Gröna tak, ett grönt stationshus och gröna resor.

Snart midnatt. Jag går omkring i den öde väntsalen i Märsta station. För några år sedan var den öppen dygnet runt och blev allt mer populär bland personer utan fast adress. Nu är den tom, men som bussförare kan jag komma in här och stå och titta ut på den öde Stationsgatan en kall vinternatt .

Jag minns, liksom väl alla som bodde i Märsta när det hände, den natt då stationshuset brann. Det var då kriget mellan olika restaurangägare var som intensivast, och någon hade planer på att öppna en pub i stationshuset. Kanske är dagens lösning med Pressbyrån bättre, fast å andra sidan hade den som väntar på ett tåg en kall vinterkväll kunnat ta en öl på puben i stället för att stå ute och stampa. På söndagskvällen stänger Pressbyrån klockan sex så man kan inte ens ströva omkring där inne och bläddra i glassiga magasin för att få tiden att gå.

Men det är i alla fall tur att man lät bygga upp stationshuset igen, det fanns ju tankar på att låta bli. Snart skall ett höghus resa sig på Konsumtomten, och jag tycker ju som vanligt att allt som bryter av från det invanda är nytt och spännande. Jag glömmer aldrig den strid som utkämpades för några år sedan mellan kommunens byråkratsjälar och en driftig entreprenör som byggt ett butikshus som numera inrymmer Rosersbergs golv och en trafikskola. Husets tak var nämligen grönt vilket inte harmonierade med bostadshusen intill. Att det just är olikheter och möten mellan stilar som skapar spännande miljöer är tydligen något som undgått dessa tjänstemän som numera förhoppningsvis lämnat vår kommun. Min vision om Märsta i framtiden är ett samhälle som präglas av större mångfald, och mindre enfald.

Själv befinner jag mig denna söndagsnatt i stationshuset därför att jag väntar på att köra midnattbussen till Steninge. Kvällen har jag ägnat åt att köra passagerare till och från Suckunge, Husby Långhundra, Norrby säteri och andra lika exotiska platser. Detta på den intressanta linjen 574, en linje som har en flexibel trafikform vilket innebär att den (i alla fall delvis) bara körs när någon vill åka. Jag kommer att skriva mer om den en annan dag.

Jag har skrivit tidigare om SL:s resegaranti. Det är glädjande att SL alltmer markerar att den alltid skall gälla och att det skall bli enklare att använda sig av den. Dagens Nyheter skriver om en man som utnyttjar denna garanti så mycket han kan, och det gör han alldeles rätt i . Här i Märsta befinner vi oss ju på kanten till grannlänet, ett län där man också har en resegaranti, men där den har så många begränsningar att den nästan aldrig gäller. Det är viktigt för att möjliggöra ett liv utan bil att man kan lita på att man kan ta sig fram med kollektiva färdmedel. Jag hoppas alltså att det nuvarande styret i landstinget kommer att få mandat att fortsätta att utveckla SL-trafiken även efter valet, och att vi slipper tokiga prissänkarexperiment.