Gustafsson på Märsta kulturstuga. Den pågår till den 27 februari.

Årets första fullmäktige!





Så har då årets första fullmäktigesammanträde avhållits. Dagordningen var ovanligt kort, och de flesta ärendena rörde medborgarförslag, dvs förslag från vanliga människor, inte sådana som tillhör politikersläktet. Det var många olika förslag, om till exempel att anlägga en rondell på Odensalavägen, sätta upp fler 30-skyltar på Södergatan, eller att dela av strandpromenaden i Sigtuna med ett streck som skiljer cyklister och gående åt. Det sistnämnda beslöt man sig för att göra, de andra förslagen avslogs. Ett annat medborgarförslag som antogs gällde att sätta upp fler bänkar i Sigtuna så att framför allt de äldre som bor i Brännbo skall kunna promenera ner på stan och kunna vila på vägen.

Det är en bra idé att även vanliga människor som inte tillhör något parti skall kunna lägga fram förslag och få dem granskade av kommunens tjänstemän och politiker. Och visst kan en del frågor tyckas futtiga, men det handlar ju om saker som påverkar vardagslivet mer än storpolitiken.

.

Det största ärendet vid sammanträdet gällde dock ett interpellationssvar från Lola Svensson (S), ordförande i Barn- och Ungdomsnämnden. Det var Moderaterna som skrivit en interpellation för att lyfta fram bristerna i kommunens skolor och få veta vad majoriteten gör åt dem. Henrik Kelfve (M) hade laddat upp med mängder av argument för sin sak, och fick en del rätt lama svar från Lola Svensson.

Nu måste väl i rättvisans namn nämnas att majoriteten är väl medveten om skolans brister, och att man tagit en del positiva initiativ. Till exempel har man bjudit in förbundsordförandena i såväl Lärarnas Riksförbund som Lärarförbundet. Förhoppningsvis är det inte bara för att få rubriker och publicitet, utan även för att ta till sig av tankarna hos dem som representerar dem som skall utföra arbetet för en bättre skola. Henrik Kelfve berömde också en del av de förslag som fanns i det program som S la fram inför valet, men påpekade att det mesta var kopierat från alliansen.

Huruvida Lola Svensson verkligen är den mest lämpade personen att leda detta arbete är ju en annan fråga, men det får väl framtiden utvisa. En annan moderat som tog stor plats i talarstolen var Elias Saouk som hade laddat upp med en något annorlunda, och väldigt lång,  Powerpointpresentation som gick tillbaka i tiden och innehöll diverse teser om extremvänsterns (som enligt Saouk föreföll representeras av Anna-Karin Lundström) inflytande i skolpolitiken i kommunen. Majoriteten avstod från att kommentera denna, även om Anders Johansson tycktes något irriterad över att den drog ut på tiden.

Även Sverigedemokraterna har tankar om hur skolan skall förbättras. Lösningen enligt dem heter avskaffande av modersmålsundervisningen, dvs den som tidigare kallades hemspråk. En gång i tiden kallades ju svenskundervisningen i våra skolor för modersmål, men det kan man ju inte göra i vårt mångkulturella samhälle. Det mångkulturella samhället är ju inget som SD värnar om (även om det är lite kul att även deras fullmäktigegrupp innehåller invandrare!). Nu fick SD mothugg från alla möjliga håll, och tyvärr var väl deras motion inte så värst välunderbyggd. T ex hävdade Sören Sundh (SD) först att modersmålet borde ligga utanför skoltid, och när han fick veta att det redan låg utanför det ordinarie schemat fick han ta till nya argument.

Många vittnade om att språk som man kanske inte alls hade trott kunde vara nyttiga sedermera visat sig vara nog så viktiga resurser, och visst är det sant att språkkunskaper alltid är av nytta. Själv har jag talat flytande estniska sedan koltåldern, och innan Estland blev fritt kändes det ju inte som någon större merit. På samma sätt så kan förändringar i omvärlden leda till att olika invandrarspråk visar sig vara viktiga meriter om man vill söka jobb.Men visst har SD en poäng i att man naturligtvis måste kunna svenska för att klara sig i Sverige. Folkpartiet har ju också en gång i tiden fört fram krav på svenskkunskaper för att få medborgarskap och betonat att kvaliteten på svenskundervisningen för invandrare måste höjas.

Bland dem som tog ställning mot SD här var Kurt Pettersson (KD) som i stället hade en annan syndabock, nämligen Genus som ställdes mot familjens betydelse. Anders Johansson låg lågt denna kväll, och noterade själv att det var länge sedan han inte varit uppe i talarstolen förrän halv nio. Och säga vad man vill om Anders Johansson, men det ledde till att debatten inte riktigt lyfte.

Själv tog jag mig inte heller denna gång upp i talarstolen, utan Crister Mattsson, som alltid på ett förtjänstfullt sätt kan tala om det mesta, markerade våra positioner.

Januarimörker i Märsta

Ibland tror man att dygnet har fler timmar än det har. Ibland överskattar man sin egen förmåga. Den här bloggen startades i förhoppning om att tiden skulle räcka till för att uppdatera den regelbundet. Så har det inte blivit. Men nu känns det som om det vore dags att försöka väcka den till liv igen.

Valet gick ju inte så bra här i kommunen. Av någon, för mig fullständigt outgrundlig, anledning är Anders Johansson otroligt populär och sopade hem en storseger trots det sorgliga läge som hans parti befinner sig i på riksplanet. Vi i Folkpartiet Liberalerna fick se vår fullmäktigegrupp krympa ihop ytterligare och får väl inrikta oss på nästa val. Under tiden får vi göra vårt bästa för att rädda vår kommun undan trista miljonprogramsidéer som planerna för Märsta port.

Jag kommer att försöka uppdatera bloggen med jämna mellanrum, dels med bilder, nytagna och gamla från min vykortssamling. Jag kommer att skriva om politik, men också mer allmänt om Märsta. Jag hoppas också få kontakt med läsare, både med synpunkter på bloggen, men också med tankar och idéer om vilken politik jag och FP:s andra ledamöter skall driva i kommunfullmäktige.