Nu är det dags för kulturen!

Så här såg Märstas idrottsplats ut en gång i tiden. Vi befinner oss alltså på andra sidan järnvägen från samhället sett. Ni ser stationen till höger och det nuvarande kommunhuset till vänster. När kortet är taget vet jag inte, men det är skickat 1934 som påskkort från någon som bodde på Steninge. Han skriver att han skickar det här kortet eftersom han inte fått tag på något påskkort. (klicka på bilden för att se den i större format).

I dag har vi som bekant betydligt mer avancerade idrottsanläggningar. Förutom den imponerande Midgårdsvallen, som nu kompletteras med en pengaslukande och något onödig badbassäng har vi ju en ny idrottsplats i Sigtuna. Ingen har väl undgått Ralph Erskines ishall i Märsta, en byggnad som inte alla tycker är vacker. Men den har i alla fall karaktär, till skillnad från den otroligt trista nya ishallen bredvid.

Visst är det bra att det finns goda möjligheter att idrotta i kommunen. Men nu har man satsat så mycket på idrotten att jag tror att det vore dags att lägga mer pengar på kulturen. Nu finns det förvisso en hel del intressant kulturverksamhet som sker genom privata initiativ i vår kommun, inte minst vid Steninge slott. I Märsta har vi också nyligen fått ett galleri som heter Gamla Skokällan och ligger vid Idrottsvägen. Även Kulturstugan, som just nu ligger lite undanskymt bakom nybygget ovanför centrum har spännande utställningar.

Det är viktigt att kommunen visar sitt stöd, och sitt intresse för sådana verksamheter. Intresset verkar dessvärre vara mycket större för idrottsverksamheten. Men jag tror att för en ort som Märsta, som inte på samma sätt som Sigtuna stad har en tradition av konst- och kulturliv är det viktigt att utveckla denna. Visserligen har vi ju utmärkta förbindelser till Stockholm och Uppsala (om det inte snöar) men det betyder mycket för trivseln om man inte alltid måste resa bort härifrån.

För att utveckla kulturen i kommunen är givetvis Kulturskolan också en viktig verksamhet. Jag tror att vi måste se till att de får mer ändamålsenliga och rymliga lokaler än de har nu. I stället för att plöja ner miljoner i en simbassäng bredvid en av kommunens mest trafikerade vägar, dvs knappast en plats där det kommer att kännas speciellt trivsamt att tillbringa en sommardag, borde man ha använt dessa miljoner till en ny Kulturskola.

Värmande liberal energi i vinterkylan!

Snö, snö, snö. Märsta ser helt annorlunda ut än det gjort under de senaste vintrarna. Vaga minnen från barndomens vintrar vaknar till liv. Ingen buss kommer när jag skall åka till tåget, så det blir en rask promenad i 25 minusgrader. Men det är så vackert med all den vita snön. Och SL överraskar när tåget faktiskt går i tid (även om det blev ett tåg senare än jag tänkt).

Helgen har tillbringats på Sånga-Säby kursgård i Ekerö kommun. Där fick folkpartister från hela landet som står i topp på valsedlarna träffa höga företrädare för partiet för att få idéer och inspiration. Från vår kommun var det jag och listtvåan, Lotta Lundberg, som fick förmånen att resa dit. För en förmån var det. Att få höra Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson, och faktiskt, bäst av dem alla, vår partisekreterare Erik Ullenhag var enormt inspirerande. Att de andra var mycket bra talare visste jag redan, men Ullenhag var en stor överraskning. Utan att ta till Powerpoint eller liknande hjälpmedel som alltför många gör slentrianmässigt höll han ett tal som skulle väckt kampviljan hos den sömnigaste partikamrat, och som övertygade mig om att den mannen kommer att gå långt.

Det var också en stor förmån att få bekanta sig med liberaler från hela vårt avlånga land. En del kanske tror att folkpartister är lite trista och färglösa, men det stämmer verkligen inte. Här var en frisk och framåt skara modiga partivänner. Fast jag var nog den enda som vågade bada i isvaken (men folkpartister är i alla fall renligast enligt en undersökning).

Vakter på toaletten?

Jag läser på Svd.se om en skola i Värmland där man blivit tvungen att kalla in uniformerade vakter på grund av en elev som utgör ett hot mot lärare och andra elever. Det är givetvis fullständigt horribelt, och helt oacceptabelt. Tyvärr tror jag att detta är en följd av den socialdemokratiska skolpolitik som så länge dominerat i Sverige. Där finns en strävan efter att till varje pris undvika att flytta elever som terroriserar sin omgivning, som kränker lärare och andra elever, som förstör skoltiden för andra. Man lever i en falsk verklighet där alla mår bäst av att vara i samma grupper och klasser, där ingen får pekas ut.

Naturligtvis är det synd om sådana elever. Ofta handlar det om elever som har trasiga hemförhållanden, eller elever som har olika typer av diagnoser. Det är naturligtvis inte så att man till varje pris skall kasta ut sådana elever, och man skall givetvis se till att de får hjälp att komma på fötter. Och eftersom sådant kostar pengar så finns det också borgerliga kommunpolitiker som hellre låter problemen växa än att ta till andra lösningar. Men till sist går det så långt att situationen blir ohållbar, så som nu skett i Munkfors.

I vår kommun är problemen också stora, även om det inte gått så långt. Nu senast läser jag i Sigtunabygden om Centralskolan i Märsta där man blivit tvungen att låsa toaletterna pga skadegörelse. Ett mycket litet fåtal elever har alltså förstört så att alla andra drabbas. Nu har man till sist funnit en något så när acceptabel lösning med nyckelvakter i varje klass, men även denna lösning har problem. Att alltid tvingas berätta för någon när man behöver gå på toaletten, att tvingas leta efter någon för att göra detta är inte acceptabelt.

Jag tror att det som behövs för att få bättre ordning i skolan är dels att man reagerar snabbare och tydligare på brott mot de regler man kommit överens om. När elever ständigt infinner sig utan böcker och penna, eller ofta kommer för sent så måste skolan reagera. Om elever uteblir från lektioner måste man se till att föräldrarna kontaktas. Och när elever gör så att kamraterna inte får den arbetsro man har rätt till så är detta inte acceptabelt. Då måste föräldrarna kallas till skolan för ett allvarligt samtal tillsammans med eleven och läraren, och kanske också rektorn.

För elever som ändå fortsätter att bryta mot reglerna måste man hitta andra lösningar. Syftet med dessa måste vara att eleven så småningom kan komma tillbaka till den vanliga undervisningen, men i vissa fall kanske inte det är möjligt. Det är också viktigt att sociala myndigheter kan stödja familjerna i de fall där föräldrarna inte själva förmår sätta gränser. Visst handlar friskolornas ökande popularitet till viss del om att elever flyr oroliga miljöer i kommunala skolor. Det är långt ifrån alla friskolor som håller en högre kvalitet på undervisningen, men de flesta har en lugnare och tryggare miljö. Det är en utmaning för kommunala skolor att ta itu med det problemet!

Men visst är skolan i Sverige på väg åt rätt håll. Sedan Jan Björklund blev skolminister känns det i alla fall som att kunskaper och kvalitet blivit ledstjärnor. Tyvärr händer saker lite väl sakta, men det är ju bättre att det går långsamt åt rätt håll än inte alls.

Gröna tak, ett grönt stationshus och gröna resor.

Snart midnatt. Jag går omkring i den öde väntsalen i Märsta station. För några år sedan var den öppen dygnet runt och blev allt mer populär bland personer utan fast adress. Nu är den tom, men som bussförare kan jag komma in här och stå och titta ut på den öde Stationsgatan en kall vinternatt .

Jag minns, liksom väl alla som bodde i Märsta när det hände, den natt då stationshuset brann. Det var då kriget mellan olika restaurangägare var som intensivast, och någon hade planer på att öppna en pub i stationshuset. Kanske är dagens lösning med Pressbyrån bättre, fast å andra sidan hade den som väntar på ett tåg en kall vinterkväll kunnat ta en öl på puben i stället för att stå ute och stampa. På söndagskvällen stänger Pressbyrån klockan sex så man kan inte ens ströva omkring där inne och bläddra i glassiga magasin för att få tiden att gå.

Men det är i alla fall tur att man lät bygga upp stationshuset igen, det fanns ju tankar på att låta bli. Snart skall ett höghus resa sig på Konsumtomten, och jag tycker ju som vanligt att allt som bryter av från det invanda är nytt och spännande. Jag glömmer aldrig den strid som utkämpades för några år sedan mellan kommunens byråkratsjälar och en driftig entreprenör som byggt ett butikshus som numera inrymmer Rosersbergs golv och en trafikskola. Husets tak var nämligen grönt vilket inte harmonierade med bostadshusen intill. Att det just är olikheter och möten mellan stilar som skapar spännande miljöer är tydligen något som undgått dessa tjänstemän som numera förhoppningsvis lämnat vår kommun. Min vision om Märsta i framtiden är ett samhälle som präglas av större mångfald, och mindre enfald.

Själv befinner jag mig denna söndagsnatt i stationshuset därför att jag väntar på att köra midnattbussen till Steninge. Kvällen har jag ägnat åt att köra passagerare till och från Suckunge, Husby Långhundra, Norrby säteri och andra lika exotiska platser. Detta på den intressanta linjen 574, en linje som har en flexibel trafikform vilket innebär att den (i alla fall delvis) bara körs när någon vill åka. Jag kommer att skriva mer om den en annan dag.

Jag har skrivit tidigare om SL:s resegaranti. Det är glädjande att SL alltmer markerar att den alltid skall gälla och att det skall bli enklare att använda sig av den. Dagens Nyheter skriver om en man som utnyttjar denna garanti så mycket han kan, och det gör han alldeles rätt i . Här i Märsta befinner vi oss ju på kanten till grannlänet, ett län där man också har en resegaranti, men där den har så många begränsningar att den nästan aldrig gäller. Det är viktigt för att möjliggöra ett liv utan bil att man kan lita på att man kan ta sig fram med kollektiva färdmedel. Jag hoppas alltså att det nuvarande styret i landstinget kommer att få mandat att fortsätta att utveckla SL-trafiken även efter valet, och att vi slipper tokiga prissänkarexperiment.

Är skolan i Sigtuna i kris?

Skolan är aktuell igen i vår kommun. Lärarnas Riksförbund, det lärarfack som jag själv tillhör har listat landets kommuner utifrån hur bra grundskolan är och givit Sigtuna en föga hedrande 272:a plats av 290 kommuner i landet. Detta står i skarp kontrast till det andra lärarfacket, Lärarförbundets, nominering av Sigtuna som den kommun som förbättrat skolan mest under föregående år. Givetvis kan man nå olika resultat beroende på vilka faktorer man väljer att undersöka, men tyvärr finns det nog en hel del att förbättra i Sigtuna kommuns skolor.
För inte så länge sedan skrev några elever på Ekillaskolan (som ni ser på vykortet från 1966 ovan) en insändare i Sigtunabygden där de berättade om ständiga lärarbyten, inställda lektioner och annat som försvårade deras studier.

Tyvärr känner jag mycket väl igen den bilden av Ekillaskolan. Mina egna barn har gått där, min äldste son under hela sin högstadietid, och mina två yngre barn bara i sjuan. Eftersom läget i min dotters klass var under all kritik lyckades vi hitta en annan skola, och även min son ville då byta. De avslutade sin högstadietid på Estniska skolan i Gamla stan, en skola med helt andra krav och med betydligt bättre studiemiljö. Visst finns det en hel del lärare som gör ett gott jobb även på Ekilla, men förutsättningarna har inte varit de bästa. Skolledningen har bytts ut, kraven har ofta varit låga, arbetsmiljön långt ifrån tillfredsställande.

Lyckligtvis finns det nu ett alternativ till Ekilla även i vår kommun, nämligen Skolan Bergius. Det är inte precis med någon större entusiasm som den nuvarande kommunledningen har tagit emot denna konkurrent, men den har lockat många elever, och jag har talat med flera av eleverna där och alla har varit nöjda. Dessutom finns ju också Josefinaskolan för den som är intresserad av Waldorfpedagogiken. Men jag skulle gärna se ytterligare en friskola i vår kommun för att ge ökad valfrihet, men också för att stimulera de kommunala skolorna att bli bättre.

Men det finns även positiva saker att säga om skolorna i Sigtuna kommun. Våra barn gick på Norrbackaskolan, en skola som hade många goda sidor. Det förefaller som om låg- och mellanstadieskolorna är betydligt tryggare, men kontrasten mot högstadieskolorna tuffa värld blir för stor.

Jag tror inte heller att friskolor per automatik skulle vara bättre än kommunala skolor. Jag arbetar själv sedan 21 år på den kommunala Runby skola i Upplands Väsby. I Väsby är konkurrensen från friskolorna tuff, och vi måste ständigt bli bättre för att överleva. Det kan ibland vara nödvändigt att stänga en skola som kommit in i en ond cirkel om man inte lyckas vända skutan. Det viktigaste måste dock vara att vi ger våra skolelever de rätta verktygen för att möta utmaningarna i livet.

Ett av de stora problemen för skolan i vårt land är att man inte ger betyg förrän i åttan. Då är det ofta för sent att hinna reparera det som gått förlorat. Vår regering håller ju på att göra något åt det, men det har gått lite långsamt. Risken är att en eventuell rödgrön-röraregering intar en mer betygsfientlig inställning. Det vore önskvärt om vi i vår kommun kunde förbättra kommunikationen mellan hemmen och skolan och ge tydligare rapporter om de brister som eleverna har. Det finns ibland en tendens på lägre stadier att bara prata om det som är bra, eftersom man så gärna vill berömma barnen. Det är naturligtvis bra med beröm, men man måste också peka på det som skall utvecklas och förbättras.

Men det är inte bara mina barn som gått på Ekillaskolan. Själv gick jag där mellan 1970 och 1976, från fyran till nian. Redan på den tiden kunde det vara en ganska orolig skola ibland, men jag lärde mig faktiskt en hel del. Det fanns en annan kontinuitet i skolledning och personal som ledde till stabilitet, och vi fick ju också betyg tidigare. Men något jag aldrig lärde mig ordentligt var matematik. Vi utsattes nämligen för det galna experimentet med mängdlära. Vi skulle rita mängder och delmängder och prata om element, men förstod aldrig vad det skulle vara bra för. Det var nu knappast Ekillaskolans fel, men visar riskerna med att hoppa på diverse flugor hur som helst. Visst skall skolan utvecklas, men det måste ske med förstånd.

Det är i alla fall helt klart att Jan Björklund betytt väldigt mycket för att föra fram skolan på dagordningen, och också för att stärka lärarnas ställning. Detta har lett till att han fått mycket kritik från de så kallade "flumpedagogerna" som länge dominerat lärarutbildningarna. Björklund är dock mycket populär i lärarkretsar, även bland sådana som inte sympatiserar med Folkpartiet i andra frågor. Jag hoppas verkligen att Björklund får fortsätta att utveckla den svenska skolan efter valet. Tanken att Vänsterpartiet skulle bli inblandat skrämmer...

Tankar bakom ratten

Ännu en vinterdag har gått, denna gång i busskörandets tecken. Jag jobbar sedan mer än tjugo år extra som bussförare, numera hos Arriva. Kollektivtrafiken ligger mig varmt om hjärtat, speciellt som jag inte har någon bil. Därför känns det bra att Arriva som tagit över trafiken i vår kommun arbetar aktivt för att få fler passagerare. Visst finns det fortfarande brister, men det märks att man anstränger sig mer än Swebus gjorde för att ge god service.

Nu har ju dessvärre SL-trafiken dragits med stora svårigheter under den här vintern, och vissa dagar har det blivit rena lotteriet om man skall komma i tid till arbetet. Detta är givetvis inte acceptabelt, men jag tycker ändå att vi kan vara stolta över SL-trafiken. Det finns ju också en resegaranti som innebär att man kan ta en taxi och skicka in kvittot till SL om man riskerar att bli mer än 20 minuter försenad. Den senaste veckan har både jag och min fru gjort det flera gånger, och det är ju faktiskt en väldigt stor förmån att denna möjlighet finns.

Men kollektivtrafiken i vår kommun har en del brister. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag och några partikamrater i somras skrev en insändare om att utreda frågan om att anlägga en spårvägslinje mellan Arlanda och Sigtuna via Valsta. En del andra partikamrater tror mer på spårbilar, men vad vi har gemensamt är att vi tycker att det måste bli bekvämare att ta sig med kollektiva färdmedel från olika delar av kommunen både till pendeltåget och till Arlanda. Som det nu är kommer man snabbare från Upplands Väsby till Arlanda än från Märsta.

Som bussförare fick jag också uppleva det sorglustiga socialdemokratiska experimentet med tjugokronorsbiljetter för några år sedan. Ett försök som ledde till att färre köpte månadskort eftersom biljetten blev så billig, att bussarna blev sena på grund av all biljettförsäljning, och att bussförarna blev rånade när de hade så mycket kontanter på sig. Att man för bara 690 kronor kan resa så mycket man vill under 30 dagar, och dessutom kan låna ut kortet till någon annan när man inte reser själv är ju allt annat än dyrt.

Nej, jag tycker inte att det finns någon som helst anledning att sänka SL:s priser. Däremot skulle jag gärna se att papperskorgarna kom tillbaka på pendeltågen, och att de som inte själva kan förstå att smutsiga skor inte har på sätena att göra kunde fås att tänka på andra än sig själva.