måndag 30 maj 2011

Kungar, politiker och andra syndare.


Aftonsol utanför kommunhuset
 Plötsligt har frågan om kungens framtid blivit högaktuell. Diverse republikaner vädrar morgonluft nu när kungen visat sig ha ägnat sig åt annat än att klippa band, skaka hand med folk och träffa diverse excellenser. I Folkpartiet finns det en hel del republikaner, och givetvis kan man förstå att man kan ifrågasätta monarkins vara av principiella liberala skäl. Jag tycker dock att monarkins goda sidor överväger, inte minst för att ett samhälle bör hålla kvar en del traditioner. Att sedan kungen inte alltid är en ängel tycker jag bara är sympatiskt. Jag har alltid haft svårt för inställningen att offentliga personer bör vara någon slags perfekta varelser som aldrig varit på snusen, aldrig varit på strippklubb, aldrig anlitat svartjobbare eller slarvat med tevelicensen.


Nya och gamla hus vid Södergatan
Missförstå mig inte, jag tycker självklart inte att man bör anlita svart arbetskraft. Tyvärr var det ju enda sättet för oss som inte är höginkomsttagare att kunna ha en städhjälp innan Rut-avdraget infördes. Vi är trots allt inte mer än människor, och människor är inte alltid perfekta. Ibland gör man överväganden som slutar med att man fattar felaktiga beslut. Jag tycker inte att detta skall diskvalificera en från att ha offentliga uppdrag. Snarare tror jag att det är bra att politiker inte blir en speciellt sorts människor som är annorlunda än dem de representerar.

Jag har just kommit hem från att ha sett en film som handlar om en kung som inte heller motsvarade kraven på en sådan. Det var den mycket bra engelska filmen The King's Speech som var terminens sista film på Biokällan i Märsta. Det var faktiskt första gången jag besökte vår lokala biograf efter renoveringen, och det var en trevlig upplevelse. Filmen var förvånansvärt välbesökt, runt 40 personer hade hittat dit, och visst är det trevligt att komma ut i försommar-Märsta och kunna cykla hem från bion på fem minuter i stället för att åka pendeltåg som brukligt efter biobesök.

Filmen handlar om kung George VI som hade stora svårigheter med att tala offentligt, och om den hjälp han fick av den allt annat än konventionelle australiensaren Lionel Logue. Och visst handlar det ju också om det absurda i att inte kunna välja sin framtid, att vara tvungen att bli kung trots att man egentligen inte passar till detta ämbete. Jag kan givetvis se det bisarra i detta, men det finns ju också en väg ut. I filmen är det den väg som den äldre brodern väljer, den kortvarige kungen Edward som ju abdikerade på grund av sin olämpliga romans med Wallis Simpson. En märklig värld, men jag tror ändå att ett land behöver en del traditioner att enas kring.

Stationsgatan, vid Tallstigen

Betydligt mindre minnesvärt än filmen var förra veckans fullmäktigemöte. För en gångs skull var längden helt acceptabel, bara femtio minuter. Efter den senaste tidens turbulens kring frågan om huruvida det är majoriteten, och då främst Anders Johansson, eller oppositionen som är mest skyldiga till det dåliga klimatet i fullmäktige hade vi kommit överens om att hålla oss till ämnet och undvika personangrepp. Presidiet (som inte bör ifrågasättas) avbröt både den alltid ganska ettrige Elias Saouk (M) när han försökte få svar av Ibrahim Khalifa (S), och tillrättavisade Folkpartiets Dan Rosenholm som ville utvidga diskussionen kring missbrukarboende.

Det var annars inga större konflikter kring de ärenden som togs upp på detta möte. Ett viktigt ärende handlade om att man skall bygga ut kommunalt vatten och avlopp till Skoby och Åshusby, något som alla var överens om och som innebär betydande vinster för miljön. Vi lämnade en interpellation om en ny översiktsplan och ser fram emot svaret som kommer nästa gång. Förhoppningsvis har diskussionen om tonen lett till att svaret inte innehåller några invektiv om vår politik.

En annan reflektion jag gjorde på senaste fullmäktige var kring det märkliga faktum att representanter för en del partier gör sig besväret att gå upp i talarstolen trots att de inte har något mer att säga än att de håller med föregående talare. Lyckligtvis tycker inte alla nio partierna det, annars skulle mötena bli än segare.

fredag 20 maj 2011

Brännboll och andra brännande frågor

Sätunavägen



I morgon lördag skulle vi ha spelat brännboll mot majoriteten. Därav blir nu inget, eftersom alliansens lag dragit sig ur. Först skulle kristdemokraterna och Samling för Sigtuna bojkotta matchen, men vi och Moderaterna skulle spela. Men så beslöt sig även Moderaterna för att inte spela, och plötsligt stod vi ensamma. Kanske skulle vi, med lite längre varsel, ha fått ihop ett liberalt lag, men nu var det bara ett par dagar kvar.
Visst är det synd om arrangörerna av tävlingen, men de hade ju 14 lag kvar. Fast när inte majoriteten fick spela mot alliansen så hoppade även de av, i stället för att ställa upp och spela mot de andra deltagande lagen.

Jag tycker att det är väldigt synd att man inte kan lägga de politiska motsättningarna på hyllan, och visa att vi i första hand är människor, i andra hand politiker. Och även om jag gärna kritiserar såväl Anders Johansson som andra företrädare för majoriteten så tycker jag faktiskt att vi alla har kommunens bästa för ögonen. Sedan finns det olika uppfattningar om vad som är kommunens bästa, men jag tycker att det är ett större problem att det finns så många som inte vill engagera sig för sin kommun, än att vissa gör det i "fel" parti.

Men känslorna är starka just nu. Majoritetens företrädare tycker att Anders Johansson oförskyllt utpekas som skurk. Oppositionens företrädare är upprörda över att en del påstår att det inte finns något problem, och framhåller att Anders Johansson alltid lyssnar på sina samarbetspartners.

Och visst kan man förstå argumenten. För den som är på Anders Johanssons sida är han en duktig, energisk och framgångsrik politiker. Han har knutit till sig sina stödpartier och visar givetvis välvilja mot dessa. Att också företrädare för oppositionen har gjort övertramp i debatten är ju också ett faktum. Det var också väldigt tråkigt att tre av partierna i fullmäktige (SD, SFS och KD) inte lyckades hitta någon företrädare att skicka till det viktiga gruppledarmöte vi hade igår för att diskutera situationen. Inte precis ett tecken på vilja att lösa problemen.

De nya husen på Södergatan
Jag tycker att det viktigaste just nu är att se framåt. Låt oss erkänna att fel har begåtts på båda sidor. Den publicitet som det öppna brevet har fått har gjort fler uppmärksamma på att situationen inte är bra. Men vi skall inte ägna oss åt att leta syndabockar, utan skall i stället arbeta för att klimatet i fullmäktige skall bli tillåtande och konstruktivt. Alla skall våga gå upp i talarstolen utan att bli sågade jämsmed fotknölarna för att man inte kan rabbla upp alla detaljer i ett ärende utantill.

Och även om det inte blev någon brännboll nu så hoppas jag att vi i framtiden skall kunna träffas under mer avspända former, alla vi 51 som sitter i fullmäktige. Och då menar jag alla, inte alla utom Sverigedemokraterna, som en del ibland tycker. Jag tycker nämligen att alla förtjänar respekt. Även om Sverigedemokraternas åsikter är oacceptabla, och partiets förflutna minst sagt tvivelaktigt så är det ingen som vinner på att de behandlas respektlöst (jo, kanske de själva som kan få sympatier för sin offerstatus).


Sätunavägen

Men visst måste vi våga föra fram våra politiska åsikter, och ta strid kring dessa. Fast vi bör göra det med respekt för våra motståndare, och inte blanda in personkritik, nedvärderande omdömen och respektlöshet. Då kanske vi kan få ett fullmäktige där inte bara män med mycket lång politisk erfarenhet ger sig in i debatten.

söndag 1 maj 2011

Herrarnas diskussionsklubb har möte!




Jag är alls ingen anhängare av könskvotering, och kan tycka att det kan vara överdrivet när man till varje pris vill att varannan plats skall vikas åt vardera könet, eller när en del tjatar om den så kallade könsmaktsordningen. Visserligen blev jag ganska  irriterad över att man i mina föräldrars hemland, Estland (där jag också är medborgare) nyligen bildade en regering där bara en kvinna ingick.

Men man behöver inte resa över Östersjön för att hitta exempel på märklig obalans mellan könen. Så befann jag mig på Sigtuna kommunfullmäktige häromdagen. Mötet pågick från 18.30 till 23.15. Under denna tid befolkades talarstolarna av en lång rad politiker från olika partier, med olika bakgrund, av olika ålder och med olika mycket erfarenhet. Men en sak hade de alla gemensamt (utom en ledamot som var uppe för att kommentera sin interpellation i två minuter). Alla var nämligen män!



Arenbergavägen
Nu bidrog inte vårt parti på något sätt till att bryta denna dominans då vår enda kvinnliga ledamot, Charlotta Lundberg, inte kunde närvara. Men det fanns en hel del kvinnor närvarande, men med undantag för interpellanten jag nämnde ovan så var det bara fullmäktiges ordförande Gun Eriksson som gjorde sin stämma hörd (med reservation för att jag kan ha missat någon som var uppe som hastigast om jag råkade vara ute några minuter).

Hur kan då det här komma sig? Jag har en liten teori. Stämningen i vårt fullmäktige är nämligen långt ifrån den bästa. Som jag tidigare nämnt  är vårt kommunalråd Anders Johansson känd för sin aggressiva debatteknik. Han är extremt påläst och kunnig, och eftersom han jobbar med politiken på heltid har han ju också tid åt att ägna sig åt att ta reda på alla detaljer. Vi andra som har vanliga jobb vid sidan av politiken har ju sällan så mycket tid att ägna åt detta. Förutom att vara påläst och kunnig är han också ofta ganska arrogant och nedlåtande, speciellt mot den som inte är lika insatt som han själv.

Vy mot Spjutvägen

Man brukar ju ofta tala om manliga härskartekniker, och jag tror att det här rör sig om ett exempel på detta. Genom att ha denna attityd skrämmer han bort dem som inte har samma självförtroende från att ge sig in i debatten. Och ofta är det ju så att män har bättre självförtroende, medan kvinnor oftare är mer självkritiska.

Som redan uppmärksammats i pressen så meddelade Kristdemokraternas gruppledare Michael Harvey vid detta möte att han framdeles skall bojkotta fullmäktige och kommunstyrelsen i protest mot debattklimatet. Just Harvey har ofta utsatts mer än andra för Johanssons attacker, och förhoppningsvis kommer denna markering att göra att fler får upp ögonen för problemet.

Vad handlade då dessa dryga fem timmar om? Ja, först var det en del ärenden som återremitterats och som dök upp igen. En lång debatt handlade om årsredovisningen och det faktum att pengar som erhållits som tillfälligt konjunkturstöd hade periodiserats på tre år i stället för ett år. En lång och tråkig debatt om en ganska ointressant fråga. Jag måste tyvärr medge att den som vann den debatten var den gamla SFS-veteranen Gunnar Fahlgren som gick upp och jämförde debatten med frågan om påvens skägg. Han menade också att om S hade gjort tvärtom hade förmodligen oppositionen krävt det motsatta i alla fall. Och det är inte alltför osannolikt att han hade rätt. Men även detta hänger nog ihop med den låsta situationen mellan blocken.
Odensala

Sedan blev det ännu en debatt om Herresta, där resultatet blev att man bestämde enligt majoritetens önskemål och alltså körde över invånarna i Herresta.

Kvällens höjdpunkt för oss Folkpartister blev debatten om vår interpellation om byggande på åkermark. Herr Johansson hade skrivit ett långt svar som gick ut på att vår politik var absurd, näringslivsfientlig och bakåtsträvande. Anders Johansson undrade också i vilken majoritet vi skulle kunna ingå med tanke på att vi var ensamma att försvara åkermarken. Jag blev nu tvungen att ge mig in i debatten, och naturligtvis har jag ju inte samma rutin som Johansson, men jag framförde i alla fall min oro över att denna exploatering bara utgjorde första steget. Man motiverar nämligen byggandet på denna mark med att den befinner sig mellan industrier, vägar och kraftledningar, samt mellan Märsta och Arlanda. Med denna motivering kommer man med tiden att kunna bygga fullt med industrier hela vägen förbi den vackra kyrkbyn Husby och ända fram till Odensala.

Det finns nämligen ingenting som är heligare för Anders Johansson än att bygga bostäder och industrier. Alla andra intressen måste stå tillbaka. Det faktum att vår värld kommer att behöva all jordbruksmark för att föda vår befolkning i framtiden är inget som majoriteten i vår kommun bryr sig om. Det gäller i alla fall Socialdemokraterna, och Centern som är ivriga att instämma i allt som Johansson säger. Något mindre entusiastiska är dock miljöpartisterna, och det märktes på Bernt Lundqvist att det nog handlade om en kompromiss där man måst vika sig i denna fråga, även om det inte sas rakt ut.

Nu blev det kö till talarstolen även bland de liberala ledamöterna (visserligen ville Anders Johansson ta ifrån oss detta epitet, och Bosse Andersson övertog det till Centern, men då handlade det om en slags extremliberalism där inga begränsningar för expansionen får finnas). Både David Westin, som tyvärr flyttar iväg från kommunen och alltså var med på sitt sista fullmäktige, och Crister Mattsson hjälpte till att försvara vår politik.



Aftonstämning på Skogsvägen
Från den moderata sidan gav sig Peter Kockum upp i talarstolen och uttalade inte helt oväntat sitt stöd för Anders Johanssons ohämmade expansionspolitik. Och jag blev inte förvånad. Hade Moderaterna fått bestämma hade vi ju haft en stor väg från Tullen genom den vackra dalen mellan Norrbacka och Odensala, och över åkrarna nära Husby-Ärlinghundra.

Kvällen sista debatt kom att handla om den handelsplats vid Pilsborondellen i  Sigtuna som majoriteten nu vill knyta till ett bostadsområde med 500 bostäder i ett samråd. Tanken är naturligtvis att tvinga Sigtunaborna som vill ha butiker att rösta ja till ännu ett bostadsområde. Framför allt Samling för Sigtuna hade svårt att svälja detta, och visst är det ett lite fult knep att knyta ihop dessa två frågor.

I vanlig ordning fick en hel del frågor lämnas till nästa möte. Förhoppningsvis blir nästa möte det första steget mot ett fullmäktige där alla arbetar för kommunens bästa, där både kvinnor och män vågar sig upp i talarstolen, och där ingen blir hånad för att han eller hon inte kan ägna hela dygnet åt politiken.