Så har då årets första fullmäktigesammanträde avhållits. Dagordningen var ovanligt kort, och de flesta ärendena rörde medborgarförslag, dvs förslag från vanliga människor, inte sådana som tillhör politikersläktet. Det var många olika förslag, om till exempel att anlägga en rondell på Odensalavägen, sätta upp fler 30-skyltar på Södergatan, eller att dela av strandpromenaden i Sigtuna med ett streck som skiljer cyklister och gående åt. Det sistnämnda beslöt man sig för att göra, de andra förslagen avslogs. Ett annat medborgarförslag som antogs gällde att sätta upp fler bänkar i Sigtuna så att framför allt de äldre som bor i Brännbo skall kunna promenera ner på stan och kunna vila på vägen.
Det är en bra idé att även vanliga människor som inte tillhör något parti skall kunna lägga fram förslag och få dem granskade av kommunens tjänstemän och politiker. Och visst kan en del frågor tyckas futtiga, men det handlar ju om saker som påverkar vardagslivet mer än storpolitiken.
.
.
Det största ärendet vid sammanträdet gällde dock ett interpellationssvar från Lola Svensson (S), ordförande i Barn- och Ungdomsnämnden. Det var Moderaterna som skrivit en interpellation för att lyfta fram bristerna i kommunens skolor och få veta vad majoriteten gör åt dem. Henrik Kelfve (M) hade laddat upp med mängder av argument för sin sak, och fick en del rätt lama svar från Lola Svensson.
Nu måste väl i rättvisans namn nämnas att majoriteten är väl medveten om skolans brister, och att man tagit en del positiva initiativ. Till exempel har man bjudit in förbundsordförandena i såväl Lärarnas Riksförbund som Lärarförbundet. Förhoppningsvis är det inte bara för att få rubriker och publicitet, utan även för att ta till sig av tankarna hos dem som representerar dem som skall utföra arbetet för en bättre skola. Henrik Kelfve berömde också en del av de förslag som fanns i det program som S la fram inför valet, men påpekade att det mesta var kopierat från alliansen.
Huruvida Lola Svensson verkligen är den mest lämpade personen att leda detta arbete är ju en annan fråga, men det får väl framtiden utvisa. En annan moderat som tog stor plats i talarstolen var Elias Saouk som hade laddat upp med en något annorlunda, och väldigt lång, Powerpointpresentation som gick tillbaka i tiden och innehöll diverse teser om extremvänsterns (som enligt Saouk föreföll representeras av Anna-Karin Lundström) inflytande i skolpolitiken i kommunen. Majoriteten avstod från att kommentera denna, även om Anders Johansson tycktes något irriterad över att den drog ut på tiden.
Även Sverigedemokraterna har tankar om hur skolan skall förbättras. Lösningen enligt dem heter avskaffande av modersmålsundervisningen, dvs den som tidigare kallades hemspråk. En gång i tiden kallades ju svenskundervisningen i våra skolor för modersmål, men det kan man ju inte göra i vårt mångkulturella samhälle. Det mångkulturella samhället är ju inget som SD värnar om (även om det är lite kul att även deras fullmäktigegrupp innehåller invandrare!). Nu fick SD mothugg från alla möjliga håll, och tyvärr var väl deras motion inte så värst välunderbyggd. T ex hävdade Sören Sundh (SD) först att modersmålet borde ligga utanför skoltid, och när han fick veta att det redan låg utanför det ordinarie schemat fick han ta till nya argument.
Många vittnade om att språk som man kanske inte alls hade trott kunde vara nyttiga sedermera visat sig vara nog så viktiga resurser, och visst är det sant att språkkunskaper alltid är av nytta. Själv har jag talat flytande estniska sedan koltåldern, och innan Estland blev fritt kändes det ju inte som någon större merit. På samma sätt så kan förändringar i omvärlden leda till att olika invandrarspråk visar sig vara viktiga meriter om man vill söka jobb.Men visst har SD en poäng i att man naturligtvis måste kunna svenska för att klara sig i Sverige. Folkpartiet har ju också en gång i tiden fört fram krav på svenskkunskaper för att få medborgarskap och betonat att kvaliteten på svenskundervisningen för invandrare måste höjas.
Bland dem som tog ställning mot SD här var Kurt Pettersson (KD) som i stället hade en annan syndabock, nämligen Genus som ställdes mot familjens betydelse. Anders Johansson låg lågt denna kväll, och noterade själv att det var länge sedan han inte varit uppe i talarstolen förrän halv nio. Och säga vad man vill om Anders Johansson, men det ledde till att debatten inte riktigt lyfte.
Själv tog jag mig inte heller denna gång upp i talarstolen, utan Crister Mattsson, som alltid på ett förtjänstfullt sätt kan tala om det mesta, markerade våra positioner.
