Sossarna sviker kommunismens offer!

I dag talade Jan Björklund vid minnesdagen för kommunismens, nazismens och andra totalitära ideologiers offer. För mig vars föräldrar flydde till Sverige undan kommunismen är det givetvis en viktig dag att uppmärksamma. Precis som alla demokratiska krafter uppmärksammar Förintelsens minnesdag den 27 januari borde det vara självklart att uppmärksamma denna dag. Men så uppstår ju problemet med att många vänsterpartister i likhet med Ohly själva en gång i tiden kallat sig kommunister, och säkert gärna skulle göra det än i dag om det inte vore lite känsligt. Ohly sörjde till exempel Berlinmurens fall! Och då kan ju inte heller sossarna, som en gång i tiden höll en klar rågång mot kommunisterna, delta i sådana arrangemang. Nej, genom att göra de före detta VPK-arna rumsrena har sossarna bidragit till att det blivit svårt att ta upp kommunistiska regimers övergrepp. Och många vänsterpartister sympatiserar ju även med den kommunistiska diktaturen på Kuba.

Om det här skriver Svenska Dagbladets ledarsida i dag i en mycket läsvärd artikel. Också Peter Wolodarski i DN tar upp Vänsterpartiets förflutna, och förundras över att Mona Sahlin vek sig i frågan om samarbete med V.

För mig är det märkligt att samtidigt som sossarna (med rätta) kritiserar Sverigedemokraterna för att partiet har ett ursprung i högst tvivelaktiga kretsar så inleder man ett samarbete med Vänsterpartiet, ett parti som har väldigt många lik i sin garderob. Det är fullständigt obegripligt att sossarna sviker kommunismens offer på detta sätt.

Desperata sossar!

Nu är det bara en månad kvar till valet. Från att ha sett ganska illa ut har opinionssiffrorna nu gett ökat hopp om att alliansen skall behålla makten. Socialdemokraterna blir mer och mer desperata och försöker med alla medel vinna röster även i Stockholm, där s-röstarna blivit allt färre. Samtidigt som man vill avskaffa Rut-avdraget som gjort att vanliga människor kan anlita städhjälp utan att betala svart hittar man på vansinniga förslag om butler i tunnelbanan! FP-riksdagsmannen Fredrik Malm har skrivit en bra artikel om detta på DN debatt.

Också i vår kommun tilltar desperationen. På löpande band presenteras förslag på olika projekt, allting framkastat i all hast i stället för att söka samförstånd om så viktiga förändringar som till exempel utvecklingen av Märsta centrum. Jag tror att en av de faktorer som gör att det uppstår ett visst politikerförakt är just att vissa politiker på detta sätt gör utspel som har som främsta syfte att ge poäng inför valet. Om man i stället skulle ge även oppositionen insyn i planeringsarbetet innan förslagen presenteras skulle man kunna uppnå en större enighet i viktiga frågor.

En trevlig dag, men lämna hatet utanför!

I lördags var det dags för den årliga Valstadagen. Själv har jag aldrig tidigare varit där, men i år hade vi i likhet med nästan alla andra partier ett bord där. På bilden nedan ser ni vår ordförande Magnus Öhlander, tillsammans med riksdagsledamoten Gulan Avci.

Förutom de politiska partierna fanns en mängd olika stånd, det bjöds på rättvisemärkt kaffe, såldes allehanda kulturella alster, och diverse föreningar presenterade sin verksamhet. Dessutom bjöds det på musikunderhållning, allt från folkvisor till death metal.

En annan av våra aktiva politiker, Rolf Brunnberg syns nedan. I skogen syns också en centerpartist som kanske letar efter en väg tillbaka till alliansen. Centern hade i alla fall valt att ställa upp en stor banderoll med texten Alliansens gröna röst vilket var lite kul eftersom den stod väldigt nära det socialdemokratiska bordet.

Dagen var trevlig, och det blev många intressanta samtal både med väljare, men även med politiker från andra partier. Det enda som lite grann förstörde stämningen var ett gäng väldigt unga SSU:are som anförda av en som borde vara klokare gick omkring och skanderade "Hata alliansen" och "Hata Reinfeldt". Jag tycker att det är väldigt tråkigt att använda en sådan ton i politiken. Själv tycker jag naturligtvis inte om S-politiken, men skulle aldrig använda sådana ord. Jag hoppas verkligen inte att det är ett sådant debattklimat vi skall ha när fler unga kommer in i politiken på vänsterkanten.

Till begivenheterna på Valstadagen hörde också möjligheten att åka upp i vattentornet, och att få se Märsta från ovan. Det mest bestående intrycket av utsikten är att det verkligen finns otroligt mycket skog i vår kommun, men än man får intryck av när man befinner sig på marken.

Märstanostalgi med trashockeyminnen

I det röda huset som skymtar bakom byggattiraljerna på bilden pågår just nu en utställning med bilder från Märstas historia. Här finns många intressanta och vackra bilder från ett svunnet Märsta. Förutom bilderna av olika fotografer finns här också på ett bord under en glasskiva en hel del vykort, varav de flesta kommer från min vykortssamling. Jag blev kontaktad av Lill Sjöström från Märsta kulturförening och det känns roligt att min samling inte bara samlar damm i min hylla, utan också kan komma andra till del.

Mina egna minnen från denna byggnad handlar om scouterna, eller rättare sagt vargungarna, där jag var medlem ett tag i slutet av 60-talet, innan jag gick över till estniska scouterna i Stockholm. Jag minns mest att vi spelade trashockey, ett spel som jag aldrig lärde mig att uppskatta, men som var enormt populärt bland de andra grabbarna.

Nu gömmer sig den gamla Nymärsta gård bakom byggarbetsplatser, där det mest verkar vara letter som sätter ihop byggelement som levereras på lastbilar från Lettland.

Märsta centrum finns representerat med en hel del gamla bilder på utställningen. Den här bilden tog jag själv i söndags, men den är ganska orättvis. Faktum är att jag också besökte centrum i lördags, dock utan kamera. Då var det riktigt livligt på torget, och mycket folk ute. Men i söndags var det ödsligt, och de nya vågiga bänkarna gjorde sitt bästa för att liva upp torget.

Jag rekommenderar i alla fall ett besök på utställningen, som har öppet fredag till söndag 12-16 om jag inte minns fel. Det är roligt att det finns entusiaster som ordnar utställningar som denna.

Mitt förra blogginlägg, där jag förespråkade ett avskaffande av nationaldagen och första maj har blivit uppmärksammat i radio, närmare bestämt i Radio Västmanland som gjorde en telefonintervju med mig i morse. I dag är det ju nämligen den norska nationaldagen, en dag som firas på ett naturligt sätt till skillnad från den svenska. Kanske är det midsommarafton som är den verkliga svenska nationaldagen?

Avskaffa Första maj och Nationaldagen!

I det forna Sovjetunionen marscherade folket taktfast den första maj, annars kunde man få (ännu fler) problem. För mig som barn till flyktingar undan kommunismen är det obegripligt att man ger sig ut denna dag och demonstrerar. Att Ohlys kommunistparti är ute denna dag är ju inte förvånande, men för mig är det obegripligt att Socialdemokraterna inte håller sig för goda för att hedra denna förlegade dag. Men nu när Mona har gjort Ohlykommunisterna rumsrena så vädrar dessa medvind på första maj.

Annars hade givetvis första maj sin poäng en gång i tiden. Men vem är egentligen arbetare i dag? När många "arbetare" tjänar betydligt mer än vi lärare, när den tekniska utvecklingen medfört att de som verkligen utför kroppsarbete blivit allt färre så känns första maj bara som en relik från svunna tider.

En annan misslyckad dag är den svenska nationaldagen. Avundsjukt har man blickat på norrmännen som går man ur huse och firar sin 17 maj, men den sjätte juni har aldrig lyckats bli någon folkfest. Visst blir många glada över att vara lediga och pyssla med båten eller så rädisor, men någon nationaldagskänsla infinner sig knappast.

Nej, låt oss avskaffa även denna dag till förmån för något som ligger i tiden, nämligen Europadagen den 9 maj. Varför inte låta denna dag bli en folkfest över hela vår världsdel, en dag då vi firar demokratin och freden och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet!

Äventyr i Ungern.

Tyvärr var det ett tag sedan denna blogg uppdaterades. Anledningen är att jag har varit mycket upptagen med en resa till Budapest. Huset på bilden är skolan Batthyany Lajos, som ligger mycket centralt i staden. I bakgrunden ser ni parlamentets kupol.
Vi har besökt denna skola inom ramen för ett Comeniusprojekt på den skola där jag arbetar, Runby skola i Upplands Väsby.

Comenius är EU:s skolprogram där man kan ansöka om medel för att genomföra gemensamma projekt mellan skolor i olika länder. I vårt projekt ingår skolor från Sverige, Ungern, Italien, Portugal, Turkiet, Spanien och England. Den här gången var det fyra svenska elever och två lärare som träffade liknande grupper från de andra skolorna. Eleverna bodde i ungerska familjer, och fick ta del av såväl vardagsliv som lektioner, och en hel del annat.

Egentligen skulle besöket ha varat i fem dagar, men tack vare vulkanen fick vi en extra spännande hemresa. I stället för två och en halv timme i flygplan blev det först 13 timmars nattlig sittvagnsresa till Berlin, sedan vidare med tåg till Köpenhamn där resebyrån inkvarterat oss på lyxhotell, och så tåg till Sverige. Vi hade förmånen att ha med oss fyra underbara elever som inte alls gnällde, utan tvärtom var glada över att de fick se mer.

Hela det här projektet är fantastiskt och betyder väldigt mycket för förståelsen mellan olika folk. Det bästa sättet att motverka rasism och främlingsfientlighet är ju att man får lära känna människor med annan bakgrund. Som det mest Eu-vänliga partiet i Sverige vill vi också gärna stärka Europakänslan. Det är också nyttigt att få lite perspektiv på vår svenska skolvardag, och se att det finns en hel del som är bra i den svenska skolan, men även att det finns annat där vi kan lära oss av andra.

Vi i Folkpartiet vill uppmuntra skolorna i Sigtuna kommun att delta i liknande projekt. Det är inte helt enkelt att ansöka om dessa pengar, och kanske vore det bra om kommunen skulle ha en samordnare för att underlätta detta.

Ett minne för livet blir det i alla fall för både oss lärare och för våra elever.

Partiet som förstått att skolan inte blir bättre av att lärarna blir inlåsta!

Att skolan kommer att bli en viktig valfråga råder det ingen tvekan om. Inte heller råder det någon tvekan om att just Folkpartiet är det parti som mer än något annat lyft upp skolfrågorna till att bli så betydelsefulla. Men hur skall man då få skolan att bli bättre? En viktig förutsättning för att det verkligen skall bli bättre är givetvis att man har lärarna med sig. Och det finns en fråga där de allra flesta lärare är överens. Det gäller lärarnas arbetstider.

Eftersom läraryrket inte är vilket kontorsyrke som helst, utan handlar om det dagliga mötet mellan läraren och eleverna, ett möte som kan se ut på väldigt olika sätt beroende både på lärarens personlighet och på vilka elevgrupper han eller hon möter, så krävs också en flexibilitet ifråga om arbetstider. Klockan tre på eftermiddagen, efter flera jobbiga lektioner är man ofta ganska slut i huvudet.

Det nuvarande arbetstidsavtalet medför att man ofta kan gå hem då, och i stället har man frihet att själv disponera tio och en halv timme i veckan. Kanske vill man hämta barnen på dagis, laga mat, lägga barnen och sedan i lugn och ro med en kopp ångande te planera hur man på bästa sätt skall förklara för sin klass hur bergskedjor uppstår. Kanske är det en långpromenad med hunden som är bästa tillfället att fundera över hur jag skall lösa konflikterna mellan grupperingar i min klass.

Men för en annan lärare kan det se ut på ett helt annat sätt. En del tycker att det ger mer att stanna efter lektionerna och planera tillsammans med sina kollegor. Nu har vi friheten att själva avgöra hur vi skall göra, och denna flexibilitet gör att lärarna kan göra ett så bra jobb som möjligt.

Men tyvärr finns det de som ser detta som ett problem. Alltför många rektorer vill ha kontroll över lärarna hela deras arbetstid. Ett stort antal kommunala skolchefer (lyckligtvis inte Sigtuna kommuns) skrev nyligen ett upprop i DN där de krävde kontrollen över lärarnas tid. Politiker, tyvärr från båda blocken, i organisationen Sveriges kommuner och landsting vill lägga tyngdpunkten i lärarnas avtalsförhandlingar på att låsa in lärarna i skolorna 40 timmar i veckan.

Men det finns ett parti som har förstått att man för att kunna genomföra positiva förändringar i skolan måste ha lärarna med sig, ett parti som förstått att läraryrket är ett kreativt yrke, ett yrke som måste ges frihet för att kunna blomma ut. Det partiet heter Folkpartiet. Vår företrädare i SKL:s lärarförhandlingar, Lennart Gabrielsson har lämnat förhandlingarna i protest mot att man fixerat sig så på att ändra arbetstiderna. Förhoppningsvis kommer fler alliansföreträdare att börja fundera över det vettiga i att köra över en nästan enig läraropinion i denna fråga.

Bloggaren Runo Johansson har också skrivit om detta och ser detta krav på att lärarna ständigt skall finnas i skolan som ett uttryck för den socialdemokratiska synen på skolan, nämligen att skolan i första hand skall ge eleverna omsorg, kunskap är mindre viktigt.

Riktigt skrämmande är ju Vänsterpartiets utbildningspolitik som ju kan komma att vara en del av regeringens om den rödgröna röran tar över. Betyg, läxor och ämneskunskaper ses här som något förlegat som hör det förgångna till. Och visst blir sannolikheten större att man röstar på partier som Vänsterpartiet (eller Sverigedemokraterna) ju mindre man kan om världen och samhället...