Måste man ha kilt för att synas?

November i Odensala

En torsdag i slutet av november varje år samlas de femtioen ledamöterna i Sigtuna kommunfullmäktige för att ta ställning till budgeten och bostadsbyggnadsprogrammet. Mötet börjar denna dag redan klockan nio på morgonen och håller på till sent på kvällen. Förra året slutade inte mötet förrän klockan halv ett på natten, så det var med viss bävan jag styrde mina steg mot Kulturum. Visserligen är det intressant med kommunalpolitik, men riktigt så stor är inte min entusiasm att den räcker från nio på morgonen till halv ett på natten. 

Men med tanke på att jag dagen innan lagat fyra hål hos tandläkaren så kunde det ju bara bli bättre. Att det dessutom var det sista budgetmötet med Anders Johansson kändes ju också lite speciellt. För även om man kan reta sig på hans arrogans ibland, så går det inte att förneka att han är intelligent och bidrar till att få fart på debatten. Och han kan också vara rolig, som när Karolina Windefalk (MP) slant på orden och sa att hon blev djupröd, något som Olov Holst (M) hakade på och sa att när man sätter något i halsen blir man först djupröd, sedan djupblå, vilket han såg fram emot. Men då ropade Anders Johansson: 
- Och sen dör man!

Håsta, Odensala

Att Michael Harvey (KD) hade kilt på sig blev huvudnyheten från fullmäktige i år, och kanske var Anders Johansson lite bitter över att inte bli kvällens mest uppmärksammade person. Men visst är det en aning märkligt att vårt parti som hade ett eget budgetförslag fick betydligt mindre uppmärksamhet än kilten.

Lite provokativt konstaterade jag i alla fall en bra bit in på förmiddagen att om inte kilten varit där hade ingen med kjol visat sig i talarstolen, innan Karolina Windefalk från Miljöpartiet till sist var första kvinna där. 

Vad som inte fick så mycket uppmärksamhet var alltså det faktum att det inte bara fanns två budgetalternativ. Sossarna hade givetvis ett tillsammans med Centern och Miljöpartiet, och Moderaterna hade ett som också Kd och Samling för Sigtuna ställt sig bakom. Men så fanns det ett tredje förslag, nämligen Folkpartiet Liberalernas. 

Vår nye gruppledare, Dan Rosenholm, hade lagt ner ett väldigt stort arbete på detta, och vi andra hade hjälpt till efter bästa förmåga. Men det är svårt att nå ut när de andra partierna gör sitt bästa för att inte låtsas om vårt förslag. 

Några av våra huvudpunkter var vårt gamla men fortfarande aktuella förslag om att ge lärarna i kommunen en procent extra lönepåslag jämfört med centrala avtal. Det skulle vara en viktig signal om att vi tycker att lärarna är viktiga. Det är ju vanligt att man pratar om hur viktiga de är, men det måste också omsättas i handling. Vi tycker också att det är viktigt att skolan både erbjuder stöd för de elever som behöver det, genom att anställa utbildade speciallärare, och även ger utmaningar för dem som har lätt för sig. Därför vill vi ha profilklasser med speciella antagningsprov, i första hand i matematik och naturvetenskapliga ämnen. 
Vi vill också se en speciell satsning på läsning och litteratur med stipendier för lärare som arbetar nyskapande med detta. Det är också väldigt viktigt att alla skolor har skolbibliotek med utbildad personal. 

November är en vacker och underskattad månad.

Och just biblioteken ligger oss varmt om hjärtat. Det är naturligtvis glädjande att det byggs ett nytt huvudbibliotek i Märsta, ett bibliotek som dessutom kombineras med en konsthall och som blir granne med den nya Kulturskolan. Men biblioteket måste också vara öppet när människor har tid att gå dit. Förr i tiden när affärerna var stängda på söndagar var det naturligt att biblioteket också var det, men nu känns det märkligt att man kan välja att tillbringa hela söndagen i något stort köpcentrum (nåja, i vår kommun finns det ju inget centrum värt namnet, men i grannkommuner) men inte på biblioteket. Därför vill vi satsa på söndagsöppet på huvudbiblioteket. 

Vi vill också satsa på El Sistema, ett arbetssätt för att utveckla barns sociala förmåga och självförtroende med hjälp av klassisk musik. Tanken är att i första hand låta barn från miljöer där man inte så ofta kommer i kontakt med klassisk musik få möta denna, och också engagera hela familjerna. Dan Rosenholm har också skrivit en motion i ämnet, och vi hoppas givetvis att den skall få ett lika positivt mottagande som vår motion om att kommunen skulle bli fristad för en förföljd författare. 

Den tunga lerjorden som bör förbli jordbruksmark.

Men det är inte bara skolan som engagerar oss, vi vill bland annat satsa extra på att införa tillagningskök vid alla äldreboenden, och vill också att en värdighetsgaranti skall införas i äldreomsorgen. 

Sverigedemokraterna ägnade sig i vanlig ordning åt att skylla alla problem på de ensamkommande flyktingbarnen, men fick en hel del mothugg från många talare. Själv tyckte jag att Sverigedemokraternas inställning, och det faktum att deras riksdagsmän vandrar omkring med järnrör på Stockholms gator var ett bra argument för vårt att införa en minnesdag i kommunens skolor för Raoul Wallenberg. Att så många lockas av denna politik visar att det är viktigt att sprida kunskap om en man som gjorde stora uppoffringar för humanitet och medmänsklighet.

Vad gäller bostadsbyggnadsprogrammet hade vi inget eget förslag, utan anslöt oss till Moderaternas. Vi tycker precis som dem att det kan vara klokt att begränsa takten i bostadsbyggandet. Det är viktigare att åstadkomma bra boendemiljöer än att bygga nya miljonprogram. Vi anser också att man så långt möjligt skall undvika att bygga på jordbruksmark. 

I år höll mötet inte på lika länge som förra året, och redan klockan 23.oo var det slut. Då hade både undertecknad, Dan Rosenholm och Rolf Brunnberg varit uppe i talarstolen flera gånger. Trötta, men nöjda med våra insatser for vi hemåt i natten.

Andersson och Pettersson och Lundström och jag.

En regnig julidag i hörnet Centralgatan / Skolgatan. Kärleken blommar!

Det har varit fullmäktigemöte igen. Låt mig sammanfatta mina intryck:

Jag börjar med Andersson. Trogna sitt partis Bondeförbundsrötter har Centerpartister ofta bondenamn som Andersson. Faktum är att de två översta på partiets lista heter Bosse Andersson och Lasse Andersson. Eftersom Bosse Andersson var på älgjakt var det Lasse Andersson som satt på partiets enda stol denna kväll. Men varför skriver jag om detta enmandatsparti som aldrig visar någon kritik mot sina samarbetspartier utan troget röstar igenom Anders Johanssons betongpolitik? 

Centern i Sigtuna - sakta på väg mot vänster?

Jo, denna kväll skulle det senaste steget av denna betongpolitik antas, nämligen planen för området Märsta port, en plan som går ut på att bygga ett förlegat miljonprogramsinspirerat bostadsområde på ett av Märstas mest synliga lägen. Och för en gångs skulle ryktades det om att Centern vågat säga emot! Så förväntningarna var höga, men sedan Anders Johansson kommit med ett nytt förslag där man plötsligt plockade bort delar av planen (fullständigt obegripligt och mycket märkligt att göra på sittande möte!) så var kvällens Andersson lika trogen som vanligt. 

Pettersson är också ett typiskt bondenamn, och mycket riktigt bärs det av lantbrukaren Kurt Pettersson från Sursta. Han är dock inte centerpartist utan kristdemokrat, och brukar inte ge sitt stöd till kommunledningen. Men när Folkpartiets gruppledare Dan Rosenholm tog en diskussion med Anders Johansson om trädfällning, något vi var kritiska mot och tyckte att man ägnade sig åt för mycket vaknade Pettersson. Till saken hör att Pettersson bor på Sursta gård, omgiven av stora skogar. Där kan man fälla hur mycket träd som helst utan att det blir så mycket skillnad. Men för människor som bor i tätorten kan fällandet av ett träd innebära att grannarna i huset mittemot plötsligt kan se om du diskat middagsdisken. 

Kurt Pettersson är uppvuxen med motorsågen i högsta hugg, och tycker att det fälls alldeles för lite i vår kommun. Huvudorsaken är att det går omkring en massa gangsters, och dessa gangsters enligt Pettersson tydligen gömmer sig bakom de kvarvarande träden i tätorten. Men om Kurt Pettersson får råda blir det andra bullar. Anders Johansson blev givetvis positivt överraskad över detta stöd, van som han är vid att Petterssons partikamrat Michael Harvey alltid har motsatt åsikt mot Johansson. "Ta med dig motorsågen och kom, så kör vi!" var hans budskap till Pettersson. 

Kan det vara en smal gangster bakom trädet?

Och sen var det Lundström. Lundström heter Per i förnamn, är sosse, och är inte heller någon större vän av träd. Men han har lite andra orsaker för sitt stöd för motorsågarna. Han är nämligen orolig för att kommunens barn och gamla inte skall kunna ge sig ut utan att riskera att få så kallade riskträd i huvudet. "Vem vill ha sina nära och kära gående runt i kommunen, och att de när som helst skall riskera att få ett träd i huvudet?" frågade han, och det är givetvis ett skrämmande perspektiv. För säkerhets skull är det väl bäst att de skogar som Johansson inte hunnit sälja som industritomter också inhägnas i väntan på att arboristerna hinner granska alla träd för att hitta riskträden. Eller kanske kan man dela ut hjälmar?

Detta om Andersson, Pettersson och Lundström. Men jag då, vilken roll hade jag? Tämligen passiv, måste jag medge. Nu när jag inte längre är gruppledare känner jag inte längre samma press att ge mig upp i talarstolen. Och ärligt talat, det känns inte precis som om andelen män i medelåldern och däröver som figurerar i talarstolen är för lågt. I vanlig ordning var det inte många talare som inte platsade i den kategorin. 

Bäst att stanna i tunneln, annars kan man få ett riskträd i huvudet!

Men jag tyckte att det var ett ovanligt givande fullmäktigemöte, och diskussionerna om såväl Märsta port som den något lättviktigare trädfällningsfrågan var givande, och det var lite spännande att se om Centern och Miljöpartiet skulle visa kommunens väljare varför det skulle finnas någon anledning att rösta på dem. För om man alltid tycker som sossarna, varför inte rösta på dem i stället? Vill man i stället lägga sin röst på ett parti som står fritt, och inte går i någons ledband så finns ju alltid Folkpartiet Liberalerna. 

Sigtuna välkomnar förföljda författare!

Vissa behöver mer upplysning.

Ibland säger man ju att kommunpolitik bara handlar om små oviktiga frågor medan man blundar för de stora och viktiga frågorna i samhället. Men det är fel, det är ur ett engagemang för små lokala frågor som ett större samhällsengagemang ofta växer fram. Men det finns frågor där man kan få tillfälle att knyta ihop engagemanget för världen med ett engagemang för kommunen. En sådan fråga dök upp på fullmäktigemötet i september. 

Det handlade om den motion om att Sigtuna skall bli fristad för förföljda författare som jag lämnat in. Idén kom från vår vice ordförande Pernilla Bergqvist som i sitt arbete i Uppsala kommit i kontakt med motsvarande verksamhet där. Det finns en internationell organisation som heter ICORN (International Cities of Refuge Network). I den ingår städer i många europeiska länder, samt Mexiko och USA, som öppnat sina dörrar för förföljda författare som ges möjlighet att under ett eller två år bo och verka i staden, och en av de svenska städer som är med är just Uppsala. 

Till min stora glädje hade en enig kommunstyrelse ställt sig bakom motionen, och även Vänsterpartiet som inte är med i kommunstyrelsen stödde den. Men, inte helt förvånande, fick den inte stöd av Sverigedemokraterna. 

Det finns många sätt att hjälpa människor i nöd.

Från min egen estniska bakgrund vet jag hur viktigt det var att de estniska författare som inte kunde skriva fritt i det kommunistiska Estland fick en fristad i Sverige. Nu är Estland fritt och demokratiskt och värdet av att man i fria länder gav den estniska kulturen utrymme att utvecklas fritt kan inte överskattas. 

En vacker dag kommer säkert Ahmadinejad, Castro, Mugabe med flera att lämna plats till demokratiskt valda ledare som respekterar de mänskliga rättigheterna. Då kommer man att kunna se tillbaka och summera vilken betydelse det hade för den demokratiska utvecklingen i dessa länder att andra ställde upp och öppnade sina dörrar. 

Sören Sundh (SD) skrev i Sigtunabygden "att det skulle finnas en uppsjö av förföljda författare någonstans långt borta är en tanke men inte mer". 
Riktigt vad denna mening betyder förstår jag inte, men det är i alla fall helt klart att dessa författare finns. De finns i Iran, i Pakistan, i Vitryssland, på Kuba, i Kina, i Zimbabwe, ja listan kan tyvärr göras väldigt lång. Och jag tror nog att Sören Sundh vet det, men för honom är det viktigare att stödja lokala författare. Men vad Sören Sundh inte vill förstå är att de lokala författarna får skriva vad de vill. Att det sedan kanske inte är så lätt för dem att nå en publik är en helt annan sak, men de riskerar inte att hamna i fängelse för sina åsikter. De riskerar inte heller att bli av med sina arbeten för det de skriver, eller att bli utsatta för tortyr. 

Världen finns i vår kommun, och tvärtom.

Sören Sundh efterlyste att vi i stället skulle tänka på vår egen kommuns invånare. Men tanken är att även dessa skall få glädje av fristadsarbetet eftersom fristadsförfattarna förväntas delta i det lokala kulturlivet. Inte minst de författare som SD värnar om kan då få tillfället att möta kolleger från andra länder och utbyta erfarenheter med dessa. 

Jag tror att det är positivt för vår kommun att ställa upp i detta sammanhang. Och vår kommun har ju både litterära traditioner att ta vara på och bred erfarenhet av att hjälpa människor som behöver fly från sitt hemland. 

Träffa politiker, trivas i Valsta och trängas i ishallen.

Steningehöjden

Så var det dags att träffa alla sommarutvilade fullmäktigeledamöter igen. Eftersom jag inte längre är gruppledare kunde jag bara luta mig tillbaka och överlåta ansvaret åt min kompetente efterträdare Dan Rosenholm. Vår grupp bestod denna kväll av oss två samt ersättaren Rolf Brunnberg som tjänstgjorde i stället för Ragnhild Asp Ekström. 

Som vanligt trodde jag att det skulle bli ett ganska kort möte. Som vanligt hade jag fel. Som vanligt var det Folkpartiet Liberalerna som dominerade på motionssidan. Det började med en ny motion som lämnades in om en satsning på våra bibliotek. Sedan var det dags för behandling av tre tidigare inlämnade motioner. Den första handlade om tider i ishallen, och var skriven av Dan Rosenholm. Den ansågs tyvärr besvarad utan att leda till så mycket förändring, vilket är synd eftersom den pekade på ett problem, nämligen att det är väldigt svårt att få plats i ishallen om man inte är ett hockeylag. Om man arbetar på normala tider är det bara en futtig lördagstimme som hallen är tillgänglig, och då måste barnfamiljerna trängas med herrar som väger ett deciton, som Dan skrev. 

Ripvägen

Vår andra motion fick en betydligt välvilligare behandling. Den handlade om att Sigtuna skall bli en fristad för en förföljd författare. Jag återkommer till den en annan dag.

Den tredje motionen handlade om att införa en utmärkelse till anställda inom äldreomsorgen.   Det finns ju motsvarande utmärkelser inom skolans värld, vilket är väldigt positivt eftersom det innebär en uppmuntran till personal som utmärkt sig på ett bra sätt. Skolan, liksom äldreomsorgen får ju ofta uppmärksamhet när det handlar om negativa händelser, och därför är det viktigt att även se det som är bra. I svaret framhölls att det redan finns ett stipendium för dem som verkar i Äldre- och omsorgsnämndens verksamheter. Men det har mera sällan hamnat hos den viktiga personalkategori som arbetar med de äldre. Nu har man dock i svaret angivit att inriktningen bör ändras enligt motionens intentioner.

Så långt allt väl, god stämning och sämja mellan partierna (utom Sverigedemokraterna vad gällde fristadsförfattarna, men mer om det en annan dag som sagt var). Men sämjan tog slut när vi kom fram till frågan om de nya ägardirektiven för AB Sigtunahem. Jag är ingen expert på dessa frågor, men det var tydligt att kommunledningens förslag till ägardirektiv är alltför omfattande och det är dessutom tveksamt om de är i enlighet med lagar och förordningar. Bland annat vill sossarna inte att Sigtunahem skall dela ut sin vinst till ägarna, dvs kommuninvånarna, något som verkar mycket märkligt. Och varför litar man inte på VD i bolaget, utan vill reglera allt i ägardirektiven? 


Ulf Berndtsson (S) inbjöd (för vilken gång i ordningen?) alla ledamöter till sina kvarter i Norrbacka (som han envisas med att kalla Märstas Beverly Hills!) för att prata med hans grannar. Inte heller denna gång tycks han ha fått napp. 

Sossar som pratar med positiva (?) Valstabor.

Det andra ärendet som ledde till en längre debatt gällde förslaget till nya Valsta centrum. Här vill man bygga på ett sätt som hör det förflutna till, och som för tankarna till miljonprogrammets tid. Lola Svensson (S) framförde det något märkliga argumentet att hon eftersom hon bott i Valsta sedan tidernas begynnelse och varje dag talar med Valstabor skulle ha mer rätt att tycka i denna fråga än andra. Den gamle betongsossen Göran Hammarsjö ställde sig också i talarstolen med ett klassiskt anförande om hur miljonprogrammet räddat oss undan smuts och trångboddhet. Budskapet var klart, Valsta (och miljonprogrammet) får inte kritiseras, och framför allt inte av andra än Valstabor. Fast de Valstabor som är kritiska mot Valsta finns tyvärr inte i fullmäktige, och orkar förmodligen inte prata med Lola Svensson heller eftersom hon knappast är mottaglig för deras argument. 

Dan Rosenholm var mycket flitig i talarstolen och framhöll bland annat att modernismen knappast var den byggstil som uppskattades av flest människor. Detta innebär dock inte att man inte kan trivas i ett sådant område, Dan själv trivs till exempel bra i sin mexitegelvilla fast han egentligen ogillar detta byggmaterial. Men vi bör försöka göra så att trivseln i Valsta blir ännu större genom att bygga på ett sätt som inte är detsamma som på sextio- och sjuttiotalet. 

Och visst är det så att om man jämför Valsta med många miljonprogramsområden i andra delar av landet så är det både grönt, småskaligt och trivsamt. Men ändå finns det problem där, och många väljer att flytta därifrån. Visst beror en del av missnöjet på avsaknaden av ett bra centrum, men det finns fler orsaker. Eftersom det råder bostadsbrist i länet lär man nog hitta boende hur man än bygger, men om man vill uppnå stabilitet och minska genomflyttningen så är det viktigt att bygga på ett sätt som gör att även andra än Lola Svensson vill bo kvar år efter år. 

Och det hela slutade förstås som vanligt med att majoriteten inte lyssnade på några motargument, utan beslöt sig för att fortsätta som planerat. 

Så även detta möte tog slut efter det magiska elvaslaget, och ett ärende fick lämnas till nästa gång. 

Sista inlägget som gruppledare!

Skymning över Barrvägen

Som den uppmärksamme läsaren av den oumbärliga sajten Märsta.nu har noterat så är jag under det närmaste året bosatt i Ukrainas huvudstad Kiev som medföljande till min hustru som arbetar på svenska ambassaden. Därför har jag lämnat mitt uppdrag som kommunstyrelseledamot och gruppledare. Men jag har inte lämnat kommunfullmäktige, och eftersom jag ändå kommer att besöka Märsta med jämna mellanrum räknar jag med att kunna pricka in de flesta fullmäktigesammanträden. Mitt intresse för ett bättre Sigtuna kommun har jag inte heller lämnat. Och visst är det bra med lite intryck utifrån. Då förstår man dels hur mycket som är bra i Sverige, och att alla partier i Sverige har en gemensam syn på demokrati som skiljer sig väldigt mycket från den som finns i länder som drabbats av kommunismen och arvet efter denna motbjudande ideologi. 


Den fjortonde juni var det dags för vårens sista (fast kanske snarare sommarens första och sista) fullmäktigesammanträde. I vanlig ordning ett ganska långt möte, men med trevligare stämning än vi är vana vid. Mötets huvudfråga var de så kallade Anvisningarna för verksamhetsplanen inför budgeten i höst. Det handlar om en slags viljeinriktning för hur man skall tänka inför höstens budgetarbete. 

Ovanligt fordon vid Valsta centrum

Anders Johansson och hans trogna vänner hade lagt fram ett förslag, och Moderaterna ett annat. KD och SfS hade anslutit sig till det moderata förslaget redan när det lades fram i kommunstyrelsen, men vi hade valt att avvakta eftersom vi inte hunnit sätta oss in i förslaget i förväg. Men nu hade vi granskat det närmare och hade inte svårt att se att det naturliga för oss var att stödja moderaternas förslag. I grunden har vi en gemensam syn på hur kommunens ekonomi skall skötas så att den blir långvarigt hållbar. 

Försommarutsikt över Hasselvägen, Bokvägen och Lindvägen

Ett annat inslag på mötet var ett svar på min interpellation om vad som skall hända med församlingshemmet Munken i Sigtuna stad som måste rivas pga mögelproblem. Jag hade gjort en jämförelse med det mycket täta samarbete som kommunen hade med den syrisk-ortodoxa församlingen när S:t Johannes kyrka i Valsta byggdes. Då subventionerade ju kommunen kyrkobygget genom att sälja tomten för en krona. Eftersom den församlingen gynnades så starkt så hade det ju varit naturligt med en lika positiv behandling av Sigtuna församling, kan man tycka som kommuninvånare. Anders Johansson fick det till att vi folkpartister varit emot att kommunen samarbetade med syrianska kyrkan, något som ju inte alls var sant. Självklart är det bra att man samarbetade, men vad vi vände oss emot var att man gynnade dem så starkt ekonomiskt. 


Annars präglas det politiska livet i kommunen just nu av den stora mängden planer för nya och ombyggda skolor. Och visst är det bra att man satsar på skolan, men sossarna tror som vanligt att det är nya hus som är lösningen på alla problem. Men visst kan det vara ett lyft med nya lokaler, men man måste också känna ansvar för kommunens ekonomi. Det är inte vädret som får mig att tänka på Grekland alltför ofta när jag är i Märsta. 


Läs även gärna min debattartikel om byggplanerna vid Arhem på Dn Stockholmsdebatt som ni hittar här. 

Vilka är de enda som säger nej till punkthus på blåsiga kullar långt från service?

Snart är det dags för fullmäktige igen, närmare bestämt på torsdag. Tiden går fortare och fortare känns det som. På förra fullmäktige hände det två gånger att det var vi i Folkpartiet Liberalerna som stod ensamma mot alla andra partier.

Först handlade det om byggandet av nya hus vid Arhem. Arhem är ett äldreboende som ligger i utkanten av Märsta, på en kulle, långt från alla affärer och annan service. Nu behöver ju inte det vara en nackdel, tvärtom är det nog många som uppskattar lugn och ro, och att man lätt kan gå ut i naturen. Och visst finns det plats att bygga några hus till på kullen, kanske några radhus eller något annat småskaligt. Men majoriteten vill fylla kullen med punkthus! Puntkhus på blåsiga kullar långt från all service var vad man brukade bygga på sextiotalet. I princip skall hela krönet på kullen fyllas med hus, och de stora parkeringsplatser som kommer att krävas när man bygger punkthus på en plats långt från affärer och service. Nu är det förvisso sant att kullens sluttningar fortfarande kommer att vara gröna, men dit kommer knappast de äldre att kunna ta sig. Dels måste de då ta sig över alla parkeringsplatser och förbi höghusen, dels är sluttningarna väl branta för att den som har lite svårt att gå skall kunna ta sig fram.

Att sossarna och deras trogna kompisar C och MP bara ser till att få in så mycket bostäder och industrier i kommunen som möjligt (eller "vill vi att de skall flytta till Albanien?" som Anders Johansson sa i en diskussion om industrimark) har vi ju vant oss vid, men för mig är det obegripligt att alla andra allianspartier ställer upp på detta eko av miljonprogrammet. Den enda förklaring jag kan hitta är att de är mer intresserade av Sigtuna stad än av Märsta. Att Samling för Sigtuna är ett parti för en kommundel är ju allmänt känt, men tyvärr tycks de inte vara det enda.

Den andra frågan gällde Dan Rosenholms motion om att införa restriktioner för när man får använde fyrverkerier utan tillstånd. Det kan ju verka allt annat än liberalt att vilja införa ytterligare förbud, och visst är vi för frihet, men ibland drabbas andra av att vissa har frihet. Det handlar ju inte heller om att införa ett totalförbud, bara om att man enligt vårt förslag skulle behöva polistillstånd för att skjuta iväg fyrverkerier annat än på nyårsafton och Valborg. Det handlar om liknande restriktioner som finns i många andra kommuner, och vårt förslag var också utformat enligt en modell från Haninge. Tyvärr påstod sossarna att sådana regler inte skulle bli godkända av länsstyrelsen, något som inte är sant.

Annars var det inte så mycket av större intresse på fullmäktigemötet. Noteras kan att Vänsterpartiet inte lyckades infinna sig med någon ledamot (man har en ordinarie och två ersättare). Därför sköts behandlingen av deras motion om kommunal sömnskola (!) på framtiden (kanske hade de försovit sig?).

Det andra extrema partiet, Sverigedemokraterna, hade lämnat in en märklig motion om svenska språkets ställning i kommunen. SD var visserligen på mötet, men lämnade det innan deras motion skulle behandlas. Nu har jag i och för sig en viss förståelse för att dessa båda partier inser det hopplösa i att försvara dessa märkliga motioner, och hellre håller sig undan, men det kanske man borde tänkt på tidigare.

Vindkraftsutflykter, tistelräkning och firande av konungen.



I väntan på att min motion skall behandlas.

 Mars månad gick mot sitt slut och ånyo hade kommunens politiska elit samlats kring maktens grytor i den byggnad som går under det pretentiösa namnet Kunskapens hus (ett namn som får mig att tänka på Östtyskland). På dagordningen denna gång stod bland annat kommunens årsredovisning. Detta ledde till en lång och tämligen förutsägbar debatt om huruvida det var acceptabelt att så många av målen på styrkorten, som skall styra kommunens verksamhet, inte var uppfyllda.

Ett annat ärende gällde omfördelning av medel från ett år till ett tidigare år så att man skulle kunna köpa ännu ett vindkraftverk i Skåne. Vi på allianssidan var tveksamma till om det är rätt att spekulera med skattebetalarnas pengar på detta sätt.
Till kvällens höjdpunkter hörde Sverigedemokraten Sören Sundhs anförande i frågan. Av någon anledning tyckte han att det var ett problem att det låg i Skåne (kanske trodde han att Skåne inte var en del av Sverige?) och han ville gärna att kommunens skolbarn skulle ha möjlighet att åka buss och titta på sitt vindkraftverk. Som lärare måste jag dock ifrågasätta värdet av någon timmes bussresa för att se ett vindkraftverk. Vindkraftverk bjuder sällan på några överraskningar. Ibland snurrar de snabbt, ibland långsamt, och ibland inte alls. Så mycket annat brukar inte hända. Till råga på eländet lyckades han röra till det så att han till sist yrkade på att kommunen skulle köpa ett kärnkraftverk vid Upplandskusten! (Kanske var det här Märsta.nu hämtade inspirationen till sitt aprilskämt.)


En annan lång debatt gällde en interpellation av moderaten Sven-Ingvar Holmgren som ställde frågor om äldrevården. Det har nämligen visat sig i undersökningar att missnöjet med äldrevården i vår kommun var mycket större än i nästan alla andra kommuner. Enligt sossarna har man fått helt andra signaler (till exempel hade man fått veckans ros i Sigtunabygden tretton gånger, och aldrig fått veckans tistel!!), och tänker därför genomföra en egen undersökning. Frågan är ju om det inte vore bättre att satsa de pengar en sådan undersökning skulle kosta på att förbättra förhållandena för de äldre, och i stället för att räkna rosor och tistlar ta till sig de jämförelser som redan gjorts.

En diskussion kom också att handla om införandet av Lagen om Valfrihet i äldreomsorgen, LOV. Sossarna menade att det var en stor majoritet av kommunerna som valt att inte införa LOV så här långt. Men Holmgren visade att en stor majoritet av alla kommuner bestämt sig för att de skall ha LOV, alternativt redan infört det. Men i vår kommun kämpar majoriteten mot valfrihet och målar upp Caremaspöken på väggen.

Själv hade jag lämnat in en motion om att kommunen skall starta en kampanj för att locka besökare som skulle kunna utnyttja möjligheten att ta med sin cykel på pendeltåget. Detta skulle ge dem möjlighet att se mer av vår kommun, få frisk luft och motion, och minska belastningen av bilar kring våra sevärda platser. Jag hoppas att motionen kommer att behandlas snart!

En motion som skulle ha behandlats på detta sammanträde var min partikamrat Dan Rosenholms motion om att införa begränsningar för hur fyrverkerier får användas. Tyvärr drog nu sammanträdet ut på tiden så att den inte hanns med. Så det är fritt fram att panga på ett tag till! Och får kommunledningen som den vill kommer inget förbud att komma in i den lokala ordningsstadgan. Den som vill fira det nya året eller hans majestät konungens födelsedag kan dock vara lugn! I motionen föreslås undantag för nyårsafton och Valborg!

Vintrigt fullmäktige med kommunalrådsvrede.

Nu hukar stationen under byggkranen, snart under "skyskrapan".

En kväll i februari när ingen riktigt visste om det var vår eller vinter var det dags för årets andra fullmäktigemöte. I förväg konstaterade vi att det inte verkade vara några tyngre punkter på dagordningen, men eftersom Elias Saouk skrivit en interpellation som skulle besvaras skulle det säkert bli en hel del debatt. Interpellationen handlade om otryggheten i kommunen, ett nog så angeläget ämne.

För den som inte känner till Elias Saouk kan jag nämna att han tidigare varit aktiv socialdemokrat, men numera gått över till moderaterna. Bara detta är nog för att reta upp sossarna, men dessutom har Elias Saouk milt uttryckt en ganska aggressiv debattstil. Denna gång inledde Saouk väldigt strukturerat med en riktigt bra presentation, men i vanlig ordning undvek sossarna att gå i öppen debatt med Saouk, något som det nya oppositionsrådet Olov Holst påpekade. 

Debatten kom sedan mycket att handla om hur stort problemet egentligen var. Enligt statistiken har Sigtuna den fjärde högsta brottsligheten efter storstäderna, medan Anders Johansson och Karolina Windefalk (MP) hävdade att Arlanda snedvrider statistiken. Men Moderaterna visade dock att även om man räknar bort Arlandas andel av brottsligheten så ligger vår kommun mycket illa till.

Ända från Långhundra i Knivsta kommun kan man ta sig med buss till Märsta centrum. Frågan är bara varför.

Själv var jag uppe i debatten och efterlyste mer fokus på skolans betydelse för att motverka brottslighet. Jag menar att det är just under uppväxtåren som värderingar om rätt och fel grundläggs. De flesta får detta med sig hemifrån, men för dem som inte får det är skolans betyldelse väldigt stor. Har man då inte ett skolklimat som präglas av lugn och respekt mot varandra är det väldigt svårt att diskutera värderingar och åsikter. Skolan måste också skarpt markera mot alla brottsliga och andra olämpliga handlingar. Att sedan den som inte får godkända betyg mycket lättare hamnar snett i livet är också en viktig faktor.

Elias Saouk lyckades till slut reta upp Anders Johansson rejält, bland annat genom att antyda att Johansson tillbringat för mycket tid i det socialdemokratiska partihögkvarteret i stället för att ta hand om kommunen. Till sist skrek Johansson "Va fan?" ett par gånger,  och började klaga på presidiet för att de inte avbrutit Saouk. Presidiet ajournerade mötet i tio minuter och uppmanade sedan alla att hålla sig till en bättre ton.

Udda vägskylt på Skogsvägen

Det är lite trist när det spårar ut på detta sätt, och i det här fallet var det nog framför allt Anders Johansson som gjorde sig skyldig till ett övertramp, speciellt när han skällde på fullmäktiges presidium.

Så småningom fortsatte debatten och Dan Rosenholm (FP) tog också till orda och påpekade att sossarna är väldigt pigga på att skylla ifrån sig på andra i stället för att ta sitt ansvar. Även vår tredje ledamot, Crister Mattson var uppe i talarstolen, så vi var riktigt aktiva.

Dan Rosenholm hade också lyckats lämna in tre motioner till mötet, en om fyrverkerier, en om att inrätta två tjänster som stadsarkitekt och en om tider för allmänhetens åkning i ishallen. Annars var det inte mycket av intresse som hände. En motion från Anders Haag (SfS) (som numera lämnat fullmäktige (och som en gång i tiden var gruppledare för FP!)) om att begränsa biltrafiken på Stora gatan hade ovanligt nog bifallits av majoriteten, vilket ju är positivt. En annan motionär var Petri Perälä (V) som envist kämpar för avfallskvarnarna i våra kök, fast kommunens experter säger att kompostering av matavfall är att föredra. Men det är ju bättre att vänsterpartisterna kämpar för avfallskvarnar än för andra vänsteridéer. (Tillägg: Som framgår av kommentarerna nedan var jag lite slarvig, det är rötning och inte kompostering som gäller)

För en gångs skulle tog mötet inte så mycket tid, och klockan hade inte ens slagit tio när mötet var över.

Dragan tar över efter Magnus!

Magnus och Dragan

I onsdags hade Folkpartiet Liberalerna i Sigtuna årsmöte. Det var ungefär 25 intresserade medlemmar som trotsat den bitvis extrema halkan och tagit sig till den idylliska sockenstugan i Sigtuna stad. Där inne sprakade en välkomnande brasa och det bjöds på Janssons frestelse och pajer. Efter en stunds trevlig samvaro var det dags för årsmötesförhandlingarna. Den gamla rutinerade liberalen Mats Holmberg, som jag för övrigt intervjuade för mitt specialarbete i gymnasiet för ett antal år sedan höll i ordförandeklubban.

Vår ordförande, Magnus Öhlander, som mer eller mindre dygnet runt varit engagerad för föreningens bästa hade tackat nej till att bli omvald, och därför måste en ny ordförande väljas. Till Magnus efterträdare utsågs Dragan Perkovic från Märsta, en man som inte bara är liberal utan även en framgångsrik judoutövare som senast vunnit veteran-SM.

Glada liberaler på årsmöte

Till vice ordförande utsågs den viktigaste skolpolitikern i vår kommun, Pernilla Bergqvist från Märsta. Övriga ordinarie ledamöter blev Daniel Hedlund, Börje Lindström och Lars-Göran Mellberg. Suppleanter är Lars Persson, Jessica Sundberg, Andreas Nordh och Anders Molin.

Årsmötet gjorde avbrott för kaffe och tårta, och efter mötet bjöds det på frukt och vin. Jag berättade om fullmäktigegruppens arbete, och det gavs tillfälle att ställa frågor och föra fram synpunkter.

Ta med din egen grej!

Södergatan. Skylten är kvar från en tid när bar var ett enklare lunchhak.

Mitt inlägg om ipadanvändandet i skolan fick ett väldigt genomslag, med många läsare, och också en levande diskussion i kommentarsfältet. Det är väldigt roligt, och det är mycket glädjande att så många människor blir engagerade i en fråga som den här. För visst är det en viktig fråga. I dag har också ett antal ledande folkpartister i olika kommuner i Stockholms län publicerat en debattartikel i Svenska Dagbladet i frågan, och jag instämmer helt med det de skriver. Det handlar ju just om att de nya tekniska hjälpmedlen skall vara ett komplement till pennor och böcker.

En av de frågor som givetvis blir aktuell när man diskuterar införandet av ny teknik gäller kostnaden. Det handlar trots allt om stora pengar, och det i en verksamhet där man ofta har mycket begränsade ekonomiska möjligheter. Ibland räknar rektorer med att satsningar på modern teknik kan locka nya elever, som då bidrar med sin elevpeng. Men det förutsätter att inte grannskolorna hunnit lika långt. Men visst måste det kosta en del, men när många skolor har mycket eftersatta lokaler, och när lärarnas löner halkar efter andras med motsvarande utbildning känns det inte så roligt att pumpa in stora pengar i de internationella dataföretagen.

En lösning på problemet skulle kanske BYOD-metoden kunna vara. Jag har genom bloggen Tidens skiften fått ett tips om en annan blogg, I am all for it! där läraren Marie Linder skriver om hur hennes skola arbetar med denna metod, som tycks ha ett ursprung i Danmark. Den går ut på att eftersom väldigt många elever redan har egna laptops eller surfplattor så kan man uppmana dem att använda dessa i skolan också. BYOD står för Bring your own device. Fördelarna är många, eleverna är redan bekanta med sina apparater, det blir lätt att fortsätta arbetet hemma också, och eleverna kan välja vilken apparat som passar dem bäst. Självklart skall skolan hålla med apparater för dem som inte har egna, men eftersom man kan räkna med att många föredrar sina egna blir kostnaden för skolan lägre. Det blir inte heller så mycket tid som går åt till att instruera eleverna med det tekniska, och inte så mycket behov av support, då det mesta löses hemma.

Märstas nöjeskvarter

Jag tycker att det här verkar vara en klok tanke, som dessutom bygger på det för mig självklara antagandet att alla människor är olika, och att inte alla vill ha samma lösningar. Och varför skall vi fortsätta att pumpa in miljoner i dataföretagen för apparater som väldigt många redan har hemma?

Till sist ett stort tack till alla som kommenterade mitt förra inlägg, speciellt till Andreas Nordh om kom med många kloka tankar. Det vore kul att se vad ni tycker om tankarna om BYOD.

Dags att samla in pennor och radergummin till skolbarnen?

Dalgatan igår.

Nu berättas det om att det anordnats en insamling för att köpa en ipad till Jan Björklund. Jag har annars själv tankar på att börja samla in pennor och sudd och skänka till de stackars barn som förvägras använda sådana i Sollentunas och andra skolor. Kanske börjar det bli dags att rädda undan böcker från stundande bokbål också?

I dagens Dagens Nyheter (tyvärr bara i papperstidningen så vitt jag förstår) skriver kolumnisten Mats Lundegård under rubriken Urbota fel om Jan Björklunds uttalanden om läsplattornas utträngande av pennorna från våra skolor. Efter att på sedvanligt vänsterkulturarbetarmanér ha uttalat sitt avståndstagande från Jan Björklunds politik i allmänhet erkänner han att han nu är beredd att närma sig "majoren".



Vadan då detta? Jo, Mats Lundegård tycker att tanken att sluta lära eleverna skriva för hand är "urbota fel". Han skriver: " För ett barn, tror jag, är det avgörande viktigt att faktiskt sitta och stånka och plita med bokstäver som kan sättas samman till ord och meningar." Han fortsätter:
" Det låter sig sägas att alltsammans kan göras med elektroniska maskiner... Att få till egna bokstäver är något alldeles och avgörande annorlunda. Man ska traggla och övervinna de obegripliga hindren.Och landa på en andra sida med den ovärderliga kunskapen. Att kunna skriva själv, egna bokstäver och egna meddelanden. Med papper och penna. Närhelst, också när strömmen har gått och batterierna gått."
Mats Lundegård slutat med "Jag ska stolt marschera under hans (Björklunds) banér i denna strid. I allt övrigt får han reda sig utan mig."

Jag har själv haft tillfälle att diskutera paddanvändandet i skolan med en del teknikentusiaster på sistone. En av dem kom med det träffande exemplet att det nog en dag för länge sedan satt några män i en grotta som diskuterade huruvida man skulle gå över till lertavlor i stället för stentavlor. På samma sätt satt någon annan senare och diskuterade om man skulle gå över till papyrus i stället för lertavlor. Han gjorde sedan en jämförelse med hur vi sitter och diskuterar om man skall gå över till ipad i stället för papper och penna. Också Public Service i Godmorgon världen var inne på ett liknande tema med, visserligen ganska roliga, porträtt av Björklunds anfäder. Förvisso intelligenta och tänkvärda liknelser.

Utsikt mot Husby-Ärlinghundra

Men jag vågar påstå att den klokaste mannen i grottan, och senare på andra håll, inte var den som direkt kastade bort sina gamla redskap när han fick syn på något nytt. Kanske var lertavlan eller papyrusen inte den första nya uppfinningen som tagits fram, kanske hade man provat nya saker som inte fungerade. Nej, den klokaste var den som kritiskt provade det nya, pekade på dess brister, och använde det nya parallellt med det gamla. Och även när man mer och mer gått över till det nya så sparade den kloke det gamla och använde när det passade bättre.

Att som i Sollentunafallet förvägra barnen rätten att använda pennor och papper i ettan (utom dem vars kloka föräldrar låter dem göra det hemma) för att inte förrän efter två år få använda dem låter som en tokig taktik. Men visst kan det vara bra med ipad. Jag har pratat med flera lärare som arbetar på skolor där ipad används flitigt och jag har även egna erfarenheter av införande av ipad och ny teknik i skolan. Många är entusisastiska, men många pekar också på brister. Till exempel introduceras den nya tekniken ofta utan att lärarna fått tid till förberedelser. Det finns skolor där man delar ut ipads till alla elever utan att lärarna själva fått chansen att vare sig prova på att använda dem, ännu mindre fundera över hur de skall integreras i undervisningen.

Lärare berättar om hur det blivit tystare i klassrummet, och det är ju bra. Men tystnaden beror ofta på att de elever som förut störde nu sitter och spelar spel på sina läsplattor. Det kan ju vara skönt för de elever som tidigare stördes av prat och oro, men frågan är om det är så dessa problem skall lösas. Men visst finns det elever som blivit mer motiverade att arbeta med den nya tekniken. Fast i många fall har entusiasmen avtagit efter ett tag, och så småningom glömmer många elever till och med att ta med sina plattor (lagom till att lärarna lyckats hitta på bra användningsområden).

Ännu allvarligare är att ett stort flertal elever blivit mer stillasittande. Redan tidigare satt eleverna stilla vid sina datorer efter skolan. Nu sitter man också på håltimmar och raster och spelar spel eller kollar Facebook. En kollega berättade om en elev som beklagade sig över att ingen längre pratar med varandra på rasterna.

Men jag måste framhålla att jag inte alls är teknikfientlig. För mig är det närmast otänkbart att sitta och skriva en längre text för hand, och jag tycker att alla elever bör få tillgång till modern teknik för att till exempel skriva, och givetvis för att söka information på nätet. Och det är ju tack vare den nya tekniken som du nu sitter och läser det jag skrivit. Däremot tror jag att skolan har en viktig uppgift dels i att lära eleverna skriva läsligt för hand, dels i att vänja eleverna att läsa riktiga böcker. Det som oroar mig är att det finns en sådan fundamentalism i den här frågan. Om man vågar ifrågasätta de tokigaste kasta-bort-alla-böcker-och-pennor-tankar så betraktas man av vissa som ett fossil.

Sätunaparken

Att sedan en ipad knappast är den mest lämpade apparaten för att skriva längre texter är ju också en synpunkt som man ibland glömmer bort. Det handlar ju om en surfplatta, en bra uppfinning för att surfa, skriva kortare meddelanden och inte om en riktig dator som är lämpad för att skriva texter. På många skolor har eleverna inte längre tillgång till riktiga datorer eftersom man i sin iver att köpa ipads till alla har prioriterat bort dessa.

Nu när politiker av skiftande kulörer försöker verka moderna och visionära, och skolledare gör sitt yttersta för att profilera just sin skola med något nytt hjälpmedel tror jag det är bra att det finns lärare, föräldrar och politiker som vågar stå för förnuftet. Visserligen får man stå ut med att kallas fossil. Å andra sidan är ju fossil både vackra och har stått emot årtusendena betydligt bättre än så mycket annat.

Årets första fullmäktige, och andra begivenheter.

Förra veckan var en intensiv vecka. Förutom arbetet på skolan, och en dags busskörande så var jag i Sigtuna och deltog i en miljödag för kommunstyrelsen och chefer och en del andra anställda i kommunen. Det var en givande dag, även om jag blev lite avskräckt när jag kom dit och möttes av en superhurtig kvinna vid namn Jessica Cederberg Wodmar som ledde det hela under käcka tillrop som "Härligt!". Det påminde lite för mycket om Ulf Ekman, och var lite svårsmält speciellt en tidig vintermorgon. När man dessutom var tvungen att resa sig upp och göra vågen var det nära att jag gick hem.

Utsikt från Arlandavägen mot Husby idag.

Men det var tur att jag höll mig kvar. Resten av dagen var betydligt mer givande, och upplägget var riktigt bra. Vi delades in i varierande små grupper som fick gå runt till olika datorer där man fick komma med förslag om hur miljömedvetandet skulle kunna ökas, hur man skulle kunna spara energi i de kommunala lokalerna, hur kommunens transporter skulle kunna bli mer miljövänliga, hur man kan få fler att åka kollektivt etc. Kort sagt, bra frågor som blev extra intressant att diskutera i dessa grupper som ändrades flera gånger. Dessutom var arbetssättet bra, där man fick skriva in sina synpunkter på datorerna efter att ha tagit ställning till vad de andra grupperna tyckt.

Att Stora Brännbo dessutom är ett väldigt trevligt ställe med utsökt mat gjorde inte saken sämre. Så det var en bra dag, även om det var svårt att låta bli att äta för mycket. Och det är ju inte speciellt bra för miljön om maten måste kastas bort heller.

Även torsdagskvällens kommunfullmäktige inleddes i miljöns tecken. Två herrar från "Tankesmedjan i uthållighetsfrågor i Sigtuna kommun" hade fått 30 minuter till sitt förfogande för att presentera vad man kommit fram till. Dessvärre tycktes de ha glömt sina klockor hemma, men det fanns en hel del tänkvärt i det de sa, även om mycket var sådant som man hört förut. Jag är nog av uppfattningen att man bör hålla sig till den tid man blivit tilldelad, men lyckligtvis var nu detta fullmäktigemöte inte av det längre slaget.

Utsikten i framtiden? Redan nu ser det ut så från "fel" vinkel.

Jag lämnade in en motion som initierats av Pernilla Bergqvist och som handlade om att införa lektorstjänster i kommunen. Det är en angelägen fråga och eftersom regeringen nu skapat möjligheter för lärare att vidareutbilda sig till lektorer är det viktigt att vi i vår kommun stödjer detta. Det handlar dels om att enskilda lärare skall få möjligheter att utvecklas i sitt yrke, men även om att hela skolan skall få glädje av kompetenshöjningen.

Annars handlade kvällen viktigaste ärenden om ett medborgarförslag om väg 263 norr om Sigtuna. Förslaget innehöll olika åtgärder, men det som framför allt kom upp till diskussion gällde byggandet av cykelbanor. Vi i Folkpartiet menade att man borde invänta den stråkstudie som genomförs, och yrkade på bordläggning, medan Anders Johansson lovade att lägga upp 50% av kostnaden, men menade att det var alliansens sak att utverka resterande 50% från staten, eftersom alliansen innehar regeringsmakten. Det är nu inte helt enkelt att få fram dessa pengar från staten då detta knappast är den enda väg där det finns stora behov av att bygga gång- och cykelvägar.

Kvällens andra större ärende gällde det så kallade Valsta backe, en del av det bostadsområde som kallas Märsta port. Märsta port har blivit känt även utanför vår kommun eftersom planen så uppenbart är en produkt av en annan tid, det formligen osar miljonprogramsbetongtristess över den. För närvarande är den uppskjuten eftersom Länsstyrelsen inte accepterar trafiklösningen med utfart på 263:an. Men Valsta backe ligger på andra sidan Valstavägen och har en annan utfart. Nu är planen på ett stadium där man inte direkt tar ställning till vilken utformning husen skall ha, och det får väl ses som ett positivt tecken att majoriteten efter kritik gått med på att sänka hushöjden från 30 till 24 meter.

Något anmärkningsvärt var att enmandatspartiet Centern, som hittills aldrig anmält avvikande åsikt från resten av majoriteten, nu deklarerade att man hade föredragit hushöjden 30 meter. Men det är roligt att Centern visar lite självständighet, även om jag hellre hade sett det i fråga om byggandet på åkermarken mellan Arlandavägen och Husby kyrka.

Och apropå Centern, ni har väl läst debatten om Folkpartiets oberoende som initierats av Centern i Märsta.nu? Om inte så finns länken här.